Det finaste ljuset jag vet

Det är höst i luften nu.

Sängliggande, tv-serier och glass i stora lass. Maxdosering av smärtstillande och antiinflammatoriskt. Huden på min rygg skvallrar om att jag spenderat många timmar liggandes på spikmattan. En vecka blir plötsligt väldigt lång, när en inte kan göra så mycket mer än att bara vänta ut tiden, och det blir lätt alldeles för mycket tid att tänka och känna och reflektera.

Morgnarna är alltid värst och varje lite rörelse gör som extra ont med en nyvaken, stel kropp. Jag har kommit upp i tid trots att jag inte ställt klockan den senaste veckan, och det är kyliga morgnar jag vaknat till. Svala men vackra dagar, har det varit, och när det närmat sig kväll har det där fina ljuset jag älskar så mycket infunnit sig – det guldiga sensommarljuset. Då har jag snörat på mig löparskorna som jag aldrig någonsin löpt i men som får vem som helst att känna sig lätt som en fjäder, redo att sväva längs vägarna, och med Alex & Sigge i lurarna har jag tagit mig ut på promenad.

Jag bor i ett rätt litet samhälle med skog och småvägar bara några minuter bort, åt alla möjliga håll. Varje kvällstur har sett olika ut, och jag har faktiskt kommit att njuta av att bara gå. Utan plan och framför allt utan en tid att passa. Jag har gått längs öppna fält och på krokiga skogsstigar, jag har promenerat genom nybyggda villaområden som jag inte ens visste fanns i utkanten av byn, och jag har hejat på pensionärer när jag gått den lilla rundan runt sjön.

Igår kväll när jag kom ner till sjön stannade jag upp en stund för att bara titta. Det slog mig att det var fasligt länge sedan jag tog mig tiden att göra just det; tog mig tiden att bara gå ut och att då bara vara. Jag pausade podden jag hade i öronen och lät det vara helt tyst. Det var höst i luften och rätt kyligt, men när jag stod där nere vid vattnet så njöt jag mest av sensommarljuset. Det finaste ljuset jag vet.