Min faster är en speciell typ. För att försöka sammanfatta vem hon är och vad hon gör, så är hon grundaren till en skola och helt ny terapiform. Den går ut på att sammanlänka människans tre ”nivåer” ; Intelligenskvot (IQ), Emotionell kvot (EQ) och förmågan att tro/anförtro (SQ).
IQ, Intelligence Quotient, vet de flesta väl vad det är, i princip ett test med en skala designad för att mäta intelligens. EQ, Emotional Quotient, är ett mått på en persons förmåga när det gäller att kunna handskas med egna och andras känslor, ha relationer, motivera sig själv och vara empatisk. Det är inte riktigt samma sak, men man kan säga att det är nära besläktat med social kompetens. SQ är sedan det där med tro, alltså. Och det är väl vad väldigt många inte gör idag. Att tro behöver inte betyda att man går i kyrkan eller ber till någon gud. Själv tror jag som tidigare nämnt på universum, och med det menar jag att jag vet att det finns en ”högre makt” på så sätt att vi konstant skickar ut signaler på frekvenser som sedan också kommer tillbaka. Det här vet ni väl vid det här laget. Men SQ, handlar inte bara om att tro på något större än en själv, utan mycket om att våga lita på, att våga tro. Något vi kontrollfreaks har svårt för, jag vet.
Jag visste faktiskt inte att detta var vad min faster gjorde. Sedan kom jag för två år sedan med The Secret och sa att jag hittat ”min bibel”. Hon blev helt till sig och sedan dess har jag alltså lärt mig att det ju är precis det hon gör, hon lever och lär precis enligt boken som räddade mitt liv. Utan att hon kände till boken alltså, hon gjorde sin lilla resa vid sidan av den kunskapen.
Pekpinnar är inte min grej. Däremot tror jag att alla skulle behöva, och må bra av, lite mer prat. Lite mer tänk efter och känn efter. Lite mer det är inte bara jag, utan väldigt mycket mer och större. Jag har fått se med egna ögon vad den egna tankekraften kan göra, hur stor (oändlig) makt vi faktiskt besitter inom oss. Men det funkar inte om man inte tror och litar på att det funkar. Jag hittade den, ”min tro”, när jag var på botten förra gången, jag tänkte väl att ja, jag har ju inget att förlora på att tro i det här läget. Och nä, det hade jag verkligen inte. Bara att vinna. Inom ett halvår vändes mitt liv upp och ned: övervikten tappades, träningsglädjen hittades, ett socialt liv återfanns, jag var inte längre isolerad och självmordsbenägen, min kropp var inte längre sjuk och i obalans…
SQ är det tredje benet som ofta glöms bort. Och något som är ämnat att ha tre ben (människan) – självklart blir det knas när bara två används. Det tredje ger balans och stabilitet. Jag är på jakt efter mitt, jag känner att jag har det här i närheten… och när jag hittar det släpper jag det aldrig igen. Limmar fast det med superlim på min pall, min pall även kallad mitt liv. Hur går det för Dig? Har din pall två eller tre ben på plats?