En melodi som väcker starka barndomsminnen hos mig är den här trudelutten, känner ni igen den? Jag har givetvis hört den med jämna mellanrum även efter barndomen, men det måste vara närmare 15 år sedan jag faktiskt sprang ut på gatan för fånga den. Fånga glassbilen alltså.
Sedan vi flyttade in till stan för snart ett halvår sedan har jag varje fredagkväll kunnat höra hur glassbilen kör förbi vårt hus, för att sedan stanna längst ner på gatan, dit områdets barnfamiljer kommer ut för att köpa lite fredagsgotte. Denna fredag var Jocke sen hem från jobbet och Nala och jag hade precis kommit in från en kvällspromenad när vi alla möttes trötta i hallen. När vi hörde den välbekanta melodin på avstånd bara såg vi på varandra snabbt, för att sedan dra på oss skorna igen och springa ner mot vändplanen. Där stod glassbilen, identisk med hur den såg ut för 15 år sedan, och runt den småhuttrande barn med föräldrar. Vi ställde oss sist i kön och såg över utbudet, och kunde konstatera att det var ungefär detsamma som när vi var barn, även om det tillkommit några för oss helt nya saker.
Det kanske är old news för er, men vi hade då ingen aning om att en nu för tiden kan köpa färskfryst pizza i glassbilen. Inte heller hade jag hört talas om att hundglass fanns i sortimentet. Vi ville såklart testa, och köpte ett trepack hundglass i oxleversmak och en kebabpizza. Ja och så en hederlig glasslåda, såklart!
Pizzan var Jockes sena middag och han var väldigt positiv i sitt omdöme, sa att det var ”en helt annan sak än de där frysta pizzorna en köper på Ica, sjukt god!”.
Medan Jocke åt pizza ägnade jag och Nala oss åt hundglassen. Jag hade faktiskt aldrig hört talas om denna hundglass tidigare, eller företaget som producerar den, Hugo and Celine. Så jag gjorde som jag alltid gör – jag letade upp deras hemsida för att läsa mer. Hugo and Celine är ett svenskt företag som förutom hundglass i tre olika smaker (oxlever-, älg- och laxsmak) även säljer helfoder och hundsnacks. På hemsidan finns såklart mer info men här kommer några bilder jag tog på den broschyr som följde med i glasskartongen;
MEN (!!) VAD TYCKTE NALA DÅ, OM GLASSEN? Hon fattade ju genast att det här var något spännande, och när jag ställde ifrån mig kartongen med hundglass var hon snabbt uppe och nosade. Nyfiken och superivrig. När vi väl fått in all annan glass i frysen satte jag mig med Nala på köksgolvet och öppnade en bytta. Hundglassen är fast men ändå uppenbart krämig i konsistensen – vilket innebär att den måste slickas upp och inte kan slukas i en tugga. Mycket bra för en hund som Nala, som utan problem sätter i sig det mesta på två sekunder (inklusive stora, stenhårda ben som enligt förpackningar och butikspersonal ska ”räcka i flera månader”). Så jag satt i skräddarställning på golvet och höll i byttan medan Nala slickade i sig innehållet. Även om det (såklart) luktade lite lever var det absolut ingen stark doft, och definitivt ingen lukt som sedan satt kvar i köket i flera timmar. Om det skulle vara något någon är orolig för, alltså.
Förpackningen med tre byttor hundglass kostade en dryg hundralapp om jag inte minns fel, så det blir väl ingen fredagsvana att springa ut till glassbilen varje vecka för att köpa sådan. Men då och då, när jag vill ge Nalisen något extra gott, är det ju en himla rolig grej!
Den låda med ”människo-glass” vi köpte kommer med största sannolikhet vara uppäten när nästa fredag kommer.. Så kanske står vi där då igen, nere på vändplanen, efter småbarnsföräldrarna i kön till glassbilen. Det är väl ärligt talat rätt troligt att vi gör. Glass är liksom den här familjens grej.
