Det finns en sak jag vill göra väldigt tydligt (igen) : det är stor stor skillnad på att må dåligt och psykisk sjukdom.
Jag är engagerad i flera olika nätverk och organisationer som jobbar för att belysa psykisk ohälsa och för att minska självmorden. För att ta bort tabu och framför allt öka kunskapen. Varför? Varför lämnar jag inte bara skiten bakom mig? Den frågan får jag ofta. Oooom du nu inte är sjuk längre, varför inte bara leva livet? Ja bland annat för att fördomar/okunskap likt översta raden är så vanlig – ”alla mår väl lite dåligt ibland?!”
Jag är idag frisk från ätstörningar. Jag tar idag inte antidepressiva eller någon annan medicin (förutom ADHD-medicinen, såklart) . Det som står kvar i mina papper är PTSD och det är något jag lever med. Alltid kommer leva med. Det och ADHD. Jag är all for att tänka positivt, att välja sina tankar och hur man hanterar saker som sker i livet, det är ju vår reaktion vi kan göra något åt. Och vår hantering av saker är vad som i sin tur leder till framtida saker – dvs vi kan i stor utsträckning påverka mycket som kommer ske också ; det börjar med hanteringen av NU.
MEN (stort fett men här) det är livsfarligt att jämföra ”normala” dippar och dåliga dagar med psykisk sjukdom/ohälsa. Att leva med ångest är rent utav ett funktionshinder och att då få höra att man ska ”rycka upp sig” eller ”tänka positivt” går att jämföra med en spark i magen. När man ligger. På marken i leran och vill kväva sig själv med skiten för att slippa fortsätta. Slippa fortsätta lida. Tro mig, även där mitt i ångesten, är man rätt oklar med varför man mår som man gör. Det är faktiskt sällan man hittar en direkt orsak, det är sällan man vet själv varför man mår så dåligt just där, just då. Det är en känsla, det är en överväldigande och kvävande känsla av hopplöshet. Av skam, av skuld.
Så att då skuldbelägga de sjuka är så fruktansvärt i-n-t-e konstruktivt och i mina ögon enbart något människor utan kunskap och koll gör. Det är okej att inte veta! Det är okej att inte förstå hur plötslig panikångest eller bäcksvarta depressioner känns och är. Det är okej – men det är inte okej att förminska det. Förminska människorna som upplever det och deras känslor. De mår redan rätt dåligt. De känner sig redan otillräckliga (btw asbra grej Cecilia Fors och Paul Jerndal, det ni gör är så-himla-viktigt)
”Strong people don’t put others down… They lift them up.”
Dagen jag vaknade upp på intensiven efter mitt tredje ”misslyckade” och sista självmordsförsök handlade det inte om att ”välja” mina tankar och hur jag hanterade saker. För jag var sjuk. Det var inte en dålig dag, det var inte en liten ”dipp”. Det enda som fanns var önskan att slippa må som jag gjorde. Det handlade inte ens så mycket om att vilja dö, det handlade mer om att inte ha livet som det var då. Jag har fortfarande dåliga dagar, skillnaden är att nu är det de ”normala” dipparna och topparna (nåja, allt är relativt, jag är en intensiv känslomänniska och kommer alltid vara) och inte en ångest som äter upp mig. Det jag inte vill överväger inte allt jag faktiskt vill med livet. Men jag har fortfarande den djupaste ödmjukhet gentemot de som idag kämpar. Kämpar för något som borde vara så självklart – att inte vilja dö.
