När jag fick mina diagnoser för snart 6 år sedan föll mycket på plats. Jag förstod varför det var något som skavt hela livet och varför jag alltid känt mig så annorlunda, så ”fel”. Jag insåg också att vetskapen om diagnoserna kom med ett ansvar, ett ansvar för mitt eget mående. Säga vad man vill om att ”alla borde få vara som de är”, faktum är att det samhälle vi lever i inte är anpassat för så vidare stora olikheter. Jag insåg att för att klara av att leva i samhället som det faktiskt ser ut, behövde jag ta mitt ansvar. Med ansvar menar jag här att skaffa mig kunskap och förståelse kring mina egna diagnoser och hur jag fungerar. Lära mig förebygga jobbiga situationer och vara noga med mitt umgänge.
Det absolut första min läkare sa till mig när jag kom till honom för fem år sedan var att omgivningen och människorna i ens närhet spelar betydligt större roll än en medicin någonsin kan göra. Jag förstod inte riktigt då, men idag förstår jag precis vad han menade. Jag jobbade som sagt på att förstå mina diagnoser och hur jag fungerade, jag tränade på att formulera mig och våga uttrycka mina behov, och för två och ett halvt år sedan var jag i stort sett symptomfri.
Sedan träffade jag J. Jag var sådär nykär och bekymmerslös och kände mig så mogen för ett förhållande; jag hade ju äntligen lyckats bygga upp mig själv och trodde jag hade alla verktyg för att göra mig förstådd. Jag träffade J’s familj och till en början var allt frid och fröjd. Jag var ju glad, upprymd och tillmötesgående. Allt eftersom dök dock varningsflaggor upp för mig. Jag försökte skjuta bort och ignorera dem bäst jag kunde men det blev tillslut omöjligt. Små subtila hintar och hån började såra allt mer, och jag började dra mig undan. För jag visste helt enkelt inte hur jag skulle bete mig eller hantera det.
Under två och ett halvt års tid har jag successivt brutits ned. Av J’s familj. Allt jag jobbat för i så många år är raserat, tankar och självhat jag kämpat för att bli av med är tillbaka och jag är så fruktansvärt ledsen över det. Uppgiven. Frustrerad. Besviken.
Det handlar om människosyn och värderingar. Den här familjen har från dag ett gjort det tydligt att en ska bete sig på ett visst sätt, annars kan en lika gärna vara tyst. Men är en tyst anklagas en istället för att vara falsk. Hur en än vänder och vrider sig för att vara tillags har en röven där bak. Det jag inte har förlorat under dessa dryga två år är min integritet. Jag vet att min kunskap är större än deras här. Jag vet att jag har rätt och de fel. Men det visar sig att det inte spelar någon roll, för de är helt ointresserade av att utvecklas och lära sig. Jag hånas, ljugs om, kallas för psyk-skitsnackare och diverse betydligt grövre saker.
Efter två och ett halvt år har J och jag nu separerat. Vi har haft ett väldigt fint och bra förhållande, och kommit varandra oerhört nära. Det enda vi någonsin bråkat om är just den här familjen. Tillslut landade jag i insikten att vi inte har en framtid tillsammans så länge den här familjen finns med i bilden. Det bara går inte. Jag kan inte leva med någon som har ett helt gäng människor runt sig som hånar och kränker mig på det här sättet. Jag kan inte rå för att jag är sjuk. Jag har tagit mitt ansvar och jobbat som ett as för att fungera i ett samhälle som egentligen inte passar mig alls. Och jag var ju där. Jag var symptomfri och livet funkade! Men jag trodde inte att den här typen av människor fanns. Människor som vänder ens sjukdomar och funktionsnedsättningar mot en. Som under så lång tid bryter ner en annan människa utan att det ens rör dem i ryggen vad de utsätter personen för.
Jag kommer behöva börja om igen. Vilket känns helt hopplöst och som ett evighetsprojekt, men samtidigt vet jag ju att det går. Det enda jag är säker på här är att det inte är jag som har gjort fel. Det jag har gjort och straffats för är att jag sagt ifrån när fel begåtts och behandlingen varit oschysst. Jag är glad och tacksam över allt jag lärt mig sedan jag fick diagnoserna. Jag är glad och tacksam över att jag vågat utveckla mig själv och utmana tankar. Jag är glad och tacksam över precis allt som skiljer mig från den här familjen. För det är egenskaper jag värderar högt och frågor jag aldrig någonsin kommer ge vika på. Som jag skrev sist när jag skrev om detta; någon måste ju säga ifrån när det som sker drabbar de redan allra mest utsatta människorna.