Idag vill jag skriva några rader om något väldigt långt ifrån söta bakverk och svettiga träningspass. Idag vill jag skriva om något så hemskt mycket viktigare. Idag vill jag berätta för er om en människa som funnits hos mig när det blåst som mest, jag vill berätta för er om en av de starkaste, mest godhjärtade och finaste människorna jag vet. Jag vill berätta för er om min vän Ditte.
Ditte bara dök upp i mitt liv en dag för sju år sedan. Våra vägar råkade korsas och det var som att vi båda väntat på att det skulle ske; vi bara klickade. Att Ditte och jag plötsligt blev ett sammansvetsat vi kändes som det mest självklara i hela världen. Den dagen för sju år sedan blev hon min bästa vän. För det är sådan jag är, och det är nog lite sådan också Ditte är. Från en dag till en annan gick vi från främlingar till bästisar, helt enkelt.
Vi har gjort mycket galet ihop, jag och Ditte. Vi har gjort väldigt mycket o-galet ihop också, för Ditte är en av få människor jag faktiskt kan göra ingenting med utan att bli tokstressad.
Ditte var den som var hos mig på intensiven när jag vaknade upp efter mitt självmordsförsök, och när jag sedan fick komma hem från sjukhuset sov hon på en madrass i mitt flickrum i över en vecka – bara för att finnas där. När väldigt många vänner försvann, fanns hon kvar. Hon försvarade mig när hånfulla ord viskades och rykten spreds, och hon fick mig alltid alltid att känna mig så väldigt älskad och värdefull.
För det är sådan hon är, Ditte, hon är så otroligt bra på att älska och sprida kärlek, på att få människorna hon har omkring sig att känna sig just älskade.
För fyra år sedan föddes Dittes yngsta dotter Della. Della föddes med ett akut kejsarsnitt i vecka 29. Under tiden i Dittes mage hade Della fått ett virus, ett extremt ovanligt virus, som gjort att hon växt dåligt och inte fått tillräckligt med näring. Just denna virussjukdom är väldigt sällsynt och efter förlossningen sa läkarna att senast de sett ett liknande fall var för 45 år sedan. Hon hade väldigt litet huvud och var väldigt illa där an, dessutom hade hon fått en hjärnblödning under förlossningen.
De första 7 månaderna efter förlossningen bodde hela familjen på neonatalavdelningen. Sedan följde flera år med i snitt två veckors sammanlagd tid i månaden med sjukhusbesök och inläggningar, och idag lever familjen med 24/7 vårdassistans. Det som är så fantastiskt med Ditte och hennes familj, något jag alltid beundrat och funnit så otroligt inspirerande och vackert, är att det finns ingen som är bättre på det där med att fånga dagen. På att se det fina i livet trots att sikten ibland skyms av det fula, orättvisa och tunga.
Ditte har alltid haft ett öga för det vackra, hon ser sådant andra oftast inte ser. Jag minns guldskimrande höstdagar när vi varit ute i skogen för att plocka svamp och hur jag skämtsamt sagt att hon har som en ”svamp-radar”. Hon bara kliver ut med bestämda steg och hittar det, skoget guld, hon bara vet vilka grenar som ska lyftas och vilken mossa som ska makas undan. Det är lite så jag tänker att Ditte är med livet överlag; hon kliver med bestämda steg och hittar det. Det är en fantastik egenskap och något jag som sagt verkligen beundrar. Hennes förmåga att inte bara se det vackra, utan hennes förståelse att det finns där för henne att hitta. Så hon kliver ut med bestämda steg och hittar det, livets guld.
Inte helt överraskande är Ditte även väldigt kreativ. Jag har i mitt hem tre verk signerade Ditte Svanfeldt och de betyder av uppenbara skäl väldigt mycket för mig. Sedan hon blev mamma till Della har Ditte målat Krigsgudinnor, och förutom att verken i sig är hur fina som helst, så är hela tanken bakom dessa gudinnor så himla himla fin. Du kan läsa mer om dem, vad de står för och även beställa din egen krigsgudinna här på ditteart.
Idag väntar Ditte och hennes man David sitt tredje barn. Jag tycker att det är modigt, men framför allt så fantastiskt bra att de bestämt sig för att bli föräldrar igen, för uppriktigt kan jag inte tänka mig bättre föräldrar. Della kom till just dem den där dagen för fyra år sedan av en orsak, och jag tror att den orsaken är att hon behövde exceptionellt starka och älskande föräldrar. Så hon fick Ditte och David.
Vi lever på många vis väldigt olika liv idag, Ditte och jag, och vi ses tyvärr sällan. Men vår vänskap är, och kommer nog alltid vara, en vänskap där tiden mellan kramarna inte spelar någon större roll, för vi vet båda två att när vi väl ses och är tillsammans så är det fortfarande vi. Jag är enormt tacksam för den vänskapen.
Det var vad jag ville berätta för er idag. Jag ville berätta om min vän Ditte, krigsgudinnornas gudinna, som förutom att vara stark och godhjärtad, verkligen inspirerar andra. Inte bara genom att se det vackra, utan genom att skapa det, hela tiden. Tack för att du är min vän D, jag älskar dig.
Ditte har en fantastisk, alltså verkligen fantastisk, instagram, och sedan en tid tillbaka bloggar hon här på femme också.
