Hej på er! Jag ville bara kika in för att skriva några rader och önska er en god fortsättning. Julen för mig innebär många delade och spretiga känslor; jag gillar egentligen ”idén” av jul och har likt de flesta många fina, mysiga minnen från barndomen – samtidigt som jag har många mindre fina, riktigt ångestladdade minnen av högtiden. De senaste åren har veckorna inför jul och allt som hör till med planering, pyssel och julbak varit höjdpunkten och det som gett mig mest glädje, medan själva julafton inneburit mer ångest. Vilket mest är något som sker i mig och har mindre att göra med omständigheter och människor omkring mig. Just högtider, sådant som ”ska” vara så himla härligt och trevligt, ger mig numera extrem ångest.
Min ”lösning” har kommit att bli att jag försöker ha en plan, samt ”komprimerar det hela” till att medverka en kortare tid istället för som under uppväxten ha en heldag (eller två). Så först framemot sen eftermiddag packade jag in lilltjejen, en kasse julklappar och mig själv i bilen för att köra till familjen som redan var på plats i Stockholm, och kom lagom i tid för julbordet. Därefter delades klappar ut och strax efter 22 körde vi sedan hemåt igen. Sammanfattat blev det en bra julafton, efter omständigheter och de förutsättningar som fanns.
Lillan skötte sig i vanlig ordning alldeles förträffligt under sin första julafton! Många nya intryck givetvis, och det var inte en lugn sekund för matte, som hade fullt sjå att vakta det lilla bruna yrvädret och se till att ingen gran drogs omkull, ljus vältes, sladd åts upp osvosv.
Den söta lilla siden-rosetten var inte superpoppis direkt, men hon var julfin i den i säkert 23 sekunder eller så.
Idag är vi två trötta dagen-efter-julfirande-tjejer och dagen lär bli lugn med en tur eller två i skogen. Som det ska vara, kanske, och rätt mysigt ändå. Jag är så himla himla glad över att jag efter mycket velande till slut vågade fatta beslutet om att skaffa hund. Jag var rädd att inte klara av att ta hand om en valp själv, när livet och ”allt det där inom mig” är mer eller mindre kaos. Men det var verkligen det bästa beslutet jag fattat på länge, kanske någonsin, och hon ger mig så mycket. Helt ärligt (klyschornas klyscha meeen sant) – hon ger mig och livet mening.
