Sist jag bloggade tackade jag för en fin september, och nu är vi redan halvvägs in i november. Oktober gick fort, och fylldes mest av plugg (och stress över plugg jag inte fick till) för min del. Nu har jag skickat in det sista för denna kurs och har en vecka ledigt innan nästa kurs drar igång. Under varje kurs jag läser bryter jag ihop vid något tillfälle då jag överväger att hoppa av, men hittills har jag på något vis tagit mig igenom alla kurser ändå. Den här gången förstod jag verkligen inte HUR jag skulle klara av det, jag tyckte allt med kursen var dumt: upplägget, strukturen, uppgifterna… och då liksom låser det sig, för mig. Jag har löst det genom att tänka att jag ska göra en liten sak, så kan jag ge upp sen. När den saken är gjord tänker jag samma sak igen och tillslut har jag genomfört det som ska göras. Ungefär som jag tänker när jag ska träna men liksom inte ”har feeling”: jag tänker att jag gör den första övningen i mitt planerade pass, så får jag gå hem sen. När första övningen är gjord tänker jag att jag gör bara en övning till. Och vips så är hela passet gjort precis som planerat i alla fall.

Men förutom att kämpa med studiemotivationen, vad har oktober och början av november innehållit för mig? Jag kikade igenom min kamerarulle i telefonen och även om det varit ett par grå och regniga och allmänt rätt trista veckor så har det ju faktiskt varit en del finheter och mys också:

Jag har börjat tända ljus. Jag har alltid köpt mycket ljus, och har framme, men har av någon dum anledning varit fruktansvärt dålig på att faktiskt tända dem. Nu försöker jag komma ihåg att tända dem lite oftare, för det ökar ju mysfaktorn med ca 1000%.

I slutet på oktober var jag på bokrelease för Henrik Wahlströms bok ”Upp och ner — en överlevnadshandbok för bipolär sjukdom” som han skrivit tillsammans med psykiater Katrin Skogberg Wirén. Jag har inte hunnit läsa så långt i boken än, men jag tycker himla bra om Henrik och han är väldigt bra på att på ett enkelt sätt förklara vad bipolär sjukdom är och innebär, så jag tror att den här boken är otroligt bra och viktig kanske allra mest för anhöriga och vården. Sen är det alltid skönt för oss som lever med sjukdomen, att bli validerade och känna igen sig i någon annans ord. Ser i alla fall fram emot att läsa klart boken, för att sen ge vidare till anhöriga som vill läsa!

Det har tränats på som vanligt under de senaste veckorna, och på min instagram har jag delat två pass: dels mitt benpass jag kör just nu, samt ett helkroppspass.

Jag har också gått och blivit kontaktperson genom kommunen/SOC. Jag har tänkt på att jag skulle vilja bli det rätt länge, och i somras tog jag tag i att ansöka. Så nu sedan några veckor tillbaka träffar jag mitt ”kontaktbarn” regelbundet och vi gör lite allt möjligt: till exempel har vi varit och klättrat, gått promenad och gått på bio. Det känns som en bra grej för mig att göra, och jag tror verkligen att jag är ”rätt person på rätt plats” här. Så det känns bra.

Det har tagits skogspromenader. Och åh vad jag älskar att traska i skogen med min favorittjej i hela världen, gärna i flera timmar. I lördags var vi ute i tre timmar och sen sov hon resten av dagen, så nöjd. Matte var också nöjd, för det är verkligen bland det bästa jag vet.

Jag har också lite smått börjat ”julpynta”. Men till mitt försvar, för det är kanske lite tidigt, så är mitt julpynt rätt ojuligt egentligen. Hittills har jag ställt fram söta små hus-lyktor och några små granar, och så har jag hängt upp min favoritstjärna i hörnet i vardagsrummet. När det närmar sig advent kommer nog någon stjärna upp i fönstren, och kanske kanske att jag hänger upp några minikulor i någon av mina krukväxter. Men där går min gräns för hur mycket jag pyntar i ett hem där bara jag och min hund bor, känns liksom inte värt att göra mer.

Igår fyllde min älskade mamma år och vi var över för en liten födelsedagsfika. Fin start på veckan!

Idag har jag varit och tagit blodprov inför den operation jag ska göra i slutet av månaden. I övrigt blir det nog en helt vanlig vecka med träning, pill hemma, och såklart massa mys med Rut.

Vips så svischade september förbi. Det var en fin månad för mig, och kändes som en fin avslutning på sommaren. För jag tror nog att det officiellt är höst nu.

Det har i vanlig ordning blivit många promenader, för Rutan och mig. Jag älskar att bo centralt men ändå ha nära till åkrar och skog.

Det har piffats lite hemma, bland annat fick jag upp två nya prints på min tavelvägg i vardagsrummet. Planen är att ”bygga ut” den allt eftersom jag hittar motiv och prints jag gillar.

Bak har det också blivit! I alla fall ett. En väldigt väldigt god morotskaka med limefrosting. Den är saftig och smakrik, och som vanligt både proteinrik och sockerfri. Receptet har jag postat på min instagram, ni hittar det HÄR.

Häromdagen fick jag besök av en av mina bästa vänner och hennes lilla dotter. Jag blir gång på gång imponerad av Rut, som är så inkännande och fin med alla hon möter. Hon var nyfiken på bebis, men lugn och fin och gav bara lite pussar när hon kom åt. Fan vad jag älskar den hunden alltså.

Idag blir en lugn dag. Planen är att besöka Kandyz och ladda upp med godis för att sedan chilla i soffan resten av dagen. Fint!

Avslutningsvis får ni en photodump med bilder jag tagit på Rut senaste månaden. Man kan väl aldrig få för mycket Rut, liksom?!

Igår lämnades Rut hos hundvakten och så for vi till Västerås och Steam Hotel.

Jag har hört så mycket gott om Steam, men aldrig varit där. Så det var hög tid! Och det var faktiskt precis lika fint och trevligt som jag hört.

Vi kom dit strax efter lunch och åkte då raka vägen upp till 18e våningen för en ”välkomstdrink”.

När drinkarna var uppdruckna checkade vi in och tog oss till vårt rum. Precis som resten av hotellet var det industriellt men samtidigt väldigt mysigt.

Sen tog vi oss till poolen för några timmars chill. Liten paus för mat också, såklart.

Vi hade bokat en sen middag så innan den passade vi på att spela lite biljard. Det måste vara 15 år sedan jag spelade biljard sist, så jag var *något* ringrostig, men kul var det!

Middagen var asian fusion, och allt var verkligen jättegott! 8 rätter senare var vi mer än nöjda (och väldigt mätta).

Efter en god natts sömn tog vi oss åter upp till restaurangen Locavore, där en asian fusion-frukost väntade. Nya, roliga smaker och också detta väldigt gott!

Inredningen med hängande lyktor överallt var så himla mysig! Kändes som att gå omkring i en enda stor pergola med lyktor och ljus överallt.

Efter frukost var det dags att rulla hemåt Uppsala igen. Det här är min sista lediga vecka innan skolan drar igång igen, och jag är ärligt talat inte alls sugen på den kurs jag ska läsa nu. Men, jag har klarat många kurser jag inte varit sugen på att läsa, så även denna ska jag väl klara.

Snart påbörjar jag min nästa kurs, och det här ovanligt långa ”sommarlovet” är över. Det har varit så väldigt skönt att ”bara va” nu under sommaren, men det känns bra att fortsätta beta av kurser så att jag bli klar någon gång.

Såhär på sluttampen av ledigheten försöker jag njuta lite extra av att inte ha några måsten. En sådan grej jag förmodligen inte kommer känna att jag har tid för så ofta i höst är att ta med Rut ut till skogen och gå i hennes tempo (dvs långsamt pga det ska ätas- och rullas i blåbär och det ska pausas och sniffas osv osv) i över två timmar. Så i början av veckan nu gjorde vi precis det: åkte till favoritskogen och lunkade i några timmar.

I onsdags gjorde vi pizza (vanligt pizzakit så inget fancy, men fortfarande himla gott) och åt ute, och det kommer jag sakna i höst och vinter: att äta ute.

På träningsfronten har senaste veckan innehållit bland annat ett himla roligt helkroppspass (som ni hittar i sin helhet HÄR på min instagram) och i fredags fick jag för mig att springa på löpbandet. Det händer väääldigt sällan, närmare bestämt har det hänt exakt en gång tidigare. Jag sprang i alla fall intervaller som min vän Pischa la upp för några veckor sedan, de såg ut såhär:

10 minuters jogg som uppvärmning

3 x 1 min löp / 1 min jogg

3 x 2 min löp / 90 sek jogg

2 x 1 min löp / 1 min jogg

2 x 2 min löp / 90 sek jogg

1 x 1 min löp / 1 min jogg

1 x 2 min löp / 90 sek jogg

Jag sprang på 14 och joggade på 11 och det var fan svinjobbigt ärligt talat. Men jag måste säga att jag blev lite förtjust i det där med att springa på band, framför allt när man kör intervaller är det ju himla smidigt! Ska verkligen försöka få till liknande pass regelbundet framöver.

Några timmar att jag sprungit ovanstående pass och nästan dött pga jobbigt, så mötte jag upp min vän Emelie för att gå och äta veckans andra pizza. Det var en med kantareller och gruyere och tryffelmajonnäs och mmm den var god.

Efter maten promenerade vi upp till Botaniska trädgården för att se Veronica Maggio och Miriam Bryant. Det var en riktigt bra konsert!

Igår var vi på kräftskiva och kom hem rätt sent, så idag blir nog en lugn dag. Skönt!

Mot slutet av semestern nere på Österlen började jag må riktigt dåligt; extrem huvudvärk (ni vet sådär så det gör ont att ens kolla åt sidan), yrsel, illamående, feberkänsla… jag trodde först det var pga min visdomstand som lägligt nog bestämde sig för att börja bråka här också, att det var någon infektion där. Men sedan kom jag på att det kunde vara biverkningar från min nya medicin, som jag under veckan i Skåne dessutom ökade dosen av. Jag googlade och pratade med följare på instagram som tagit samma medicin, och jodå, allt jag upplevde var klassiska biverkningar av just denna medicin. Så jag pratade med min läkare och vi bestämde att jag skulle sänka dosen igen, vilket hjälpte men jag höll på att få spel på att inte orka någonting (samtidigt som huvudet fortsatt går på högvarv) och att må illa 24/7 och att ha sprängande huvudvärk. Så, jag bestämde mig för att sluta helt. Och nu mår jag som vanligt igen, så-himla-skönt! Jag har haft ”tur” med mina mediciner under åren, och har faktiskt aldrig fått en enda negativ biverkning. De har bara funkat toppen direkt. Men jag vet ju att det är såhär; ibland lirar det, ibland inte.

Under veckan då jag låg hemma ”sjuk” gjorde jag verkligen inte mycket alls. Jag fick, av ren tristess antar jag, några infall att TA TAG i grejer. Exempelvis bestämde jag mig för att arbetsrummet skulle få gardiner. Så, gardiner beställdes och gardinskena inhandlades och sattes upp, och jag är väldigt nöjd med hur det blev! Mycket mysigare på en gång.

När jag väl hade slutat med medicinen återkom energin och med det även träningssuget. Innan jag åkte på semester slutade jag med kreatin, och under själva semestern blev det bara en handfull lättare pass (löpning och kettlebell-pass), och sen var jag som sagt mer eller mindre säng/soffliggande pga hur jag mådde en vecka också. Så väl tillbaka på gymmet känner jag mig rätt klen, men äsch, man är snabbt tillbaka! Himla kul att kunna träna igen iallafall.

I slutet av förra veckan fick jag lära mig göra egen pasta! Det var enklare än vad jag trodde och man behöver absolut ingen pastamaskin. Vi kavlade ut degen och skar upp till breda remsor, det gick kanon! Sedan gjorde vi en av mina favoriter ut Tovessonskan’s bok ”Käka Grönt!”, nämligen citronpastan med halloumi, saltad mandel, parmesan och dill. Mmm så gott!

På mat-temat: igår åt vi på The Loco här i Uppsala. Ett ställe man aldrig blir besviken på.

Ikväll ska vi äta hemlagad sushi. Vi började förbereda redan igår, så det blir en lite ambitiösare variant. Vi ville köra helt vego så vi har bland annat gjort panerad sötpotatis och en ”vegansk morots-lax”. Ska bli mycket spännande att se hur det blir, lovar att ni ska både få se resultatet och få receptet!

Nu var det länge sedan jag skrev och postade något här i bloggen. Jag är lite osäker på huruvida ”folk” fortfarande läser bloggar..? Och framför allt så var min vår och början av sommaren rätt jäkla skittung, så att blogga var faktiskt inte ens något jag tänkte på.

För några veckor sedan konstaterades det att jag halkat ner i ett depressiva skov. Jag hade såklart känt det, och även om skov i en sjukdom som bipolär kan komma utan tydliga ”skäl” så fanns det denna gång rätt tydliga skäl för mig att må dåligt. Det blev helt enkelt för mycket jobbigt tillslut. Som tur är har jag en fantastisk läkare som förutom att vara extremt kunnig inom området även bryr sig väldigt mycket om mig, och han ”kan” mig vid det här laget rätt bra. Jag har gått till honom sedan jag fick mina diagnoser. Han gjorde genast ändringar i mina mediciner och ordnade även med videosamtal trots att han just nu befinner sig på andra sidan jorden. Jag är så otroligt tacksam över att ha honom, det känns tryggt. Medicinändringarna har varit lite jobbiga, men jag litar på processen och känner nu, om jag försöker vara lite optimistisk, att det börjar vända. Sakta sakta.

Även om jag mått rätt himla dåligt senaste månaderna så har det, såklart, funnits ljusglimtar. Många av dem, de allra flesta, har fått sitt ljus av det faktum att Rut varit med. Hon är mitt lyckopiller, vet inte vad jag hade tagit mig till utan henne. Nedan kommer lite av vad vi hittat på senaste tiden.

När sommaren plötsligt kom från ingenstans var ingen gladare än Rut — äntligen badsäsong igen! Vi åkte till sjön nästan varje dag dessa veckor när solen sken och himlen var blå. Hon ÄLSKAR verkligen att bada och leka i vatten. Och inget gör mig så glad i hjärtat som att se henne glad.

Midsommar blev lugnt för min del. Jag tog med mig Rut till mamma och åt en god middag. Och det var det, typ. Jag gjorde en ful liten blomkrans till Rut för att få i alla fall lite midsommar-feeling.

Här nånstans läste jag också ut en himla bra bok. Spännande till sista meningen. Lästips! Har precis börjat på en till bok av samma författare, och har höga förväntningar.

Jag har fortsatt träna. Jag vet att det absolut viktigaste för mig när jag mår dåligt är att sköta ”the basics”, dvs sömn, mat, rörelse/träning. Så jag har gjort dessa saker på rutin; somnat samma tider, ätit samma tider, tränat samma tider. På min instagram har jag delat en flera pass och övningar.

Förra helgen körde jag och mamma och hundarna ner till Österlen för en veckas semester här nere. Vädret var inte på vår sida första dygnen, men även promenader i duggregn är liksom mysiga här nere.

Sen fick vi lite finare väder någon dag och då passade vi givetvis på att vara ute lite mer. V-a-r-j-e sommar i min barndom spenderades här, på precis dessa stränder, och det finns fortfarande inget som är lika mycket ”sommar” för mig som att komma ner hit.

Förutom alla hundpromenader och (mycket lite) strandhäng så har vi ägnat oss åt utflykter och glassätande, jag har sprungit några rundor längs åkrar och fält, och så har vi bara varit. Chillat. Tagit det lugnt.

Idag har vi vår sista dag här nere och medan mamma tar vara på sista timmarna på stranden valde jag att stanna hemma med hundarna och bara mysa. Jag är väldigt trött just nu, det är väl en kombo av medicinjusteringen och det faktum att tja, jag är sjuk i ett skov, helt enkelt.

Ikväll lagar vi pizza och börjar väl så smått packa ihop, för att imorgon städa huset och sedan köra hemåt Uppsala igen. Jag längtar faktiskt efter att komma hem. Jag behöver en semester efter semestern. Är helt slut. I september börjar jag läsa nästa kurs och den vet jag kommer bli krävande, så jag vill vila upp mig så mycket jag bara kan inför det.

Igår under morgonpromenaden fick jag ett akut sug efter FISH TACOS. Så jag hade som ni förstår inget annat väl än att svänga in om affären på vägen hem och handla det som behövdes. Det blev en TOPPENmiddag!

Det är helt vanligt pankopanerad torsk, och till det en guacamole (2 mosade avokados, 1 finhackad tomat, saften från 1/2 lime, 1 stor vitlöksklyfta pressad och salt) och en kålsallad:

• 300 g vitkål
• 1 gul lök
• 1/2 röd chili
• 2 vitlöksklyftor
• Skal och saft från 1/2 lime
• 3 msk rapsolja
• 1/2 kruka färsk koriander
• Salt och svartpeppar

Vitkål, lök och chili skivas fiiiiint. Ner i skål tillsammans med resten och blanda. Jag gjorde min några timmar innan middag så den fick ”stå till sig” i kylen några timmar.

Servera i små wraps med färsk tärnad mango och mer koriander. Mums!

Det har ätits mer gott senaste tiden. Till exempel gjorde jag tidigare i veckan en Daal ur Tuvessonskan’s bok ”Käka grönt!” Supersmarrigt med ris och naanbröd till.

Bakat har jag också gjort! Jag gjorde en helt ljuvlig vaniljkaka med blåbär och vit choklad. Hela receptet finns på min instagram, du hittar inlägg HÄR.

Sist men inte minst vill jag slå ett slag för Tyngre’s pannkaksmix. Den är verkligen suverän. Jag gör alltid mina pannkakor små och tjocka, tycker det är godast. Och äter alltid med vaniljglass och jordgubbssylt. Mums!

Det var lite mumsigt vi ätit senaste veckan. Ikväll ska vi till min mamma på årets första grill, det ser jag fram emot!

Det har varit några minst sagt omtumlande dygn. I måndags hämtade vi hem lilla Ralph, en helt bedårande Fransk Bulldog-valp. En ovanligt lugn liten valp, som absolut gillar att busa och leka men lika väl gärna bara tyst och lugnt iakttar det som sker omkring honom. Första kvällen när vi kom hem gjorde han inne men därefter uträttades alla behov ute, han fattade snabbt, smart liten kille.

Av allt man kan oroa sig för inför att skaffa valp så var det en sak jag inte var orolig för alls: Rut. Hon är den vänligaste hunden jag träffat, och när det kommer till framför allt unga hundar, valpar, så är hon extremt tolerant. Hon låter dem klättra och nafsa i öron och allmänt bara vara så som valpar är mest. Samtidigt kan hon säga till, på ett väldigt lagom sätt. Tydligt men fortfarande vänligt. Jag var helt övertygad om att hon bara skulle vara till hjälp att uppfostra ett nytt litet ”syskon”.

När vi kom hem med Ralph sniffade hon först nyfiket, men övergick sedan till att rikta fokus mot oss, hennes människor. Resten av kvällen och nästkommande dag gjorde hon sitt bästa för att undvika Ralph, men också oss. Hon drog sig undan, ville inte vara nära och kändes allt mer olycklig. Hon gjorde aldrig något dumt mot Ralph, hon lät honom hållas och voffade bara till försiktigt när han lekte med hennes svans. Vilket han uppfattade som den tillsägelse det var och slutade. Men han sökte hennes närhet och det var hjärtskärande att se hur Rut inte alls var bekväm med det och varje gång gick ifrån honom.

Rut är min bebis. Min bästa vän och den jag håller mest kär i hela världen. Jag vill att hon ska vara lycklig, och jag ser det som min förbannade plikt att ge hennes bästa möjliga förutsättningar. Hur ledsen det än gjorde mig så blev hon direkt olycklig av att Ralph kom. Han gjorde inget fel överhuvudtaget, han var och är en fantastisk hund på alla sätt och vis. Och det är Rut också.

En gång när vi somnat allihop på soffan vaknade jag efter en stund och såg att Ralph hade krupit från mitt bröst, där han först somnade, bort till mina fötter där Rut låg. Han hade krupit upp över henne och lagt sig nära nära. Det gjorde mig tårögd och varm i hela hjärtat, jag tänkte att nu kanske det vänder. Men det gjorde det tyvärr inte.

I onsdags fattade vi därför beslutet att Ralph skulle få en ny chans att hitta sitt för alltid-hem. För hur gärna vi än hade velat vara hans familj så var det inte värt risken att försöka ifall det senare visat sig inte bli bättre med Rut. Att behöva lämna bort honom senare, när han fäst sig vid oss och fått sin trygghet här, och behöva rycka upp honom ur det, hade varit ännu värre än att säga hejdå redan nu.

Han hann inte vara hos oss länge, men han gjorde sig en egen liten plats i mitt hjärta och när han lämnade tog han en bit av det med sig.

Det finns inget jag hoppas mer nu än att Ralph hittar sitt för alltid-hem och sin för alltid-familj, som älskar honom och ger honom det bästa livet. För han är verkligen fantastisk. Jag saknar honom jättemycket och gråter bara jag tänker på honom. Det behövde bli såhär och det var rätt beslut, för dem bägge, men i mig gör det så himla ont ändå.