måndagsmiddag : tacotårta

Anonym

Hur gjorde du brödet själv? är det kanske samma recept som protienpastan? 🙂

AB

Hej Fanny. Nu passar väl inte dethär inlägget så värst bra till tacotårtan men jag hoppas att du har överseende med det.
Jag fick anorexia när jag var 12 år och var nere på som minst 34.6 kilo på mina 166, behandlades på ÄSE i över ett år och var därefter ”frisk” i ytterligare ett. Efter att jag blev utskriven följde hemska skolår och självklart föll jag tillbaks i min enda trygghet, att svälta mig. Detta höll i sig ett år och jag låg några kilo över min minimumvikt men lyckades ändå hålla skenet uppe och slippa behandling. Jag gick tillbaks till alla gamla mönster och gömde mat, gjorde situps mitt i natten och mätte varenda millimeter av kroppen varje kväll. I slutet av nian insåg mina föräldrar delar av mitt beteende och panikade i rädsla för att det skulle gå lika långt som när jag var yngre. Istället för att kämpa emot inledde jag frivilligt ett sundare ätbeteende eftersom jag var så sanslöst less på känslan av att inte orka och på att känna mig ”onormal”. När jag började gymnasiet gick jag i rasande takt ner varenda kilo jag gått upp sedan halvåret tillbaka, levde på några bitar tomat, hallon/mjölksmoothie och en halv kexchoklad om dagen i stort sett och upplevde åter den första euforiska viktraskicken utan att riktigt fatta vad jag höll på med. Någon gång under första läsåret började jag dra ner på det redan låga matintaget och började i samma veva spy om ångesten blev för stor för första gången i mitt liv. Jag var nöjd med mig själv utseendemässigt och framstod nog som oerhört positiv och glad utåt, men levde med en ständigt med något som liknade sorg över att ingen riktigt visste hur det egentligen låg till. Sommaren efter ettan började jag hetsäta vissa dagar för att sedan svälta mig en vecka till nästa hetsdag. Jag gick upp några kilon men inget som någon reagerade på när skolan började igen, utom jag själv såklart som skämdes och ville göra allt för att återgå till mitt gamla jag. Någon gång här insåg jag att det inte var lika lätt att tappa vikt längre, jag försökte på samma sätt som tidigare men fick istället oförändrat resultat vilket ledde till att jag istället tröståt av uppgivenhet på helger och därmed gick upp några kilo till ju längre tiden gick. Mot slutet av tvåan pressade jag dock mig själv genom träning och en kost bestående av kaffe och någon chokladbit då och då, till att gå ner till föregånde sommars vikt. Jag åkte på en utlandsresa och åt i stort sett ingenting men när jag kom hem vände allt. Jag bara la ner verksamheten helt och började småäta konstant, inga stora mängder åt gången men jag hade något litet i munnen både dag som natt. Viktuppgången var ett faktum och under den sommaren gick jag upp nära tio kilo. Jag hatade mig själv och skämdes något ofantligt. Höll mig inne och träffade ingen annan förutom min familj på hela sommaren. Och åt. Och åt. När jag började trean kände vår mentor inte igen mig på uppropet. Helst ville jag inte gå till skolan alls, skammen var helt fruktansvärd och jag kunde inte förlika mig med att personen i spegeln var jag. Min kropp och jag var två olika enheter på något vis, jag var ju smal fast av någon anledning fast i allt det feta. Jag smååt fortfarande men hade som mål att inte vara tjock på studenten. Återigen bestod mitt dagliga intag mest av kaffe och några få godisbitar men som tidigare reagerade inte min sabbade ämnesomsättning som andras skulle vid ett så lågt kaloriintag och jag tappade vikt väldigt sakta. Utöver det fortsatte mitt nattätande och jag försökte med allt för att sluta med det, men på nätterna struntade jag blankt i, eller var snarare som en annan människa än den som grät på dagarna över nattens intag. På studenten vägde jag 53 kilo vilket jag otaliga gånger tidigare fått höra var en bra vikt för min längd, dock gjorde det precis lika ont nu som förut att ”vara normal” men ändå leva och äta så fruktansvärt onormalt. Återigen fanns dendär känslan av sorg närvarande. Lite mjölk, godis och kaffe var det jag fortfarande levde av men höll samma vikt. I början av 2012 hade jag inget jobb ännu och var i det stora hela ett deprimerat vrak. Jag började döva min ångest genom att träna maniskt och först då började kilona droppa. Det gick inte onaturligt fort men i maj hade jag tappat tio kilo och hade uteslutit godiset het ur min redan torftiga och värdelösa kost. Jag kände mig fruktansvärt duktig som åstadkommit detta och låg under 45 för första gången på flera år. Dock varade den lyckan inte vidare länge när jag kollapsade mentalt i början av juni. All kraft, ork och motivation hade gått ur mig och jag reste mig inte ur sängen på flera veckor utom de gånger jag gick på toaletten. Min mamma försåg mig med mat vilken jag åt, om än i väldigt små mängder. På dehär veckorna sög min fullkomligt svältfödda kropp åt sig precis allt som nuddade mina läppar. När jag kom ur sängen i början av juli gick jag tillbaks till min usla godiskost i kombination med vissa dagar bestående av en halv brödlimpa, men inte med samma diciplin vad det gällde träningen. I september var jag uppe på 56 kilo igen och mitt liv är i stora drag bara ett mörker fortfarande. Allt jag äter lagras om jag inte tränar i panik och går +/-0. Jag är så fruktansvärt medveten om hur fel allting är och hur allting egentligen borde skötas, men det känns som att det är åratal försent. Jag sörjer att jag satt mig själv i denhär situationen och att jag varit för svag för att åtgärda det innan alla chanser var förbrukade. Jag skäms över att se ut som jag gör och ändå må och leva på dethär viset. Alla mina värden är på topp och inga yttre tecken på hur det egentligen ligger till efter dessa åtta långa år finns så långt ögat kan nå. Förlåt för det groteskt långa inlägget, jag är bara så fruktansvärt uppgiven och ser just nu att det är i samma stil resten av mitt liv kommer fortsätta, om jag inte offrar att gå upp 20 kilo bara för att få igång något som kan likna en förbränning igen.
Och om jag gjorde det skulle jag antagligen inte orka leva mer.

Cecilia

Hej! Hur många kcal är det i tårtan? Mvh Cecilia

Anna

Hej!

Låter supergott, det ska jag testa nästa vecka! 😀
Går det att göra bröden dagen innan och använda dagen efter eller blir dom torra då? Kommer gå alldeles för lång tid mellan träning och mat på mån kväll annars! 🙂

Älskar inspirerande nyttiga och goda recept, mermermer! 😀

Kram!