endagmittimaj

Jag skrev just ett långt och väldigt bra inlägg. Klickade publicera och allt försvann. Ville ungefär skicka datorn genom fönstret och gråtskrikande slänga mig i sängen i fosterställning. Men, det hade förmodligen inte gett mig något inlägg tillbaka och jag älskar min dator väldigt mycket mer än vad som är sunt att älska materiella ting. Och jag orkar inte ligga i sängen mer.

Inlägget var som sagt bra. Jag riktigt fick till det. Nejmensluta, det är borta Fanny! Gone baby gone, sluta älta. I alla fall. Det stod väl i princip, om man ska sammanfatta det (och göra det skittråkigt, för inlägget var roligt och fyndigt, snyggt språk och jävligt fina röda trådar band jag ihop hela paketet med) att dagen igår blev bra. Kvällen, blev bra.

Efter att jag publicerat inlägget om min brist på motivation, så låg jag kvar i soffan ett tag. Såg ut på den klarblå himlen utanför fönstret och lyssnade på grannbarnens tjoande i gungorna på lekplatsen intill huset. De lät sådär bekymmerslöst lyckliga som bara barn kan, sådär som man låter innan livet kommer ikapp och man ska bli vuxen. Sen slog jag på ett avsnitt av ”Losing it with Jillian” på youtube och läste igenom några av kommentarerna under videon. Jag vet inte om det var något jag läste där, eller att jag tröttnade på ljudet utifrån, eller det faktum att jag blottat mig här på bloggen (och faktiskt bett om hjälp, det är svårt). Men något hände.

Jag slog på min tränings-spellista och höjde volymen till max. Gick ut i köket och rörde ihop min pre-workout. Det fiffiga med den är hur det börjar sticka. Man vill bara klia, springa, hoppa – röra på sig. Och det är också det enda som får bort sticket, som kan vara rätt obehagligt, man blir helt enkelt lite tvungen att träna. I takt med musiken packade jag träningsväskan och skrev ett sms till den viktigaste människan i mitt liv. Bara för att säga just det, hur viktig den är för mig. Sådant ska man göra, hela tiden och flera gånger om. Det glöms bort ibland, det bästa är nästan lite för nära för att vi ska komma ihåg att uppskatta det. Sedan tog jag cykeln och trampade jag iväg mot gymmet.

16 km på spinningcykeln och svetten rann. Jag beslöt mig för att ge axlarna en kyss och det blev superset, tunga vikter och ordentligt med flås mellan set:en. Musklerna blev trötta, medan jag själv och själen bara blev piggare. Jag kände pumpet, som det så fint kallas i träningsvärlden, och för varje repetition kände jag mig starkare, friskare och ja – lite lyckligare? Efter en och en halv timme fick jag motvilligt lämna gymmet. För att hinna hem i tid och för att inte ta ut mig för mycket, för jag kände att kroppen var trött. Även om huvudet kändes sådär härligt urblåst på bekymmer, ryggen var lite rakare och hållningen aningens stoltare än när jag två timmar tidigare lämnat hemmet. När jag susade hem på cykeln igen kände jag mig så lätt.

Vi grillade lax och färsk sparris till middag i kvällssolen. Vi firade inget, ändå kändes det som en seger-middag. Jag kryddade med favoritkryddorna och skar upp extra mycket saftig mango. Åt så långsamt jag kunde och koncentrerade mig på att njuta. Av maten, av smaken och framför allt – av känslan. Efter middagen träffade jag en gammal vän för ett vända ner om sjön med struntprat och catch-up. Sedan låg jag i soffan, åt jordgubbs-fluff och såg på tv, innan jag somnade som en stock.

Och era ord. Tack. Ni är så kloka och jag hoppas ni är lika snälla mot och med er själva som ni skriver att jag ska vara mot och med mig. Är ni det? Återigen, tack, att läsa allt ni tagit er tid att kommentera gjorde mig så lycklig.Thailand. Åh så jag saknar Thailand. Inte bara värmen och solen. Utan alla känslor som fanns där. Kärleken, glädjen, friheten.