Browsing Tag

vad vi borde prata om

inspirationstories Tankar om ting Vad vi borde prata om

Tankar om ångestpodden, och stora varma tack till er som gör skillnad, på riktigt.

Publicerad 18 mars, 2016

För några veckor sedan hittade jag Ångestpodden. Ida Höckerstrand och Sofie Hallberg driver podden som på 8 månader gick från helt okänd till att ha hundratusentals lyssnare i månaden, och i augusti 2015 startade de ”Inget Filter”. Inget Filter fungerar som paraplyet under vilket de samlar sina olika sociala medier där de aktivt, varje dag arbetar för att bryta tabut kring psykisk ohälsa. De vill fungera som opinionsbildare och förändra samhällets syn på den psykisk ohälsan, och utöver podden har de en föreläsning som heter ”Förr eller senare känner du igen dig”.

Som alltid när jag hittar en ny podd börjar jag från början, och först att gästa podden var Sofia ”ptfia” Sjöström som pratade om sin utmattningsdepression i avsnitt nr3. Jag minns när Sofia skrev om det här första gången, och alla gånger hon talat- skrivit- och debatterat om ämnet sedan dess har jag tänkt att gud så viktigt det här är. Varje gång har jag tänkt att det är helt sjukt att det ska behövas, att det var och faktiskt fortfarande är något man måste förklara. Motivera. Känner att man i princip måste ursäkta sig för.

Ibland får jag kommentarer om att det räcker nu, ”sluta skyll på diagnoser och sjukdomar hit och dit”. Jo, det gör mig ledsen, och framför allt gör det mig uppgiven. För jo, det talas mer om psykisk ohälsa idag än för bara några år sedan, det gör det. Men uppenbarligen är vi långt ifrån den förståelse och den insikt alla vi, som på ett eller annat sätt kommit i direkt kontakt med psykisk ohälsa, önskar att samhället i stort hade. Alla vi som av ett eller annat skäl valt att trots kommentarer, pikar, förutfattade meningar och nonchalanta antydningar från olika håll, ändå fortsätta prata om det. Fortsätta prata om hur sjukt jäkla pissigt det är att leva med en sjukdom, eller i ett tillstånd, som gör att vi fortfarande inte riktigt har en socialt accepterad plats i dagens samhälle. 

fordetarviktigt

Det här är en väldigt viktig podd. Jag började som sagt från början men har emellanåt hoppat lite framåt i tiden för att några gäster eller ämnen lockat mig. Exempelvis det avsnitt som släpptes häromdagen, med Therese Lindgren, som har en av Sveriges mest besökta youtube-kanaler med över 300 000 prenumeranter. Therese publicerar videos om skönhet; allt från hud- och hårvård till smink-turtorials till mode – och så pratar hon ärligt och öppet om sin panikångest och klaustrofobi. Jag ska vara helt ärlig och säga att Therese var en helt ny ”bekantskap” för mig, och det sa faktiskt bara ’klick’ direkt. Vilken människa!

Ni som hängt med här i bloggen ett tag vet att jag skrivit en del om det här med psykisk ohälsa, inte minst min egen. Under fliken ”läsvärda inlägg” ovanför headern har jag samlat ett par inlägg, för den som vill läsa igen eller kanske missat något. Eller skicka länken till någon som kanske skulle behöva påminnas. Exempelvis skrev jag för dryga halvåret sedan inlägget ”För det är väldigt väldigt ensamt, att leva med en tumör jag inte kan rå för att jag har, men ändå konstant blir bortdömd för” och i början av 2016 skrev jag ”det där med att känna två saker samtidigt, trots att de är totalt oförenliga med varandra”

Tack Ida och Sofie, för allt ni gör. Tack för Ångestpodden, tack för Inget Filter och tack för att ni pratar. Tack underbara människor som Sofia och Therese, för allt ni gör och för att ni använder era kanaler där ni kan nå ut och göra skillnad på riktig.

LÄNKAR: Ångestpodden på itunes || Ångestpodden på instagram || Hemsidan Inget Filter

healthstories Myter Resan Tankar om ting topslide Vad vi borde prata om

EN LITEN FUSKLAPP – för dig som älskar någon som mår lite extra dåligt ibland (DEL 2)

Publicerad 11 november, 2015

Totalt är det en lista på 11 punkter, jag har lagt till lite egna tankar kring varje punkt och delat upp punkterna i 3 inlägg. Det här är del 2 av 3 (del 1 hittar du här)

fusklapp2

5: En person med ångest kan berätta hur den känner (och du behöver bara lyssna)
Att ha ångest betyder inte att man inte kan uttrycka sig eller kommunicera (om man inte har panik, för då kan man förmodligen inte det. Inte läge att pressa!). Även med ångest vill man fortfarande prata, föra sin egen talan och berätta vad man känner. Ofta tror folk att någon med ångest inte kan eller vill kommunicera, men det kan man – man väljer att avstå, vanligtvis för att den andra parten var avvisande förra gången man öppnade sig. Nästa gång du tror att någon med ångest inte kan föra sin egen talan, håll tyst och ge dem chansen att faktiskt prata. Ta sedan chansen att på riktigt lyssna.

6: En person med ångest behöver inte höra någon konstant fråga “är du okej” när den har panik
När du ser någon med panik som du vet har ångest, måste du verkligen fråga om de är okej? Nej. Du vet redan svaret. En person med ångest’s hjärta slår en miljon slag i timmen, händerna är spända, bröstkorgen är åtstramad, lemmarna vibrerar av allt adrenalin och hjärnan har inträtt i kroppens ”fly eller fäkta”-funktion. Helt ärligt, ibland kan personen tro att den håller på att dö. Så istället för att fråga ”är du okej”, försök med något mer hjälpsamt och konstruktivt. Bra exempel är:

“Kom ihåg att andas”
”Kom ihåg ”
”Vill du att jag ska hjälpa dig någonstans tystare/tryggare/lugnare?”
”Jag finns här om du behöver mig.” (lämna personen ifred – såvida hen inte ber dig att stanna)
”Du har panik, det kommer att gå över. Du har tagit dig igenom detta förut, och du kommer göra det igen”.

Men nyckeln till allt detta: om personen ber dig lämna hen ifred – lämna hen ifred!

7: En person med ångest uppskattar att du finns där
Ångest är jobbigt för alla inblandade, dig också. Det förstår även den som lider av ångest, och hen är inte blind för vad som krävs för att stötta. Om det finns en sak som alla med ångest har gemensamt är det att de tänker för mycket – de tänker väldigt mycket. En del av detta tänkande berör alltid personerna som stått bredvid dem. Ditt stöd förbises inte – oavsett hur litet du tror att det varit.

8: Det kan vara svårt att släppa taget
En del av ångest är det ständiga tänkandet, men för att verkligen förstå det behöver vi förstå vad det bottnar i. När någon upplever något traumatiskt, vilket folk med ångest gjort mer än nog, kan minnet (om det inte hanteras korrekt) lagras i den del av det limbiska systemet som minnet använder för att avgöra om vi är i kris.

Minnet lagras på ett helt annat sätt och i en annan del av hjärnan, jämfört med ett vardagsminne som snabbt lagras. Det får hjärnan att reagera annorlunda på minnet. Hjärnan försöker aktivt hitta ett samband mellan det traumatiska minnet och den nuvarande situationen (vilket delvis gör att personen är på helspänn).

När hjärnan fastnar i denna cykel kan det vara svårt att släppa taget om saker. När hjärnan tränas att stanna i denna cykel genom förlängd ångest kan det vara väldigt svårt att släppa taget om något alls. Människor med ångest kan inte bara ”släppa taget” – för deras hjärna tillåter det inte. Så tjata inte på dem om det.

fusklapp21

healthstories Inspiration och pepp Myter Resan Tankar om ting topslide Vad vi borde prata om Vardagsuppdatering

EN LITEN FUSKLAPP – för dig som älskar någon som mår lite extra dåligt ibland (DEL 1)

Publicerad 7 november, 2015

Som de flesta av er vet sedan tidigare, så tycker jag att det är väldigt viktigt att prata om psykisk ohälsa och vad det egentligen innebär. Inte ”trots” att det här är en blogg om hälsa – utan just för att det är det.

Det finns olika grader av psykiskt dåligt mående, och alla har vi erfarenhet av någon eller flera av dem. Men det finns också en stor grupp människor som lider lite extra, kämpar lite extra – en grupp som på vardaglig basis stigmatiseras. Det handlar om utbildning och grundförståelse, och därför har jag flera gånger tidigare och kommer många gånger framöver, belysa ämnet. För det som hjälper allra mest är kunskap och förståelse. Punkt.

Ångest kan vara ett rent helvete. Inte bara för den som lider av det, utan även för de som finns omkring personen, och det kan vara svårt att förstå en människa med ångest. Det är helt okej att inte förstå, och det är helt okej att det är riktigt jäkla kämpigt ibland. Jag får ganska ofta mail från anhöriga som undrar hur de kan hjälpa, eller hur man bäst bara finns där, när den man älskar mår dåligt. Det här är en liten fusklapp till er.

Totalt är det en lista på 11 punkter, jag har lagt till lite egna tankar kring varje punkt och delat upp punkterna i 3 inlägg. Det här är del 1 av 3.

fusklapp1

1: En människa med ångest är just med precis det – en människa som HAR ångest. Ingen ÄR sin ångest.
Ingen gillar att definieras av en enda sak. Om du verkligen vill stötta någon med ångest, påminn dem att du uppskattar individen bakom ångesten. Inse att de är mer än sin ångest. Det låter som, och borde egentligen vara, sunt förnuft. Men människor har en tendens att blindas av problem med mental hälsa. De är fortfarande människor, lika komplexa som alla andra. Snälla, kom ihåg detta.

2: En människa med ångest kan bli trött lätt, väldigt lätt
Ångest är uttröttande. Det verkar som att de enda som förstår hur uttröttande det verkligen kan vara är andra som lider av ångest. Ångest gör att folk lever på helspänn. De är alltid på alerten, har oroliga sinnen, och deras kroppar är alltid redo att fly eller fäkta. Med helspänningen kommer trötthet. Situationer som människor utan ångest kan segla igenom är mer uttröttande för den med ångest.

Har du någonsin haft en stressig vecka på jobbet, där du varje dag vaknar och tänker ”wow, hoppas det lugnar ner sig snart”? Så lever en person med ångest varje dag – och det är utmattade. Kom ihåg det nästa gång du pressar någon med ångest till att bli mer ”produktiv”.

3: En människa med ångest blir lätt överväldigad
Deras sätt att vara på helspänn gör också att de överväldigas lätt. De är medvetna om allt som sker i och omkring dem. Varje ljud, handling, lukt, ljus, varje människa, varje föremål. För någon som ständigt är så alert kan en situation som inte verkar så överväldigande (t.ex. tanken på att flera personer pratar i ett rum) leda till att deras huvud snurrar runt.

När du försöker uppmuntra någon med ångest att gå någonstans, kom ihåg att det du njuter av kan vara överväldigande för någon med ångest. Försök inte låsa fast dem. Försäkra dem om att de kan gå därifrån när som helst.

4: En människa med ångest är VÄL MEDVETEN om att ångesten ofta är ”ologisk”
Att vara medveten om det ologiska hindrar inte tankarna från att löpa amok. Det hindrar dem inte från att tänka på hundratals katastrofscenarion. Om det vore så enkelt som att säga ”okej, det är ologiskt – det finns ingen mening med att oroa sig” skulle de flesta med ångest inte lida av det längre.

fusklapp12

Del 2 av fusklistan publiceras i dagarna.

healthstories Resan Tankar om ting topslide Vad vi borde prata om Vardagsuppdatering

För det är väldigt väldigt ensamt, att leva med en tumör jag inte kan rå för att jag har, men ändå konstant blir bortdömd för.

Publicerad 9 september, 2015

Häromdagen skrev Antonia ett väldigt viktigt inlägg. Ett inlägg om något jag skrivit om så många gånger själv, ett ämne som det nog aldrig kan skrivas för mycket om – stigmat kring psykisk ohälsa.

Precis som Antonia, är jag en av dem som inte bara ”mår lite dåligt då och då”, sådär som ”alla gör”. Jag är en av dem som på något absurt vis faller inom kategorin som i media mest omnämns när dömda kriminellas handlingar förklaras med ord som ”gärningsmannen är psykiskt sjuk” – där placeras tydligen även jag. Jag är psykiskt sjuk. OK. Jag har inte bara en diagnos utan tre. Enligt bilden som målas upp idag, på det vis vi talar om psykisk ohälsa och sjukdom idag, så är jag alltså inte bara lite dum i huvudet och gravt uppmärksamhetssökande, utan jag kopplas direkt samman med en grupp människor som begår grova brott.

Så det är alltså såhär, jag har förutom grov ADHD, även diagnosen bipolär sjukdom typ 2, och efter år av bristande ”vård” och tillhörande händelser, även något som heter PTSD (Posttraumatiskt Stressyndrom). Det här är diagnoser och funktionssätt jag är helt öppen med, något jag bestämde mig för att vara väldigt tidigt. Det gör mig ofantligt ledsen och arg, att jag stundvis, såhär i efterhand, ifrågasätter huruvida jag inte bara skulle hållt käft? Att jag ibland inser att människor faktiskt inte är så informerade och har inte så bra koll ändå. Ibland önskar jag att ingen visste, så att jag inte konstant behövde gå in i situationer med sämre förutsättningar pga fördomar och föreställningar från min omgivning. Men så kommer jag ihåg att jag är ju den jag är och har mina diagnoser oavsett. På gott och ont. Så jag fortsätter att tala högt om det, för ja, det är ju så viktigt.

Jag har annorlunda förutsättningar oavsett. Det spelar ingen roll om folk känner till mina diagnoser och mina funktionsnedsättningar, de finns där oavsett. Det jag vill är ju att olika förutsättningar människor emellan uppskattas och uppmuntras, istället för sorteras och döms bort. Det finns mycket jag inte gör som alla andra, och det är ju precis det som är min styrka. Samtidigt som det är en skavande tumör jag dagligen gråter över, och som jag ägnar många nätter åt att önska mig slippa. För det är väldigt väldigt ensamt, att leva med en tumör jag inte kan rå för att jag har, men ändå konstant blir bortdömd för.

Mitt stora känsloregister äter upp mig ibland. Jag drunknar i det oändliga hav av kärlek, sorg, längtan och iver som jag dagligen plaskar runt i. För det finns inga livbojar anpassade för någon som mig, för någon vars färgskala inte innehåller grått och mittemellan utan bara klara, skarpa färger och där det alltid är allt eller inget. Visst, livbojar kastas ut ibland, i något fumligt försök att inkludera mig i gemenskapen, men faktum är att så länge förståelsen inte finns där, så länge inte intresset att förstå på riktigt finns där, så hjälper ingen futtig livboj – jag har simmat ifrån er för länge sen.

Ibland vet jag saker utan att veta hur. Lärarna i skolan sa att ”nej nu råkade du bara gissa rätt Fanny, sådär snabbt kan du inte veta svaret”, och jag kunde inte förklara hur jag visste – jag bara visste. Det går snabbt i mitt huvud, ibland för snabbt för mig själv att hänga med. Ärligt talat går det oftast för snabbt för mig själv att hänga med. Jag har väldigt svårt att koppla ihop mina tankar och känslor, för de är många och de är snabba. De är trassliga och de är alla ofantligt starka. Någonstans mitt i nystanet av eufori och ångest och allt däremellan, ja där sitter jag. Där sitter jag och försöker trött hitta ut och göra mig förstådd. Samtidigt som jag älskar den jag är, allt jag har att ge och det som gör mig annorlunda, så önskar jag ibland att jag var bara lite mer som alla andra. Bara ibland, en liten stund, så jag fick chansen att andas ut och ladda om.

Varför skriver jag om det här, nu igen? Ärligt talat, jag vet inte. Kanske för att jag någonstans hoppas att det ska göra skillnad. Kanske för att jag är så ofantligt trött och arg och ledsen och bara inte orkar ha det för mig själv precis hela hela tiden. Kanske för att jag önskar att en dag, ser vi på psykiska sjukdomar och diagnoser på samma sätt som vi ser på cancer och diabetes.

Den dagen det är lika relevant att nämna en dömd mördares diagnostiserade diabetes, som det är att nämna en ev. psykisk diagnos, antar jag att vi har kommit en bit på vägen. Men så länge de fasansfulla handlingarna vi hör om på nyheterna förklaras med luddiga beskrivningar om ”psykisk sjukdom”, så har vi så-jäkla-lång väg kvar att gå. Förstår ni?

Jag har tre diagnoser och ingen av dem syns. Men de känns. De känns och emellanåt äter de upp mig. Jag kan inte rå för att mina tumörer sitter på insidan, och jag gör banne mig allt i min makt för att använda dem väl, se deras enorma fördelar och styrkor. Dagligen, gör jag det. Det enda jag önskar är att mina diagnoser inte konstant blev förminskade eller dragna över en enda stor ”potentiell-kriminell-kam”. Jag är fortfarande människan Fanny, liksom. Jag är inte mina diagnoser, men jag har dem. På gott och ont.