Igår postade jag en liten påminnelse på min instagram som löd såhär;
Don’t wait until you’ve reached your goal to be proud of yourself. Be proud of every step you take toward reaching that goal. Be proud now.
Det tycker jag är en viktig påminnelse; en sådan där påminnelse som egentligen är rätt självklar – men ändå så lätt glöms bort. Oavsett vad målet är eller hur avlägset det känns i dagsläget (om man ens har ett konkret mål) så tror jag att ovanstående är vad som förr eller senare avgör huruvida man uppnår det. Jag är nämligen helt övertygad om att man ”under resans gång” successivt bygger den styrka som krävs för att fortsätta, och en dag också uppnå det man siktat in sig på. Man kanske inte har den från början, styrkan, och kanske vet man inte hur man ska gå tillväga alls. Men det är inte skäl att inte försöka, att inte våga vilja må precis så bra som man fötjänar.
Det handlar om babysteps. Jag minns att det var mitt mantra när jag bestämde mig den där gången för dryga fyra år sedan, då när jag efter många många tiotals försök att vända den onda spiralen och gå ner min övervikt och övervinna min djupa depression, faktiskt försökte för sista gången. Vid det laget hade jag misslyckats så många gånger och jag visste att även om jag kände mig oövervinnerlig ena dagen, så kunde jag nästkommande dag lika gärna vilja dö och skita i allt. Jag visste att dåliga dagar kommer och att det inte blir bra från en dag till en annan. Det visste jag – och det var okej. De dåliga dagarna kom, ibland flera i rad. Men jag fortsatte upprepa mitt mantra, jag fortsatte tänka babysteps – så länge jag fortsätter ta två små steg framåt så är ett steg bakåt då och då okej, för jag-tar-mig-framåt.
Det funkade. Sakta sakta tog jag mig framåt, trots de små avbrotten för steg bakåt, och under tiden växte jag på flera sätt. Precis som Sofia skriver om mental träning i det här inlägget så är det precis det – träning. Det är att anstränga sig och det är att genomföra. Det var vad jag gjorde; jag gav inte upp. Och just det, att genomföra något väldigt väldigt utmanande, bygger styrka som inget annat. Det bygger en övertygelse djupt inombords, en tilltro till att det-går-ju-faktiskt. Jag kan ju faktiskt.
Från mig till dig: 8 tips på vägen mot målet
- Känns det fel, gör det inte. Magkänslan är en himla fin sak, lita på den och dina instinkter.
- Säg precis det du menar. Var tydlig – få kan läsa tankar (men de flesta kan lyssna på vad du säger)
- ”Don’t be a people pleaser”. Bygg upp dig själv, så kan du tänka på omvärlden sen. När du är den du vill vara.
- Tala aldrig illa om dig själv. Just don’t.
- Var inte rädd för att säga nej. Det här är något jag jobbar på ännu, tänk att det där lilla lilla ordet kan vara så svårt att säga ibland.
- Var inte rädd för att säga ja. Ta chanser. Se möjligheter. Jag brukar tänka ”hur illa kan det gå? I värsta fall går jag väl tillbaka till det som är nu”.
- Släpp det du inte kan kontrollera. Fokusera på det du faktiskt kan påverka; ”ingen kan göra allt, men alla kan göra något”
- Dröm. Just att våga drömma, och inte minst att dagligen visualisera, hjälpte mig enormt då och gör än idag.
