Browsing Category

Resan

Resan Vardagsuppdatering

Flyttvecka och lördagskalas

Från det att jag fick nycklarna till min nya lägenhet i tisdags morse har det gått i ett. Vi ägnade sedan resten av förra veckan åt att köra prylar, hämta hem och montera möbler, packa upp och organisera i vårt nya hem. Det blir hur fint som helst och vi trivs redan som bara den! När väl sista grejerna är i ordning ska jag försöka få allt på bild för att visa er.

Trots att vi var rejält trötta och möra efter en lång och stressig vecka såg vi fram emot lördagen och vår planerade lilla fest på den pub vi abonnerat för kvällen. Det är verkligen världens mysigaste pub och med våra närmsta samlade hade vi en kanonhärlig kväll och natt. 

Lokalen är mysigt inredd med rustika möbler och charmiga vintage-prylar, och på väggarna trängs otaligt fina posters med ikoner.


Vi gjorde det hela enkelt och tände grillarna utanför där alla fick grilla vad de önskade. Inomhus dukade vi upp diverse tillbehör och i baren kunde en välja bland 98 spännande ölsorter. 


Efter middagen körde vi ett musikquiz och därefter slogs karaokemaskinen igång. Någonstans strax före midnatt kom jag ihåg att jag hade en efterrätt att servera, vilket blev den perfekta nattamaten innan vi tog en sista öl och rörde oss hemåt vid tvåtiden. 


Idag hämtar vi hem vår nya soffa och sedan är det bara småpill kvar innan det här hemmet är precis exakt så som jag vill ha det. Stunder som dessa försöker jag verkligen pausa och reflektera lite emellanåt också. Även om det är lätt att bara nöta på och ”vara effektiv”. Jag tror det är viktigt, att stanna upp en sekund och helt enkelt känna efter lite extra. Det får i alla fall mig att uppskatta det faktum att livet är himla knasigt — det var ju bara något år sedan jag befann mig i det mörkaste mörker utan större lust eller tro på någonting överhuvudtaget. Idag är jag nyinflyttad i min drömlägenhet, har äntligen hittat lite ny inspiration och motivation för att ändra inriktning yrkesmässigt, jag har fått bli sådär härligt och pirrigt kär igen, och så har jag ju dessutom världens bästa vän på fyra ben vid min sida oavsett vad. 

Ja, livet är knasigt, och det är i svängarna jag försöker stanna och uppskatta just precis det. Det oväntade och plötsliga. För det kommer med allra största sannolikhet (garanterat) svänga ett gäng gånger till, både ner och upp, och jag vet att jag skulle hata mig själv om jag inte tagit mig några minuter att uppskatta det fina när det sker.

Resan Tankar om ting Vad vi borde prata om Vardagsuppdatering

Detta satans propagerande för att alla ska skippa mediciner

I höstas skrev jag om sjukshaming (=påhittat ord som beskriver skuldbeläggning av sjuka) efter att Sara uppmärksammat mig på en ”hälsobloggares” inlägg på Facebook. Både jag och Sara blir illa till mods och uppgivna av den typen av inlägg, och tyvärr är det alldeles för ofta vi trillar över dem. I förra veckan reagerade vi båda på ett nytt Facebook-inlägg, där avsändaren var samma ”hälsobloggare”, och det gör mig så-himla-ledsen att läsa sådant här. Förra gången blev jag främst irriterad och suckade högt för mig själv, för då var det liksom mest bara urbota dumma påståenden (läs mitt inlägg om det här) men den här gången blev jag framför allt ledsen.

Viktor Frisk släppte precis sin bok ”Min superkraft”, en bok där han skriver om sin adhd och hur han lärt sig leva med den. En bok och budskap som jag på det stora hela är positivt inställd till, såklart. Det är först när det plingar i min telefon och jag får en skärmdump skickad till mig, där jag alltså kan läsa tidigare nämnda ”hälsobloggares” inlägg på Facebook om Viktors bok, som lyder ut såhär;

”Wow vilken inspiration Viktor Andersson Frisk är, som visar vägen för alla där ute att det går att leva & fungera utan medicinering med superkraften ADHD. Idag släpper han sin bok & vi behöver supporta varandra mera så jag vill dela hans fina video. Dela, gilla och kommentera inlägget om ni vill för att visa kärlek

[videon kan ni se HÄR]

Jag förstår om det faktum att jag reagerar på detta anses dramatiskt och onödigt. Men dels så har alltså samma bloggerska uttalat sig om det här med mediciner flera gånger tidigare (exempelvis hävdat att cellgifter är ett trick läkare använder för att tjäna pengar på ”patienters svagheter”) och framför allt så talar hon här om en diagnos jag själv har – och faktiskt även lider rätt mycket av att ha.

Ja, ovan kan ni se min spontana reaktion ”i stundens hetta”. Jag har de senaste dagarna försökt hitta lite mer sansade ord för att kunna skriva ett blogginlägg om det, men ärligt talat – det är precis såhär jag känner. Jag blir uppriktigt jätteledsen, och uppgiven. Extra märkligt blir det också när jag ser videon hon hänvisar till. Viktor nämner inte ett ord om medicinering, utan det är något bloggerskan själv väljer att lyfta fram. Viktor visar minsann att det går!

Missförstå mig inte nu – jag ifrågasätter inte huruvida det går att leva och fungera utan medicin. Det går, ibland. Det går, för vissa. Det är till och med rätt ofta så att medicinering är nödvändig enbart i perioder, för att få livet och vardagen att fungera, för att sedan inte vara nödvändig längre. Bland det första en lär sig om adhd, när en nu på riktigt sätter sig in i vad det faktiskt är, är att omständigheter och förutsättningar har extremt stor påverkan när det gäller hur kraftiga symptom en får.

Det jag reagerar på är helt enkelt detta satans propagerande för att alla ska skippa mediciner. Extra illa berörd blir jag när yttranden likt dessa kommer från någon som kallar sig ”hälsoinspiratör”, har en plattform i sociala medier och når ut till människor. För som sagt, för mig och många andra som av någon orsak medicinerar (FÖR ATT FÅ ETT DRÄGLIGT LIV OK) blir det ett slag i ansiktet. Det bygger på fördomar och synsätt som är helt inkorrekta. Det spelar ingen roll om avsikten i grunden på något vis är god (för även om jag reagerar så tror jag avsändaren menar väl) för det blir så väldigt fel när någon som inte vet vad hen talar om ska yttra sig och ta ställning såhär. Det blir fel, och det skadar faktiskt betydligt mer än vad jag tror att hen förstår.

Skärpning.

Inspiration och pepp Okategorierat Resan Tankar om ting Vad vi borde prata om Vardagsuppdatering

”Livet händer” – mer om balans

Det är ju ändå märkligt, och även rätt sorgligt, hur så mycket av vårt lidande och vår oro grundas i en känsla av hur ingenting någonsin kan bli bättre, hur ingenting kan förändras – samtidigt som livet gång på gång påminner oss om hur ingenting någonsin förblir detsamma.

När det talas om hälsa, lycka och välmående nämns ofta ord som balans. Jag har skrivit om det här tidigare, men jag tror inte att balans handlar om kontroll. Tvärtom tänker jag att balans snarare handlar om att lära sig ”go with the flow”, att inte tappa fotfästet när ”livet händer” på sätt vi kanske inte räknat med eller tänkt oss. Att balans handlar betydligt mer om att kunna släppa saker, och egentligen inte alls om att kontrollerat styra olika vågskålar hit och dit i tron om att på så vis själv skapa någon slags jämnvikt.

Livet händer. Skit händer. Det finns en tanke jag ofta återkommer till och påminner mig själv om när jag trasslat in mig lite för djupt i tanketrassel och känslogegg: ingenting är permanent. Varken bra eller dåligt. Inga känslor, ingen situation, ingenting. För livet händer, och när det gör det, håller vi bäst balansen genom att släppa saker som tynger oss, och fånga det som kommer vår väg.

fvv

Okategorierat Resan Tankar om ting Vad vi borde prata om Vardagsuppdatering

Nej, du behöver faktiskt inte håna människors nyårslöften.

Vet ni vad jag tycker börjar bli tjatigt? Att år efter år höra och läsa redan ”träningsfrälsta” människor sucka och håna människor som vid årsskiftet sätter mål inför det nya året. Så kallade nyårslöften, alltså. Nej, nyår är ingen ”magisk gräns” då en förändring av något slag blir lättare. Ja, det stämmer att varje dag oavsett tidpunkt på året är en möjlig dag att ”börja på nytt”. Vi vet det, allihopa. Det vet även de som väljer att göra någon typ av förändring vid just årsskiftet, hör och häpna!

Att se instagramflödet fyllas med hånfulla pikar i stil med ”new year, new me – bullshit!” är så tröttsamt. Vad är det för märklig, och högst osympatisk, attityd egentligen? Varför skulle det vara legitimt att håna och få människor som nu bevisligen valt att låta årsskiftet bli startskottet för en positiv förändring, att må dåligt över sitt beslut? Känna sig dumma när de köper gymkort, eller kanske investerar i ett par bra löparskor?

Jag tror liksom inte att de behöver mer negativ press och attityd från omgivningen, från oss som redan är ”frälsta”. För vi är ju redan där – vi behöver inte ett nytt år för att fatta beslut som innefattar träning. Men om nu årsskiftet är vad som får någon att påbörja den resa vi alla någon gång själva påbörjat – ska vi då inte uppmuntra den förändringen? Istället för att härja i sociala medier som om vi minsann har ”it all figured out” och antyda att alla som avlagt nyårslöften är fåniga?

Jag bara undrar, alltså. För jag tycker det börjar bli rätt tjatigt.

nyarslofte

healthstories Okategorierat Resan Tankar om ting Vad vi borde prata om

”jag klarade inte ens av att ta mitt liv”

Det tog mig visst sju år att skriva det här inlägget. Eller rättare sagt; det tog mig sju år att publicera det här inlägget. För jag har under åren skrivit om det en hel del, men mest för mig själv. Det har varit spretigt och osammanhängande och kanske har det varit mitt sätt att bearbeta alla känslor och tankar som kommer till mig när jag minns den där kalla vinterdagen 2009.


Idag för sju år sedan, den 2 december 2009, somnade jag i ett dike i en skogsdunge några hundra meter från mitt barndomshem. Jag hade svalt närmare 150 tabletter, som jag sköljt ner med rödvin. Dagarna innan hade jag gått igenom min mammas veterinärväska med förhoppningen att hitta sömnmedel, men det enda jag funnit och fått med mig var bedövningsmedel. Sittandes längst ner i det snöfyllda diket, någonstans mellan alla omgångar av tabletter och rödvin, injicerade jag mig själv i armen.

Jag minns att jag slogs av tystnaden. Det var så väldigt tyst. Vindstilla och kallt, var det. Väldigt kallt. Jag minns att jag grät, även om jag var lugn, och jag minns hur tårarna kändes nästan brännande varma i kontrast till den isiga decemberkylan.

När jag ganska många timmar senare vaknade var det mörkt. Nu frös jag. Mycket. När jag förstod att jag vaknat, förstod att jag inte skulle dö där i diket ändå, blev jag först arg. Så fruktansvärt arg. Sedan ledsen. Fullständigt förtvivlad över att inte få det avslut jag så desperat önskade. Sedan fick jag panik över vad som skulle hända nu.

Jag tog mig på något vis hem. På gårdsplanen mötte jag en ung manlig polis som hjälpte mig in i huset, och det sista jag minns är fånigt nog hur jag noterade att han var snygg. Sedan är det svart.

sjukhus09

Dagen därpå vaknade jag upp i ett stort kalt rum, med EKG-elektroder över hela kroppen och pipande maskiner intill sängkanten. Ganska omgående kom en man, som jag tror var sjuksköterska, in till mig och berättade att jag låg på intensiven. Han berättade att jag kvällen innan körts in med ambulans, druckit kol, magpumpats och under natten fått dropp. Att mitt hjärta tagit stryk och att det var ”lite utav ett under” att jag överlevt överhuvudtaget, att om det inte hade varit så väldigt kallt hade jag förmodligen inte vaknat alls. Jag minns hur det kändes som det ultimata misslyckandet. Jag klarade inte ens av att ta mitt liv. Jag var också besviken över att ingen velat stanna hos mig över natten, att det inte var sådär som i film, att någon suttit vid min sängkant för att ”vaka” över mig. Att vakna upp helt ensam efter vad som kändes som det största misslyckandet av misslyckanden, var bland de värsta känslor jag någonsin upplevt, och jag har nog aldrig känt mig så liten, oviktig och oälskad.

Därefter följde månader, eller ärligt talat år, av ett olyckligt snurrande i ingenting. För både mig och min familj, och vi blev alla, ännu en gång, uppmärksamma på hur det där skyddsnätet Sverige ska ha för att hjälpa inte riktigt fungerar. Det finns stora hål där vi gång på gång föll igenom, missades och förlorades. Vi förväntades inte bara veta vad vi behövde, utan också ha orken att strida för det. Problemet är ju att när en är sjuk, har en inte kunskap om vad som behövs, och en har verkligen inte orken att strida för det.

Sju år senare och jag får fortfarande frågor som ”hur mår du nu? Blir livet bättre? Kan man må bra efter att ha mått så väldigt väldigt dåligt?” och jag har fortfarande lika svårt att svara. Självklart har allt som hänt påverkat- och format mig till den människa jag är idag. På gott och ont. När jag försöker komma fram till något slags ”svar” landar jag gång på gång i följande konstaterande:

Jag skulle inte vilja vara utan de erfarenheter och lärdomar jag idag, efter allt som hänt, har – men jag skulle aldrig någonsin vilja uppleva det jag upplevt en gång till. 

vinter09

healthstories Inspiration och pepp Okategorierat Resan Tankar om ting Träning Vad vi borde prata om Vardagsuppdatering

Skillnaden på att träna för hälsa och att träna för att må bra

I första avsnittet av Tyngre Psykbryt, podden där jag tillsammans med kloka Lorena snackar om träning och hälsa och allt det där runtomkring och inom oss, pratar vi om att träna för att må bra. Vi tänker nämligen att träna för att må bra inte riktigt är detsamma som att träna för hälsa.

Träning har en rad hälsofördelar, det vet vi. Likaså vet vi att fysisk aktivitet kan vara ett extremt kraftfullt verktyg i behandling av olika typer av motsatsen, det vill säga ohälsa och sjukdom. Men jag tycker att det är viktigt att när vi talar om hur bra träning är för oss, också belysa det faktum att vissa hälsotillstånd och vissa sjukdomar är obotliga. För någon som lider av en sjukdom eller kanske en funktionsnedsättning som är kronisk, kan välmenande råd om ”rätt” träning och ”rätt” kost få motsatt effekt. Det kan kännas hopplöst och faktiskt riktigt provocerande, att gång på gång behöva förklara att nej, det spelar ingen roll hur jag gör. Det spelar ingen roll hur jag tränar, hur jag äter, hur jag tänker – jag är sjuk ändå. Kommer alltid vara.

Det gäller givetvis alla, friska som sjuka, men jag vill kanske ändå rikta det jag skriver nu lite extra till er som ibland tyngs av vetskapen att det där med att träna för hälsa aldrig kommer innefatta er fullt ut, eftersom ni aldrig kan uppnå hälsa om hälsa innebär total avsaknad av sjukdom eller ohälsa. Till er vill jag säga att skit i att träna för hälsa! Skit i råd och rekommendationer om hur en tränar och lever ”bäst” och ”mest hälsosamt”. Träna istället för att må bra. Nöj dig inte med att utföra någon typ av träning som inte ger dig glädje och får dig att må bra. Testa något annat! Testa allt du kan komma på tills du hittar rätt, och testa framför allt sådant som du inte tror kommer falla dig i smaken. Det är nämligen när vi klarar av de sakerna som vi växer, det är då vi blir starkare.

För det är ju just det där att träning stärker mer än bara muskler. Jag brukar säga att träningen räddade mitt liv, och jag menar det verkligen. Men det var inte träning i den bemärkelsen att jag utförde en fysisk aktivitet som gynnade min hälsa, utan det var att jag hittade ett sätt att träna som fick mig att må bra. Som gav mig glädje och energi. Det gjorde mig starkare, det gav mig små små glimtar av välmående, det fick mig att stå ut ett litet litet tag till – och en dag ville jag inte dö längre.

Träning botar inte allt, och ibland kommer en inte ifrån sin ohälsa helt och fullt, så är det. Men hittar du rätt, så kan träning ändå få dig att må bra – i vissa fall kan det som sagt till och med vara skillnaden mellan liv och död.

forslag2-2


Vad är Tyngre Psykbryt?
Snart kommer ni kunna lyssna på podden Tyngre Psykbryt, det första avsnittet är på g och vi inväntar i skrivande stund bara sista godkännandet av iTunes. En gång i veckan kommer vi ta upp ämnen som vi tror och tycker att det behöver snackas lite mer om – vi vill bryta tystnad och tabu kring sådant som det ännu inte talas så mycket om när det kommer till hälsa och träning.

#throwbackthursday Inspiration och pepp inspirationstories Okategorierat Resan Tankar om ting topslide Vad vi borde prata om Vardagsuppdatering

Igen: jag äter inte choklad för att vara hälsosam – jag äter det för att det är gott.

En dag förra hösten postade jag en bild på instagram, en bild med choklad. Olika choklad; allt från chokladdoppade superbär till marabou med kolafyllning. Direkt avföljde en hel drös människor. Är inte det märkligt?

Jag äter choklad, varje dag. Jag tränar, inte riktigt varje dag men de flesta. Jag äter även grönsaker, jag äter så kallad ”superfood”, jag äter kött och ibland blir middagen vegetarisk. Vissa dagar vill jag inte prata med någon när jag tränar utan mest ”försvinna in i min bubbla” och bara låta kroppen jobba, medan jag andra dagar ägnar den där timmen på gymmet främst åt att just snicksnacka med en god vän. Det är livet liksom – lite av allt. Det ser olika ut olika dagar, och herregud det är ju precis det jag uppskattar; att ha lite olika!

Hälsa, är för mig att fylla livet, vardagen och själen med saker man tycker om. Saker som värmer, ger glädje och iver inför framtiden. Hälsa för mig är inte att utesluta. Jag ogillar starkt ordet ”nyttigt”, och likaså ”onyttigt”, för jag tycker liksom inte att de behövs. De fyller ingen funktion. Vi behöver inte definiera precis allt.

Allvarligt talat. Jag äter inte choklad för att vara hälsosam – jag äter det för att det är gott.

Det är tråkigt tycker jag, att ordet hälsa för många direkt blir någon form av mall att pressa ner sig i. Som ett par osköna jeans som varken är för stora eller små – bara fel passform. Jag vet inte hur det är för er, men jag har lika svårt varje gång att formulera mig när någon frågar på vilket sätt jag äter eller tränar. För jag har inget ”sätt”?! Jag bara äter liksom. Jag bara tränar. Det verkar ju dessutom funka rätt bra, så som jag gör. Så jag tänker lite att tja, jag fortsätter. För saken är den, att jag gillar både choklad och träning. Jag vill inte, tänker inte och behöver verkligen inte välja.

För mig, är hälsa hur det vi gör, får oss att må. Det är de sakerna vi ska fylla våra liv med, för att må bra och följaktligen vara hälsosamma. Oavsett vilket format det för dagen kommer i; oavsett om du just idag behöver lite extra choklad eller en tyst timme för dig själv på gymmet eller i löpspåret. Eller något annat för den delen. Ibland räcker ett fånigt klipp i Facebook-flödet för att jag ska fnittra och uppskatta livet lite extra.

Moral of the story: choklad ingår i allra högsta grad i min ”hälsosamma livsstil”. Sådetså.

icaecochocsalthemmakvallgodis1nutrichokladiherbmars2osterlenchokladsvkakao3st2sn.favs.16-4

Inspiration och pepp Resan Tankar om ting Träning Vardagsuppdatering workoutstories

Jag hade väl ingen aning om hur oövervinnerlig man känner sig när man just dragit upp en stång lassad med över 130 kilo från marken.

Handboll var det bästa jag visste. Jag var 14 år, skulle börja i åttonde klass, och jag hade precis fått beskedet att jag var vidare i sista uttagningen till Upplandslaget. Det hade varit en jobbig vår och sommar och jag minns hur just handbollen och fokuset mot att komma med i upplandslaget, för att sedan efter högstadiet plugga på handbollsgymnasium i Lund, var vad som fick mig att stå ut. Det var min fasta punkt, och framför allt var den min – känslan jag upplevde på handbollsplanen kunde ingen ta ifrån mig.

Tills jag fick träningsförbud. Efter ett enda besök på ätstörningsenheten (då med en vikt cirka 16kg högre än ett och ett halvt år senare i deras så kallade ”vård”) fattade en främling ett beslut utan att för en sekund lyssna på mina ord, ta mig eller mina känslor på allvar, och utan att förstå innebörden i ett träningsförbud för mig. Jag förlorade min plats i Upplandslaget, och distanserade mig då istället helt från handbollen. Under åren som följde klarade jag inte ens av att se mina lagkamrater spela, och visades det handboll på tv bytte jag genast kanal. Det gjorde för ont att se, det var en brännande påminnelse om hur lätt det var för den där främlingen att utan att blinka rycka ifrån mig en så stor del av det som var jag. Människor i min omgivning sa såklart att handbollen finns kvar, du kan börja spela sen igen. Jag testade en gång, jag tror det var 6 år senare, att ta upp handbollen. En träning gick jag på, och det var så fruktansvärt hemskt. Bollen flög inte alls dit jag ville, stegen kändes klumpiga och tafatta. Det där flowet och den där magiska känslan jag byggt hela min framtidstro på var som bortblåst. Handbollen var inte min längre, och det var jobbigt att inse att det jag motiverat mig med under sjukhusvistelsen inte alls var något jag skulle komma tillbaka till.

EP3st

Idag 4 år senare upplever jag samma känsla, en sådan där känsla ingen kan ta ifrån mig för att den är min bara min. Idag är det inte handboll utan det är styrketräningen och styrkelyft. En helt annan sport, och en kärlek till den som jag verkligen inte hade kunnat föreställa mig då för alla de där åren sedan, inlåst på ett sjukhus mot min vilja där jag dagdrömde om en revansch på handbollsplanen.

Min poäng är, att plötsligt har man nya drömmar. Ny input sår frön man inte visste fanns, och ny inspiration som man antingen letar upp själv eller råkar trilla över, är plötsligt grunden för en ny kärlek. Även om man tidigare fått hjärtat krossat en, två eller flera gånger om. Jag hade väl ingen aning om hur oövervinnerlig man känner sig när man just dragit upp en stång lassad med över 130 kilo från marken. Inte visste väl jag att bicepscurls kunde göra mig lycklig eller att jag skulle bli helt pirrig i magen bara av tanken på slitna, mysiga källargym?! 

Det handlar inte om att vara bäst från början, jag är mycket väl medveten om att hade jag bara fortsatt gå på handbollsträningen så hade jag såklart blivit bättre igen. Men feelingen fanns ju inte där längre, det där pirret i magen var borta. Det tog ytterligare något år tills jag fann det igen, det där pirret och känslan av ”min bara min”. Att det skulle vara till tonerna av Eminem, i ett moln av magnesium bland stänger och hantlar nere i ett källargym på Österlen, ja det trodde jag inte. Men så var det.

traningsgladje3st

Resan Tankar om ting topslide Vad vi borde prata om Vardagsuppdatering

Till slut hade jag förlikat med mig att ”Fanny finns inte längre”

För ganska precis tio år sedan startade jag min första blogg. Jag var fjorton år gammal och hade precis börjat på den så kallade öppenvården på BUPs ätstörningsenhet. Såhär i efterhand är jag rätt osäker på hur människor alls hittade till denna blogg, än mindre varför de fortsatte komma tillbaka, för det var en liten och väldigt utlämnande blogg där jag skrev av mig allt det där som gjorde så ont inuti. Det var där jag uttryckte all den frustration, ilska, sorg och uppgivenhet jag kände inombords, och det låter säkert märkligt för många – men för mig var det verkligen terapeutiskt att skriva av mig alla dessa känslor. Det här var strax före ”den stora bloggboomen” och jag var rätt anonym i min blogg, även om en del vänner och bekanta kände till dess existens.

Det var alltså när jag var fjorton och började på ätis öppenvård som jag ”kom in i systemet”, kom in i vård-systemet. Det var då jag för första gången var en patient och fick en diagnos. Om alla mina turer inom vården och vad som egentligen hände längs vägen kan du läsa om under fliken historia, där jag sammanfattat det hela någorlunda.

Det som idag gör mig dels lite arg, men framför allt så väldigt ledsen, är hur det jag försökte sätta ord på redan då som fjortonåring men även under alla år som följde i ”vården”, inte togs på allvar och uppmärksammandes av alla de människor som fanns omkring mig. Jag var inte underviktig när jag kom till BUP första gången, men jag fick en stämpel och behandlades därefter. En händelse jag minns så fruktansvärt väl var hur min läkare, som jag träffade max en timme varannan vecka, ihop med min mor + eventuellt någon personal från avdelningen, sa följande ord till min mamma ”det är inte Fanny som talar, för Fanny finns inte längre, det är anorexin som talar”. Han sa det rakt framför mig, om mig, efter att jag försökt förklara mina känslor och upplevelser. Det var ett slag i magen och jag kände mig så ofantligt förminskad. Nu såhär i efterhand kan jag tydligt se hur den kommentaren (och många många liknande givetvis, som jag fick höra dagligen under flera år) verkligen satt spår i mig och la en grund till den misstro jag idag känner inför vården och de personer som ska hjälpa.

Tvångsvård, misshandel, anmälningar. Tre suicidförsök, intensivvård och räddning i sista minuten. En splittrad familj, bråk, tårar och ofantligt mycket lidande för alla inblandade.

Så mycket onödigt lidande, för oss alla. För tänk, tänk om någon av alla de människor jag hade med att göra under dessa år, som skulle vara experter på området, faktiskt hade lyssnat på det jag försökte uttrycka. Tänk om någon hade hört och sett de bakomliggande orsakerna, istället för att sätta mig i ett fack baserat på symptomen.

Idag har jag efter två års uppföljning och utvärdering hittat den medicin och den dos jag behöver för min ADHD, något jag ville ”ha ordning på” innan jag påbörjade vidare behandling och terapi. Den här gången ville jag göra saker långsamt och bygga stabilt, en sak i taget. I vintras, efter ytterligare ett år av samtal och utredning, fick jag diagnosen bipolär sjukdom typ 2. En diagnos jag ärligt ska säga att jag ställde mig skeptisk till, men allt eftersom jag genomgick utredningen och fick förklarat för mig vad det är och hur det funkar (och inte minst kunde se konkreta exempel ur mitt eget liv) så föll ännu en pusselbit på plats.

En pusselbit i det där pusslet som är mig och mitt liv, det där pusslet vars tusenochen bitar jag ibland vill slänga långt åt helvete för att jag-är-så-trött. Trött på att ständigt försöka se motivet som jag, med vad som känns som oändligt många pusselbitar, om och om försöker lägga men aldrig verkar få ordning på.

Min läkare idag kan inte förstå hur det här har kunnat missats. Hur det jag lever med varje dag, och har levt med under alla år, gått inte bara en läkare eller anhörig förbi – utan i nästan tio år har jag blivit dömd för symptom istället för lyssnad på när jag uttryckt mina känslor.

Idag har nästan tio år gått sedan startade jag min första blogg. Jag fyller i sommar tjugofyra år och mycket är annorlunda nu jämfört med då. Jag skulle inte säga att jag är en annan människa, utan snarare att idag vet jag lite mer om vem människan Fanny är. För mig var det väldigt viktigt att få en ”förklaring” i den bemärkelsen att jag ville öka min egen förståelse. För att något var annorlunda med mig kände jag ju från början, men jag blev förminskad så pass mycket så pass länge, att tillslut trodde till och med jag på det de sa, till slut hade jag förlikat med mig att ”Fanny finns inte längre”.

Men jag finns. Och jag vill vara tydlig med en sak: att jag talar öppet om mina neuropsykiatriska diagnoser är inte för att ha dem som någon form av ”ursäkt” eller bortförklaring. MEN faktum är att precis som någon med synfel får rättvisare förutsättningar i livet med glasögon eller linser av rätt styrka, precis på samma sätt kan rätt förutsättningar vara avgörande för mig och alla andra som lever med en osynlig diagnos. Det handlar inte om att få fördelar, det handlar om att ha likvärdiga förutsättningar. Ja, så gott det nu går, för tro mig; även med hjälpmedel som du utan NPF kanske ser som ”fördelar”, så innebär bara det att ha NPF alltid att förutsättningarna ser annorlunda ut. För vi lever i ett samhälle där vi istället för att uppskatta alla dessa olika typer av funktionssätt, fortfarande ser olikheter som något negativt.

Det är därför jag väljer att skriva om det här. För att jag kan, och därmed tycker att det är lite utav min jäkla skyldighet, helt enkelt.

Fotograf: Calle Lindgren / www.callelindgren.com || Retusch: Sofia Wählby / www.sofiawahlby.se

Fotograf: Calle Lindgren / www.callelindgren.com || Retusch: Sofia Wählby / www.sofiawahlby.se

healthstories Inspiration och pepp Resan Tankar om ting Vardagsuppdatering

Såhär tänker jag om balans

Balans, talas det mycket om i hälsokretsar. Vad är balans? Att kontrollerat göra ”lite av varje”, för att man vet hur viktigt där det? Att man måste ha lite av varje för att hamna där någonstans mittemellan olika extremiteter? Är det balans?

Jag tänker att balans inte handlar om kontroll. Jag tänker att balans handlar mindre om att konstant vilja hålla fast vid en specifik struktur och sätt att ”kontrollerat göra lite av varje”, och mer om att kunna släppa taget. Att kunna inte hålla fast, helt enkelt.

Jag tänker att balans är att om och när oväntade saker sker, så tappar man inte genast fotfästet och faller omkull. Balans är inte kontroll, balans är att inte ha problem med att släppa den.

Vad tänker du om balans? 

inlaggbalans