Som jag nämnt tidigare har träningen gått sådär den senaste tiden. Eller ja, det mesta har varit lite… sådär, den senaste tiden. Det är med allra största sannolikhet medicinen som ”gör såhär” med mig, att jag blir väldigt likgiltig och trött. Det var vad jag var mest rädd för, för även om det djupaste deppet försvinner – så gör även de finare uppåt-svängarna det. Och det var ju de fina topparna jag levde för, det var dem jag orkade kämpa för… nu befinner jag mig någonstans mittemellan, med nyanser av depp.
Men jag tänker fortsätta. Någonstans i mig finns den där obotliga optimisten kvar, hon som ständigt ska försöka bara en-gång-till… för jag är övertygad om att gör man det, ja då går det vägen tillslut. Ett av mina favoritcitat är ”det handlar om hur hårt du kan slå, det handlar om hur hårt du kan bli slagen och sedan resa dig igen”. Word!
Åter till träningen. Efter en helg utan träning (mitt gym är sommarstängt, och att leta upp öppna gym är en typisk sak trötta Fanny inte pallar för tillfället) hade jag idag storslagna planer om att kick-starta veckan på gymmet. Tanken var först lite cardio direkt efter frukost, då jag haft uppehåll från all typ av flåsträning under flera månader. Typ cykla. Sedan hem och äta några mål, innan jag tänkte återvända för att köra igenom armarna på gymmet ikväll. Eeeeh tror ni det blev så? Nä. Men vid ett, tog jag mig till gymmet efter mycket om och men. De planerade 3 milen på cykeln blev en 15 minuter. Då sprang jag med tårar brännande bakom ögonlocken ut till skåpet, redo att åka hem till sängen igen. Det kändes så fruktansvärt tungt. Både fysiskt och psykiskt. Men så såg jag mig själv i spegeln. Tänkte att va fan, utmana dig själv! Skippa konditionen och kör armarna på en gång. Så mycket du orkar, om du orkar. Men ge det ett försök! Och det gjorde jag. En timme senare låg jag svettig på golvet med darrande armar. Fantastiskt pass, jag har nog aldrig tränat mina kära armar så tungt och intensivt som idag!
Det blev inte som planerat, men det blev bra. Som belöning gjorde jag min nya favorit när jag kom hem : Protein Vanilj Frappe. Löjligt enkel, men ännu löjligare är det hur god den är!
- 1,5-2 dl kallt kaffe
- 2 dl mjölk
- 1 skopa proteinpulver, vaniljsmak (jag använde detta ur black line)
- en nypa vaniljpulver
- ev. sötning (jag gillar att ha i några droppar stevia vanilj)
- is, hur mycket eller lite du vill (jag kör på ganska mycket, ca 3-4 dl)
Mixa allt utom isen så att proteinpulvret löses upp. Tillsätt sedan isen och mixa tills du har en tjock smoothie. Häll upp, drick och njut!
14 Kommentarer
Emma
5 augusti, 2013 at 20:50Vad härligt att du fick till ett så grymt träningspass! Din kämparglöd är inspirerande!
Emma
5 augusti, 2013 at 20:50Vad härligt att du fick till ett så grymt träningspass! Din kämparglöd är inspirerande!
minatraningstajts
5 augusti, 2013 at 22:07Du är bra, Fanny.
minatraningstajts
5 augusti, 2013 at 22:07Du är bra, Fanny.
hanna
6 augusti, 2013 at 09:27Tror du man kan utesluta proteinpulvret eller ha något annat i istället?
roethlisberger
9 augusti, 2013 at 10:53jag har inte gjort det själv, men klart det GÅR. det som lär ”hända” är ju att den blir lite tunnare i konsistensen, mindre söt och smaka mindre vanilj.
hanna
6 augusti, 2013 at 09:27Tror du man kan utesluta proteinpulvret eller ha något annat i istället?
roethlisberger
9 augusti, 2013 at 10:53jag har inte gjort det själv, men klart det GÅR. det som lär ”hända” är ju att den blir lite tunnare i konsistensen, mindre söt och smaka mindre vanilj.
Josefine
6 augusti, 2013 at 18:03Fina du, jag känner igen allt det där med att försöka EN gång till och hoppas på att det ska bli bättre nu. Har kämpat med ätstörningar i många långa år. Blivit lite bättre, sedan lite sämre, lite bättre igen o.s.v. Några rejäla återfall och några friskare år. Men så länge det går mer framåt än bakåt är det så värt att kämpa vidare. Att hitta balansen mellan träning, mat, jobb och att bara vara är det svåraste för mig. Har dessutom två fina barn att ta hand om och vara en bra förebild för (killar, tack och lov). Det bara MÅSTE gå den här gången, tänker jag och strävar vidare. Kämpa på! Var snäll mot dig själv och ha inte för höga krav på vad och hur du ska vara! Lev här och nu och fortsätt att tro på en bättre framtid.
Styrkekramar
Josefine
6 augusti, 2013 at 18:03Fina du, jag känner igen allt det där med att försöka EN gång till och hoppas på att det ska bli bättre nu. Har kämpat med ätstörningar i många långa år. Blivit lite bättre, sedan lite sämre, lite bättre igen o.s.v. Några rejäla återfall och några friskare år. Men så länge det går mer framåt än bakåt är det så värt att kämpa vidare. Att hitta balansen mellan träning, mat, jobb och att bara vara är det svåraste för mig. Har dessutom två fina barn att ta hand om och vara en bra förebild för (killar, tack och lov). Det bara MÅSTE gå den här gången, tänker jag och strävar vidare. Kämpa på! Var snäll mot dig själv och ha inte för höga krav på vad och hur du ska vara! Lev här och nu och fortsätt att tro på en bättre framtid.
Styrkekramar
Hanna
10 augusti, 2013 at 18:53Det där måste jag prova imorgon 🙂 Har dock inte protein med vaniljsmak, men väl med chokladsmak vilket också borde kunna funka. Sweetdrops vanilla har jag dock 🙂
roethlisberger
11 augusti, 2013 at 04:48jaa det blir också gott – som en härlig mocha latte 😉 drack den varianten konstant ett tag i vintras! Gott både varm och kall 🙂
Hanna
10 augusti, 2013 at 18:53Det där måste jag prova imorgon 🙂 Har dock inte protein med vaniljsmak, men väl med chokladsmak vilket också borde kunna funka. Sweetdrops vanilla har jag dock 🙂
roethlisberger
11 augusti, 2013 at 04:48jaa det blir också gott – som en härlig mocha latte 😉 drack den varianten konstant ett tag i vintras! Gott både varm och kall 🙂