Ibland gör jag tid för lite helgmys i form av en utflykt för att hälsa på i ett nytt gym. Finträning, kallar jag det. Helgmysträning.
Igår tog vi oss in till Uppsala och Parsa Powergym, som jag velat kika in hur länge som helst. På schemat stod ett monsterpass för ben, och eftersom jag visste att just Parsas har en hel del ”skoj” grejer tyckte jag det passade bra att time:a detta pass för att köra där. Stairmaster, stående ben-curl och stående kickback-maskin är bara några av de (i Sverige) lite ovanligare maskinerna man hittar i den fräscha källarlokalen på parsapower.
Passet tog vi med inspiration från en av mina absolut största inspirationer: Kai Greene. Älskar den mannan. Stor stark bumbibjörn. Verkar vara en så himla mysig människa. Men historia, ödmjukhet och driv. Allt jag diggar. Hur som helst, i dokumentären ”Kai Greene – a day in the life” kör han ett benpass med högrep i en masssssa set. Trots kort, kort vila tog passet oss 1 timme och 45 minuter att genomföra. Trappan upp och ut var utan tvekan värsta delen.
Men, trots svidande och brännande muskler, så kan jag bara ännu en gång konstatera att oj, vad jag älskar det här. Så himla roligt!
- uppvärmning 12 minuter på stairmaster
- 3×20 stående kickbacks (20 på varje ben, that is)
- 3×20 stående legcurl (också 20 på var ben såklart)
- 3×20 calf raises i benpressen i superset med 3×20 calf raises i maskin
- 5×20 raka marklyft – ökande vikt. Jag började med 30 kilo (stång+10kg alltså), gick upp fem kilo för var set.
- 3×20 stående legcurl (yesbox, igen)
- 6×20 benspark
- 5×20 benböj – ökande vikt. Jag började med enbart stången, och la på fem kilo för var set.
Som synes är det inte fokus på tunga vikter utan kontakt kontakt kontakt. Det bränner. Under sista seten grät jag. På riktigt. Av trötthet, av glädje, av orsaker jag inte ens vet om.. Det var bara massa känslor, sådant kommer när man utmanar och gör lite annorlunda. Outside the comfortzone. Det är märkligt hur en vikt som inte ens känns tung, kan vara så svår att få upp. När man gjort de 20 repetitionerna tänker man att nu kan jag inte mer! Men så kan man mer. Med nöd och näppe må hända, för det känns omöjligt halvvägs in, men man kan.
Och det är så man blir starkare. Fysiskt såväl som mentalt. Pannbenet, ni vet, den där viktigaste muskeln av dem alla.