frånvaro, ”vård” och bloggande

Måndag och jag har en rätt himla kass blogghelg bakom mig, skäms nästan. Men det har liksom inte funnits så mycket att skriva om. Som jag nämnde förra veckan har jag inte mått så bra och i torsdags åkte jag tillslut till akuten.

Sjukvården är inte vad den borde. Jag tror absolut att det finns vettiga människor inom vården, att de gör det de gör för att de faktiskt vill hjälpa människor, men det finns på tok för många idioter på fel plats med på tok för mycket makt. Som inte lyssnar, som dumförklarar och hånar. Förmodligen har jag haft en fruktansvärd otur då jag stött på mestadels idioter inom vården. Sjuksköterskor och skötare har överlag alltid varit trevliga (typ, humana, inte pratat med mig som om jag vore dum i huvudet) men läkarna… om vi säger såhär; det finns en orsak till att jag avskyr sjukhus och nu hellre ligger hemma med smärta flera dagar innan jag ens åker in.

Jag blev hemskickad. Efter att min läkare uttråkat snurrat runt runt på sin stol (efter att jag gråtande, med ångest, väntat på en brits i en timme), hånfullt svarat på mina frågor och så sa människan avslutningsvis att ”det finns massa allvarliga sjukdomar, men hörru, alla dör vi ju någon gång”. Jävla pucko. I lördags ringde jag sjukvårdsupplysningen och fick prata med en supertrevlig kvinna som på en sekund gav mig rätt hjälp. Hon kunde inte tro att det var sant att läkaren skickat hem mig.. samma sak med kvinnan på apoteket, det fanns en given sak att göra, och min läkare nämnde det inte ens?! Det värsta är dock bemötandet, det värsta jag vet är att bli förminskad, fördummad och hånad, vilket man allt för ofta blir. Efter alla mina dåliga erfarenheter av läkare och dålig attityd, så har jag noll tillit till vården.

För vad är viktigast inom vård? Patienten och dennes hälsa. Välmående. Eller i alla fall ska det vara det viktigaste. Det är tillräckligt jobbigt och läskigt att vara sjuk, ha ont eller må dåligt – man ska inte behöva känna sig dum, förlöjligad eller hånad också. Det är liksom meningen att läkaren ska veta mer än patienten. Man kommer till sjukhuset, man söker hjälp, för att någon som vet och kan mer om detta ämne ska just hjälpa. Man ska inte inte inte behöva vara orolig att inte bli tagen på allvar.

Jag blir fan galen. Men jaja. Det är i alla fall förklaringen till min frånvaro här. Plus att när jag mått bättre har jag prioriterat fina helg-prylar framför bloggen; igår blev det shopping av fina nya träningskläder, mys med god mat och tv-serie-tittande. Men, jag har flera recept på g, en hel del tankar om ting jag vill skriva om och lite vardagsskoj att blogga om. Så vågar påstå att ni nu kan räkna med mig igen! 🙂