medicinering, biverkningar och val

Jag är otroligt skeptisk till medicin. Av flera skäl. Först och främst är jag så övertygad om att medicin är post-illness, medan ett gott levet liv (med god kost, fysisk aktivitet och sund omgivning med nära och kära man älskar) kan vara pre-illness. Tyvärr skrivs recept och medicin ut som godis på många avdelningar. Nu vet jag ju inte mycket om fysiska åkommor och dess medicinering, kanske är det annorlunda på den fronten, men när det gäller psykiska grejer kan jag ibland känna att medicin används istället för vettig behandling och terapi. Vilket givetvis är helt åt fanders.

Men, medicin kan vara väldigt bra och rent utav rädda liv. Det som fick mig att bli lite positiv och faktiskt se nyttan av medicin, var insikten om att man kan ha brister. Precis som vissa har järnbrist, andra tar Dvitamin på tablett och en tredje behöver tillskott av annat slag – så har vissa brist på någon substans som gör livet lev-bart. Ett tag sov jag hemskt dåligt. På grund av ångest och oro och ja, mitt liv var kaos. Det var efter mitt självmordsförsök och jag var vaken om nätterna, för att jag kände att det var ”min tid”, när alla andra sov och jag fick en chans att… ”komma ikapp”, typ. Men sömn är A och O för hälsa, och jag mådde bara sämre och sämre. Så till slut, gick jag med på att ta medicin. Efter att först ha fått en benzo-proppad medicin (kortfattat, benzo=otroligt beroende framkallande) som min vän förklarade kunde knarkas rätt bra (ja, hennes personliga erfarenheter, litar på dem) och ha fått en helvetesnatt av ångest och psykos (jag möblerade om mitt rum klockan fyra på natten) så vägrade jag ju att ta den. Jag bad om något naturligt (ha, jo, ”naturligt”) och det fanns faktiskt. Det var inte svårare än så, jag bad om en tablett och fick den. För att citera min dåvarande läkare ”jaha du vill inte ha den du fick sist? Nej men säg vilken du vill ha, så kan du få den istället”. Man ba jaaha, fast jag har ingen aning om vad som ens finns, trodde det var ditt jobb att veta sådant? Men ja, that one is another story.

Jag fick en tablett som heter circadin och den är ren melatonin, även kallad ”sömnhormonet” på talspråk. Det gör att sömnen funkar som den ska, att vi sover, helt enkelt. Med den, sov jag som ett barn. Inte någon ”drog-sömn” eller 24-timmars dåsighet som man ofta upplever när man tar den här typen av medicin. Utan jag tog tabletten en halvtimme innan läggdags, la mig, och somnade helt normalt efter en helt normal-lång stund i sängen. Inga vakna, ångestfyllda nätter längre. Inga sega morgnar, fortfarande påverkad av nattens mediciner. Jag hade helt enkelt en brist på melatonin, och behövde därför ett ”tillskott”. Så valde jag att se det, och snart var min kropps egen produktion av melatonin normaliserad och jag kunde sluta med tabletterna.

För några veckor sedan skrev min läkare ut en ganska stark antidepressiv medicin till mig. När jag läste på bipackssedeln (jag vet att det är dumt, de måste ju skriva allt som kan hända. En på miljarden-grejerna också… men ja, jag läser. Alltid) och blev supernojig. Tog på nästa psykologmöte upp det. Sa att jag var rädd och skeptisk. Orolig för biverkningarna och huruvida jag skulle kunna hantera dem eller ej. Då sa min psykolog något väldigt vettigt. Hon sa ”men, att vara deprimerad har ju också biverkningar”.

Den satt där den skulle, och jag insåg då, att kanske är inte valet biverkningar eller icke biverkningar – utan i själva verket ska jag välja vilka biverkningar jag är beredd att ta. Depressionens biverkningar är att inte ha ett liv, i alla fall verkligen inte ett fullvärdigt liv. Och jag orkar inte det mer. De biverkningarna äter ju upp mig, och med mig alla jag älskar. En medicin kan ha biverkningar, men vad är egentligen alternativet? Jag kan ju inte fortsätta som jag gjort hittills (dvs acceptera och försöka ”självbota” depressionen) och förvänta mig andra resultat (dvs andra än ännu mer depression)?? Nej, för att uppnå något jag ännu inte uppnått, måste jag göra något jag ännu inte gjort. Helt enkelt.

Nu ska jag iväg och träffa psykologen. På tal om henne, liksom. Vi ska förmodligen tala om hur jag mår med medicinen, då både hon och läkaren varnat mig för de första veckorna. Att de kunde bli tuffa innan det vänder. Och det hade de ju rätt i, jag har varit mer död än levande. Inte så mycket psykiskt, som jag kanske väntat mig, utan även fysiskt. Hög hög feber, totalt orkeslös och jag har nog sovit fler timmar de senaste två veckorna är jag sovit hela förra året. Typ. Så hoppas det vänder snart. Helst nu. Så fort jag orkar fokusera på något över huvud taget, ska jag ta tag i frågestunden och dess svar. Promise! Men jag lovade ju videoblogg där, och i nuläget är det sådär lockande att sätta sig framför kameran, om vi säger så 😉