Jag har vid det här laget flera gånger nämnt hur jag inte är överdrivet förtjust i mål. Det kan förvåna många, och kanske låter det lite motsägelsefullt, inte minst när något jag ägnar så stor tid åt just träning. För träning = att öva, och jo visst, öva gör man för att bli bättre. För progression och framsteg. Men måste man verkligen ha värsta superkonkreta målet? Måste man bestämma sig för exakt varför man tränar, måste man ha ett spikat datum då man ska springa X eller väga Y? Måste man alltid alltid ha ett mål som indirekt säger en att man ännu inte är där?
Att acceptera och älska sin kropp är för många ett mål. Någonstans dit man ska, och väl där blir saker bra. Då kan man bli lycklig. Personligen tror jag det här är ett typiskt exempel på hur vi fått det hela om bakfoten och liksom ”vänt på ordningen”. Föreställningen att det inte finns någon kropp att acceptera och älska redan nu sätter mer käppar i hjulet än vad det motiverar. Tror jag.
För saken är den, att du har den redan. Du har redan din kropp, och vet du? Du inte bara kan acceptera och älska den redan nu, utan jag tror verkligen att det är en direkt nödvändighet. En förutsättning. Notera dock att detta inte på något vis är oförenligt med att samtidigt ha ett mål eller önskan att utvecklas ännu mer – utan jag tror att det är en direkt förutsättning för att göra det.
Att se, acceptera och vara tacksam. Istället för att måla upp det som ett mål och liksom vända på ordningen – acceptera och älska din kropp nu. För du har den ju redan. Din kropp. Precis som du har så mycket annat att se, acceptera och älska.
Mål kan vara bra, så länge man inte glömmer att snabbaste sättet att ta sig framåt är att ha en stadig grund att ta avstamp från. Att acceptera och älska nu, är inte målet i sig – det är faktiskt bara början. Det är en förutsättning.
