Som jag nämnt har jag haft lite annat än träning och mat och blogg i huvudet den senaste tiden. Ärligt talat har jag knappt tränat, inte lagat mycket mat alls (tackar vet jag Icas färdiggrillade kycklingklubbor, snabbmakaroner, grönsakstallrikar, kesoblandningar och andra quickfixes) och vettiga texter hit har varit tröga att få till.
Jag har varit på gymmet en gång de senaste, typ, veckorna. Har försökt med promenader (igår blev en av, första rörelsen på flera dagar) men nä. Inget lockar just nu, ingen aktivitet alls – inte ens mitt annars så älskade gym. Jag är den första att hävda att känner man inte för det, ja då ska man inte, det vet ni. Jag tror på att det finns en träningsform för alla, att alla kan hitta träningsglädje i nåt, även om vissa har svårare att få till det. Jag vet att jag är lyckligt lottad som älskar just styrketräning. Snacka om att alltid ha nära till lyckorus – inga säsonger som kommer och går, alla länder, städer och orter har gym nu för tiden och de blir bättre och bättre utrustade med roliga nyheter hela tiden. Jag vet att många inte känner så. Men eftersom att jag gör det, så tillåter jag mig alltid att inte träna när jag känner för det, när jag känner för att avstå. För jag vet att den där längtan efter vila försvinner snabbt igen och att jag då snabbt är tillbaka i träningsglädjen och rörelsen.
Eller, så brukar det vara. Nu bara går dagarna och motivationen lyser med sin frånvaro. Jag är oinspirerad och ointresserad. Det gör mig rädd. Jag blir rädd för att känslan inte ska komma tillbaka. Så som den annars ju alltid gör efter en, kanske två, vilodagar. För saken är ju den, att jag faktiskt har varit oaktiv och ohälsosam en gång i tiden. Att jag har låtit bli att träna så länge att jag faktiskt glömde hur roligt jag tycker det är och hur viktigt det är för att jag ska fungera. Jag är livrädd att det aldrig kommer igen, att jag liksom måste göra det nu när det är tufft ändå, trots att det inte är kul. För att inte tappa det.
Men jag har glömt varför jag älskade det. Snälla ni, kan ni påminna mig? Vad är det jag glömt? Vad motiverar er och hur håller ni fast vid det? Hjälp mig hitta tillbaka och det genom att fullständigt bomba kommentarsfältet med peppande ord, motiverande historier och inspirerande klyschor som får mig att minnas. Jag saknar att älska min träning. Såhär är jag ju inte mig själv.
20 Kommentarer
Edit
12 maj, 2013 at 14:35Känslan av att vara fylld med KRAFT, att bara kunna explodera när som helst, att känna hur hållningen är stolt och att jag bär upp mig själv för att jag känner mig så stark – utifrån och in När jag går ute så tänker jag att andra ser hur stark jag är och jag känner mig stark, som att allting är möjligt, jag skulle kunna bära ett ton på axlarna! DET älskar jag med styrketräningen!
Träningsglädje
12 maj, 2013 at 14:47känslan efteråt. den är obeskrivbar. det känns liksom i hela kroppen, man är nöjd, lycklig, tillfreds och världen ler.
Åsa
12 maj, 2013 at 15:03Det som motiverar mig är känslan av att känna sig stark och att ”jag kan faktiskt göra detta”. Efter ett hårt träningspass när man känner sig helt slut och får de där lyckoruset. Även fast du knappt kan röra benen eller lyfta armarna så är du så glad och så stolt över vad du har presterat att leendet går från öra till öra. Hoppas du hittar tillbaka till motivationen. För som sagt, känslan är underbar!
Onemoreslice
12 maj, 2013 at 15:15Kan tyvärr inte motivera dig. Har själv helt tappat gnistan o sitter o tycker synd om mig själv. Har blivit rent ut sagt LAT. Samtidigt så vet jag att om jag INTE tränar så blir jag ännu deppigare så nu är det slut med självömkan!! Idag SKA jag träna!
Onemoreslice
12 maj, 2013 at 15:17Glömde en sak. Tack för en fin blogg! Du skriver oerhört fina inlägg, oavsett vad de handlar om så är det alltid väldigt välskrivet.
Linda Mp
12 maj, 2013 at 15:28Inte känslan efteråt, det är inte motvierande. Känsla UNDER TIDEN. När du vet, ett till set och sen hoppar jag till nästa övning. Att om cardio är trist kan du hoppa mellan olika maskiner. Det går så fort att svänga ihop ett pass på ett gym, om man får göra det man känner för!
Patricia
12 maj, 2013 at 16:14Jag blir väldigt ofta förkyld och ibland så klättrar jag på väggarna och bara MÅSTE åka till gymmet och träna. Ibland när jag blir sjuk tappar jag all motivation, men då ser jag vill att bli riktigt frisk och sedan går jag på gymmet ett par gånger även fast det inte lockar. då tar det inte lång tid innan man kommer ihåg varför man tyckte om det innan. Så testa träna lite så kommer det nog tillbaka! det är mitt tips 🙂
Camilla
12 maj, 2013 at 17:04Att jag skulle kunna motivera någon över huvudtaget känns ganska fånigt, men eftersom du är och för ett tag nu har varit en av mina absolut främsta inspirationskällor så får jag väl ge det ett försök 😉
Jag har flera års historia av ÄS och kämpar i nuläget med en riktigt jobbig bulimi. Genom bland annat inspiration från dig, dina åh-så-vettiga åsikter och insikter, och kanske framförallt migsjälv (börjar jag inse) så stod jag emot hetsätningstillfällen i över två veckor. För mig var det det bästa på många år och jag var himla glad och stolt. Jag började vrida på mina tankar och inse att hey – jag ÄR tillräckligt smal och benig nu, och alla de där timmarna på gymmet kommer vara förgäves om jag inte börjar käka mer, käka bättre. Allt kändes bättre än det gjort på länge och sedan slog förkylningen till. Usch
Gymmet byttes mot soffläge och hela min värld rasade samman igen. Dödslängtan tilltog och godispåse efter godispåse tömdes. Men idag så jäklar. Sjukt seg och kanske lite för snorig tvingade jag motvilligt iväg mig själv till gymmet (iklädd riktigt oversize kläder i ren skam) och nu efteråt sitter jag här. Så himla glad och peppad. Herregud min livslust är tillbaka!
Vad jag ville säga var att nej, att träna när man inte känner för det är verkligen inte det ultimata. Men när man tappat gnistan och inte hittar tillbaka den får man kanske tvinga sig själv att leta reda på den, och börja leta där man sist kände av den?
Om inte annat så kan du ju alltid läsa igenom dina egna gamla inlägg. De lyckas himla ofta motivera åtminstone mig 😉 Tack för en grymt bra blog!! :*
L
12 maj, 2013 at 17:39Jag kan inte helt ärligt säga att jag vill dra iväg och träna varje gång jag gör det. Men ändå blir det ofta dubbelpass dagligen, med någon vilodag i veckan. Varför? För att det är en livsstil. För att jag är beroende. Och för att det inte finns en bättre känsla än ömma muskler, spräckta rekord,svett som man tror skulle kunna fylla ett helt badkar och att se kroppen förändras. Det handlar om att acceptera att det inte alltid är en dans på rosor att gå till gymmet. Men det betyder inte att jag inte älskar det. Det är precis som att ha en hund eller ett barn. När hunden kissar på mattan eller när barnet skriker i affären, ja då tycker man inte att det är så kul. Men när kisset är upptorkat och man är hemma igen med sitt barn, då inser man hur mycket man älskar det.
Maria - Helt (h)ärligt!
12 maj, 2013 at 17:53Känslan att besegra tröttheten och bege sig iväg även fast man allra helst skulle ta en tupplur – och efteråt känna en pigghet man inte trodde var möjlig! När jag är omotiverad så är det alltid så jag dealar med mig själv: ”Jaja Maria, du är trött och seg, men ett löppass kanske är 30 minuter av din dag – det är löjligt kort tid, det kan du faktiskt ge dig själv, så får du hänga i soffan bäst du vill sen”. Ibland måste man bara GÖRA, fastän man inte vill, orkar eller kan. Tills man vill, orkar och kan igen – och då är det värt varenda minuts kämpande. Jag är annars också mycket för att känna efter och vila om man inte känner sug efter träning. Men jag har lärt mig känna skillnad på när jag ska vila och när jag verkligen ska pusha mig själv att ta mig iväg.
Victoria :)
12 maj, 2013 at 18:31Åh, förstår dig helt! Men när man känner att man faktiskt VILL träna eller så vill man uppnå känslan efter träning, vilket går hand i hand – då tycker jag att man hittar motivationen att få dit! Så vill du inte träna, det är liksom inte ”värt” känslan efteråt just idag för just dig, låt det vara så ett tag, men blir det för länge så att du är rädd att inte hitta tillbaka – sätt upp små mål & låt det bli motivationen att klara dem – jag kör själv på 3*45 min i veckan som ett ”grundmål” & då blir det en sån boost att orka/vilja köra lite längre än 45 min eller lite oftare än 3 gånger, om jag nu ”hinner” det – för att motivationen kommer inifrån
Peaches
12 maj, 2013 at 18:44Känslan av att ha övervunnit sitt förflutna. Att känna styrkan och orken man har nu i jämförelse mot hur det var förr.
Kan någon tävling motivera? Har läst om att en del finner en morot i att anmäla sig för något och sedan satsa på att förbereda sig inför det! Eller, att prova nå helt nytt, antingen finner du ännu en träningsform att varva med eller så upptäcker du hur hemsk den är och längtar tillbaka till styrketräningen.
Men, så antar jag att orkeslöshet och förlust av vilja och motivation ibland inte bara är något att skaka av sig utan något att ta tag i (mindfullness, KBT, yoga etc). Att det skulle kunna vara ett tecken på att allt faktiskt inte är så bra om det borde/skulle kunna vara…
Cilla
12 maj, 2013 at 19:50Känslan efteråt är oslagbar. Man känner sig on top of the world. Men också känslan under tiden: när kroppen samarbetar och gör saker man inte riktigt trodde att den hade förmåga till. Den nästan lite euforiska känsla som blandas med det där utmanande och jobbiga i träningen gör mig helt till mig. Ibland blir jag nästan lite tänd på mig själv för att jag får till det där fokuset som gör att jag är i zonen där jag tror på min egen förmåga. Man kommer inte alltid att älska att träna, men man kommer alltid att älska resultatet träningen ger.
Jag tror att du gör helt rätt i att cut yourself some slack när du inte känner för dig. Hitta känslan och motivationen. Men OM du upplever att det går för fort masar du dig till gymmet och river av ett pass med enbart massa favoritövningar. Så brukar jag göra. Om jag inte känner för ett särskilt upplägg eller en viss musklegrupp (eller vad det nu än kan vara) så kör jag övningar jag brukar gå igång på och vips är passet över och jag känner mig på igen.
lår-FETT!
12 maj, 2013 at 20:39Om det tar tre veckor att få in en vana tar det nog mindre tid att skaffa sig en ovana. Lika surt som det låter är det nog bara att bestämma sig för att ta sig till gymmet och grabba tag i hantlarna igen. Sakta men säkert kommer du att vara tillbaka till ditt forna träningssugna jag. Jag önskar dig lycka till.
Maria
12 maj, 2013 at 22:05Du tar hand om din kropp! Vi är gjorda för att röra på oss och alla delar av oss mår bra av det.
Jag älskar när jag ser resultat i träningen. När jag kan springa några extra kilometer, eller springa snabbare och snabbare. Man känner sig så awesome när man överträffar sig själv. Allt går bara man vill, it’s the mindset, och träningen visar det tydligt. Träningen ger självförtroende som genomsyrar allt man gör!
Maria
12 maj, 2013 at 22:06Du är för övrigt väldigt fin. 🙂
Clara
13 maj, 2013 at 06:16Alla skriver så fina och peppande inlägg om hur fantastiskt det känns under och efter träning, vilket är i all välvilja. Jag kan dock bli lite lätt provocerad av detsamma då man kanske inte under alla faser i livet får samma lyckorus och grymma känsla om man tvingar sig att göra det. Den uteblivna känslan kan känns ännu värre om man har i bakhuvudet hur fantastiskt man ”borde” må av det och hur grym och stark man borde känna sig. Kanske är det vits att ge det lite tid tills man faktiskt blir sugen igen. Kan det vara överträning?
Om jag vore i din situation skulle jag nog testa att inte pressa mig att styrketräna utan kanske komma ut på promenader, cykelturer eller annat som inte känns som något man gör primärt för att träna. Jag hoppas hur du än attackerar känslan mår bättre så snart som möjligt!
Kram!
linda
13 maj, 2013 at 11:59Tänk inte – bara GÖR
Maja
13 maj, 2013 at 23:05Jag tror att du ska ta det lugnt, du har just gjort en enorm urladdning- med boken, och i svallvågorna efter denna kommer ett slags mellankoliskt lugn. Stressa inte, känn ingen press, låt bara stoltheten över ditt åstadkommande och kreativa skapelse lugna sig en aning så ska du se att allt som är, och bör vara du, kommer åter!
rahwa
14 maj, 2013 at 12:12Oftast är all rörelse i vardagen monoton. Man glömmer bort sin kropp och jag kan ibland sluta förhålla mig till den. Men egentligen är den är så självklar och den gör precis det jag ber den om och den avstår när jag inget kräver. Men med träning får du känna att kroppen arbetar. Den finns där, den kan gå igång och då lyser den med sin närvaro. Jag känner hur mina armar ofta bara dinglar längst kroppen pumpa och MINA BEN! De kan trycka ur sig all kraft och plötsligt känner jag att du har en kropp igen.