Svart eller vitt, allt eller inget. Jag har alltid sett mig som en allt-eller-inget-människa, men först nu blir det riktigt tydligt för mig själv hur ofantligt mycket potential jag faktiskt har.
Sedan jag började med medicinen har jag börjat ta tag i saker. Och saker blir av. Vissa dagar glömmer jag medicinen. Vid 13-14 på eftermiddagen blir det väldigt påtagligt för inte-ett-skit är gjort. Jag har varit vaken, ”gjort” saker, men inget blir gjort-gjort. Inget blir fullständigt och jag är helt slut i huvudet.
Min almanacka börjar innehålla saker igen, sakta börjar jag våga skriva in möten, träffar och planer. Sakta vågar jag tro på att jag kan. Sakta börjar jag ta det där mellansteget mellan idé och mål, jag börjar göra. Agera. Ingen kommer komma och knacka mig på axeln och erbjuda mig vare sig framgång, karriär eller lycka. Men allt är mitt att få, om jag bestämmer mig för att ta mig dit. Om jag agerar. Om jag vågar tro att det är både möjligt och ingår även i min framtid. Inte bara någon annans.
Det svåra är inte att vilja. Det svåra är att våga tro på att man förtjänar det. I det här landet är det så fult att vilja vara framgångsrik, att vilja tjäna pengar, att vilja vara fri. Pengar är inte lycka, men det är frihet. Tro mig, att inte ha pengar är nämligen att vara fången. Att vara fast i ett liv där man sliter för att överleva men aldrig tillåts leva. Självklart vill jag tjäna pengar. Men för mig är det en trevlig bonus, om jag kan ägna mitt liv åt att faktiskt leva under tiden. Jag planerar att fylla varenda dag med liv, jag planerar att leva på ett sätt som inspirerar, motiverar och engagerar människor runtomkring mig.
Idag är en sådan dag där jag skrattar högt åt artiklarna man ibland läser där en jäkla pajas påstår att ADHD är en hittepå-diagnos och medicinerna bara finns för att ruinera idioter som mig, som köper dem. För jag vet sanningen, och det är att jag aldrig känt mig så jävla bra på att vara jag, som nu med 3 upptrappningar av just den medicinen. Jag har känt, sett och upplevt skillnaden. Jag har levt nästan 22 år fången i mina egna tankeknutar som varit för många för mitt lilla huvud och för tidskrävande för dygnets 24 timmar. Att plötsligt inse att fan, jag kan ju faktiskt göra något vettigt av allt det här nu, är det mest fantastiska jag upplevt.
Ja, idag är en bra dag. Idag lades ännu en pusselbit på rätt plats i mitt gigantiska pussel jag försöker få ihop. Än så länge syns inte det färdiga motivet, men jag gillar färgerna jag skymtar. Jag gillar det jag ser, och jag gillar tanken på att alla bitar finns där, om än huller om buller.
