Den här helgen har jag en alldeles extra intressant och lustig gå-stil. Det gör ont både här och där, efter en rätt tuff träningsvecka. Det fortsätter fascinera mig hur en välspenderad timme om dagen, 5 dagar i veckan, på gymmet (och i övrigt väldigt låg fysisk aktivitet, jag jobbar mycket vid datorn och i köket) kan resultera i sådan trött och träningsvärk:ande kropp. Den gör inte ont på något vis, den bara.. känns. Sådär som jag gillar – ibland tycker jag mig riktigt känna hur musklerna och dess fibrer bygger ihop sig igen, lite starkare än vad de var innan. Det var den största skillnaden jag direkt märkte av när jag började äta mer och ordentligt – varenda pass gav resultat för att det var när jag vilade och åt jag gav kroppen chans att faktiskt ”lappa ihop sig” igen. Bli lite starkare. Kan inte nog betona vikten av ordentlig återhämtning, och då menar jag alltså maten. Ät mer, känn mer, se mer, orka mer. Simple as that!
I alla fall så var det fredagens lek som var droppen för denna kropp. Jag fick lite bråttom och körde mitt planerade pass (biceps och triceps, lämpligt nog, det är mitt kortaste pass) på 40 minuter och utan uppvärmning, för att hinna hem till middag med en vän. Efter middagen kände jag för att gå ner och träna teknik i lätta mark. Fredagskvällar är nämligen väldigt sköna på gymmet för tydligen tycker inte majoriteten av mitt gyms medlemmar att just den kvällen ska spenderas bland hantlar och skivstänger. Alternativt är jag den sorgliga som inte har bättre för mig själv en fin fredag – något utav det. Så jag började så, med lätta marklyft. Men kände mig stark och gick upp och körde några set på 90kg. Starkare än så var jag inte. Varvat med breda, kontrollerade chins med stop. Dvs svinjobbiga chins, helt enkelt. Jag fortsatte med lättare mark och tänkte sedan lugnt och försiktigt gå igenom mail/instagram sittandes på cykeln.
Men, så kom en av mina favoriter på gymmet. En alltid lika sprudlande man som oftast kör korta och högintensiva pass. Han är sådär väldigt all round-tränad som jag imponeras av ; stark och samtidigt smidig, han kan bära sin kropp och springer flera gånger i veckan. Lyfter tungt med aldrig med dålig form utan det är så korrekt att det förslår, allting. Men framför allt så är han en glädjespridare och jag blir alltid glad av att se honom de 30-40 minuterna han kör sina pass. I fredags, i alla fall (förlåt för utsvävningarna, jag vill vara tydlig och ge er en fin helhetsbild, förstår ni. Så ni kan leva er in 😉 så kom han alltså när jag var rätt klar. Han frågade om chinsstången var ledig och jag sa att jag var klar – men nyfiken som jag är, kunde jag inte låta bli att fråga hur hans fredags-staffet såg ut (lite så känns hans pass när man som en sköldpadda står bredvid och vilar mellan seten). Han sa att han skulle köra ”en Cindy” och förklarade att det var tre övningar, enbart kroppsvikt, och så många varv som möjligt i tjugo minuter. Ja, tänkte jag, jag kan ju skippa cykeln och hänga på hans lille Cindy, då!
CINDY var en jobbig dam. Först 5 pullups, sedan 10 armhävningar, slutligen 15 knäböj. Eller slutligen och slutligen – målet var att klara 20 varv på de 20 minutrarna. Ha! Ni minns hur jag inledde mitt pass va? Mark och strikta chins. Bra uppvärmning där, Fanny! Nää, jag kämpade på i 10 minuter och klarade under dem faktiskt 10 varv, men där sa jag tack för mig. Klart jag kunde sett det som någon form av misslyckande men det känns i min värld väldigt onödigt och dumt att tänka så. För mig var det 10 varv mer än jag planerat från början, och svetten rann, benen skakade och endorfinerna poppade värre än all världens fredags-popcorn!
Har du provat Cindy? Eller sitter du med någon annan, rolig och intensiv cirkel-favorit? Kommentera gärna och ge både mig och varandra lite nya idéer att variera träningen med! Jag kan tipsa om den Sanna skrev om häromdagen, det var samma pass hon utsatte/plågade mig med under besöket förra veckan… eller ja, vi puttade en jäkla släde lastat med massa tunga kilon varvat med armhävningar istället för den sista cirkeln där.
