Skåne. För mig är Skåne hem, familj, rötter och överlag en himla massa känslor. Min mamma är född och uppvuxen i Lund, där jag spenderat många lov och helgdagar under uppväxten då morföräldrarna bodde kvar trots min mors flytt till Uppsala för en himla massa år sedan. Somrarna har vi alltid tillbringat på Österlen, utanför Simrishamn och med havet utanför dörren. Jag älskar havet. Det ger tillåtelse att vara liten och obetydlig – för ett stort hav är jag ingenting. Inte heller ivägen eller fel. Ljudet, lukten, lugnet och luften. Det är ljuvligt, och för mig är det frihet.
Men de senaste åren har vistelserna här nere blivit lite annorlunda. Förra året betalade jag många hundra kronor för att flyga hem igen efter ett kort dygn. För att inte säga för mycket men ändå få rätt himla rätt, så kan man säga att jag är familjens svarta får. Framför allt sedan jag blev sjuk. Av någon orsak gav det alla rätten att skylla allt på mig, jag är en tacksam syndabock. Många ögon himlas med och djupa suckar dras så fort Fanny har en åsikt eller ett önskemål. Och så görs allt demonstrativt tvärtom, som för att visa att det är jaf som är konstig och udda. Det gör ont. Nu har jag varit här nere i några timmar, och redan har de olika transportbolagens hemsidor besökts för att checka vad en biljett hem kostar. Varför ska man utsätta sig för sådant? Jag är, precis som alla andra, värd att må bra. Och det gör jag inte såhär.
Hur vet jag, om detta är ett läge då jag ska härda ut och ”bli starkare”, eller bara ett tillfälle då jag ska värdera mig själv högre och bara säga fuckoff jag utsätter inte mig själv för det här?
Imorgon ska jag möta upp gamla vänner och träna. Jag försöker övertala mig själv om att jag ju kan göra den dryga veckan här nere till ett riktigt bootcamp, och komma hem brunbränd, fit och starkare än på länge 😉 hur fan ska jag annars stå ut, liksom. Så mycket tid jag bara kan ska jag spendera på gymmet, vid havet eller hos vännerna. Eller på ett flygplan härifrån. Eller ätandes något gott på något mysigt fik. Annie, vänligen rädda mig för en dag?!
En av mina favoritbilder tagen här nere. Sommaren 2011
3 Kommentarer
Elin
3 juli, 2013 at 23:58Familj = blod är tjockare än vatten. Är det något jag har fått inpräntat i huvudet sedan jag var liten så är det just det. Att familjen betyder: mamma, pappa, syskon, mor-farföräldrar, kusiner och alla som tillhör samma släkt.
Men vad händer när familjen sviker? Ska man fortsätta kalla det familj efter att man gång på gång blir illa behandlad? För mig har familj på senare år fått en annan betydelse. Sedan min pappa inte längre betedde sig som en pappa ska. Min familj är de människor jag älskar, som älskar mig tillbaka. Oavsett om de är bundna till mig biologiskt eller ej.
Man ska INTE acceptera att bli illa behandlad av någon, framförallt inte av någon som ska tillhöra ens ”familj”. Man behandlar andra som man själv vill bli behandlad. Ville bara få det sagt. Du är så himla klok! Hoppas du förstår det.
Kram
Annie
4 juli, 2013 at 06:58Sötnos, jag vet inte hur bakgrunden är. Men i slutändan härdar allt en och gör en starkare. Ta hand om dig själv, promenera vid havet – andas och lev!
Och jag räddar dig mer än gärna för en dag eller två 🙂 Vi hörs av i dagarna. Kram!
Nikolina
5 juli, 2013 at 12:56Hoppas verkligen att det blir bättre och att du hittar en lösning som passar dig – oavsett om det blir att stanna kvar eller sticka iväg.