Nu var det länge sedan jag skrev och postade något här i bloggen. Jag är lite osäker på huruvida ”folk” fortfarande läser bloggar..? Och framför allt så var min vår och början av sommaren rätt jäkla skittung, så att blogga var faktiskt inte ens något jag tänkte på.
För några veckor sedan konstaterades det att jag halkat ner i ett depressiva skov. Jag hade såklart känt det, och även om skov i en sjukdom som bipolär kan komma utan tydliga ”skäl” så fanns det denna gång rätt tydliga skäl för mig att må dåligt. Det blev helt enkelt för mycket jobbigt tillslut. Som tur är har jag en fantastisk läkare som förutom att vara extremt kunnig inom området även bryr sig väldigt mycket om mig, och han ”kan” mig vid det här laget rätt bra. Jag har gått till honom sedan jag fick mina diagnoser. Han gjorde genast ändringar i mina mediciner och ordnade även med videosamtal trots att han just nu befinner sig på andra sidan jorden. Jag är så otroligt tacksam över att ha honom, det känns tryggt. Medicinändringarna har varit lite jobbiga, men jag litar på processen och känner nu, om jag försöker vara lite optimistisk, att det börjar vända. Sakta sakta.
Även om jag mått rätt himla dåligt senaste månaderna så har det, såklart, funnits ljusglimtar. Många av dem, de allra flesta, har fått sitt ljus av det faktum att Rut varit med. Hon är mitt lyckopiller, vet inte vad jag hade tagit mig till utan henne. Nedan kommer lite av vad vi hittat på senaste tiden.
När sommaren plötsligt kom från ingenstans var ingen gladare än Rut — äntligen badsäsong igen! Vi åkte till sjön nästan varje dag dessa veckor när solen sken och himlen var blå. Hon ÄLSKAR verkligen att bada och leka i vatten. Och inget gör mig så glad i hjärtat som att se henne glad.
Midsommar blev lugnt för min del. Jag tog med mig Rut till mamma och åt en god middag. Och det var det, typ. Jag gjorde en ful liten blomkrans till Rut för att få i alla fall lite midsommar-feeling.
Här nånstans läste jag också ut en himla bra bok. Spännande till sista meningen. Lästips! Har precis börjat på en till bok av samma författare, och har höga förväntningar.
Jag har fortsatt träna. Jag vet att det absolut viktigaste för mig när jag mår dåligt är att sköta ”the basics”, dvs sömn, mat, rörelse/träning. Så jag har gjort dessa saker på rutin; somnat samma tider, ätit samma tider, tränat samma tider. På min instagram har jag delat en flera pass och övningar.
Förra helgen körde jag och mamma och hundarna ner till Österlen för en veckas semester här nere. Vädret var inte på vår sida första dygnen, men även promenader i duggregn är liksom mysiga här nere.
Sen fick vi lite finare väder någon dag och då passade vi givetvis på att vara ute lite mer. V-a-r-j-e sommar i min barndom spenderades här, på precis dessa stränder, och det finns fortfarande inget som är lika mycket ”sommar” för mig som att komma ner hit.
Förutom alla hundpromenader och (mycket lite) strandhäng så har vi ägnat oss åt utflykter och glassätande, jag har sprungit några rundor längs åkrar och fält, och så har vi bara varit. Chillat. Tagit det lugnt.
Idag har vi vår sista dag här nere och medan mamma tar vara på sista timmarna på stranden valde jag att stanna hemma med hundarna och bara mysa. Jag är väldigt trött just nu, det är väl en kombo av medicinjusteringen och det faktum att tja, jag är sjuk i ett skov, helt enkelt.
Ikväll lagar vi pizza och börjar väl så smått packa ihop, för att imorgon städa huset och sedan köra hemåt Uppsala igen. Jag längtar faktiskt efter att komma hem. Jag behöver en semester efter semestern. Är helt slut. I september börjar jag läsa nästa kurs och den vet jag kommer bli krävande, så jag vill vila upp mig så mycket jag bara kan inför det.