Det är intressant det där med kvinnor. Kvinnor som är ”starka”. Fysiskt eller mentalt, eller både och. Att det liksom fortfarande ska belysas. Hyllas. Som att det faktum ATT en kvinna kan vara stark, framgångsrik och självständig är chockerande. Att ens använda formuleringen ”stark kvinna” förutsätter att kvinnor i vanliga fall är svaga, att det liksom är normen. Det normala. Alla stackars, svaga kvinnor som inte vet vad de tycker, tänker eller vill med sina liv. Det är bara de där få, unika och alldeles ovanligt starka kvinnorna som vet sådant. Vet sådant som annars bara män vet.
Och män som visar känslor, åh herregud de ska vi hylla. Att de vågar! Det som är så mesigt. Att visa empati och ödmjukhet, att respektera olika åsikter och att inte slå ner folk när de säger fel saker. Att de också kan använda ord och faktiskt kommunicera. För att inte tala om de där männen gjutna av rent guld som faktiskt vill vara hemma med barnen – eller kanske till och med gör det för att de har förnuft nog att förstå att de råkar vara lika mycket förälder som mamman. De männen hyllas lika mycket som de ofantligt starka kvinnorna.
Jag är lite kluven. Lite trött. Orkar inte riktigt analysera, argumentera och väga för/mot. Kan inte bara alla få vara starka, utan att för den delen vara känslokalla? Kan man inte både vara ödmjuk, uppmärksam på sin omgivning och människorna i den OCH framgångsrik? Eller ska vi fortsätta läsa tidningsartiklar och intervjuer som handlar om starka kvinnor (men inte vad de gör utan det handlar bara om ATT de är starka som gör vad-de-nu-gör. För det är ju inte de flesta kvinnor.) och män som vågar gråta? Kan vi inte bara uppmärksamma och hylla människor som råkar vara helt jävla amazing? Oberoende av kön. För jag kan väl inte vara den enda som struntar blankt i vad folk har mellan benen, och hellre vill veta vad som finns bakom pannbenet…?
