one size : miserable

Under mitt första läkarbesök nu i vår hände precis det som jag alltid är lika orolig för. Eller orolig och orolig, det provocerar mig något så oändligt och jag vänder taggarna ut direkt.

Hon hade gått in och läst min journal (bara det störde mig, varför kunde hon inte träffa mig först och bilda sin egen uppfattning om nuläget – inte vad som var förr) och synade mig (rätt odiskret) uppifrån och ner: ”hur lång är du? och hur mycket väger du?”. Jag blev lite paff, men tänkte att det kanske är standardfrågor (?) för någon slags allmänhälsa. Så jag svarade, på ett ungefär, då jag inte har stenkoll på vikten nu för tiden.

Då plockade hon fram en tabell, och en miniräknare. Då brann det i mitt huvud, och jag frågade henne helt enkelt ”vänta lite nu, ska du räkna ut mitt BMI?!”. Jag vet inte ens var jag ska börja i förklaringen till varför detta är idiotiskt. För det första, hade hon vetat, om hon bara pratat med mig först, att vikt etc inte är ett problem längre. För det andra, om det varit ett problem, hade det varit ofantligt okänsligt att göra på det viset. För det tredje, säger BMI i de allra flesta fall absolut ingenting om hälsa, inte fysisk och verkligen inte psykisk. Det trodde jag alla (framför allt människor inom vården?!) visste vid det här laget. För det fjärde: hon får ut en siffra, och jag kan för mitt liv inte förstå vad den siffran skulle vara ett mått på?

Hon svarade i alla fall ”jo men jag räknar ut BMI på alla jag träffar”. Liksom jo tjena. Det låter ju vettigt. Och när man går till läkaren för ont i halsen borde man med den logiken få tårna utredda också. Jag frågade då varför vikt var relevant för alla som kommer till henne för att de mår dåligt psykiskt. Vikt och utseende är väl ett tillräckligt känsligt ämne i dagens samhälle redan – ska det ”problemet” belysas och nästan skapas även om man lyckligt kommit undan ätstörningar so far? Hon såg på mig, och sa ”jag gör det på alla, inte bara på dig för att du haft ät-problematik… men du är ju fortfarande väldigt smal”. Precis, där har vi problemet. Jag triggas något fruktansvärt av sådant här. Hon hade nämligen med största sannolikhet inte brytt sig om mitt bmi om jag varit småmullig.

Jag hade förstått om hon ville ”kolla upp” min fd ätstörning. Även om jag tycker att man kan göra det genom att prata med individen istället för att kolla i en (sjukt missvisande) tabell. Jag hade köpt den förklaringen. Men hon sa att det inte beroende på mitt förflutna, och att det är rutin att fråga alla. Det är skitsnack. Hon dömde mig sekunden hon läste om mig i journalen, och när jag klev in genom dörren hade hon redan en uppfattning om mig.

BMI-tabeller säger att Anja Persson lider av fetma. Och en gammal vän till mig, som är väldigt smal, lär väl typ vara döende i anorexi enligt dem (fast hon har alltid varit så smal, hon har fött barn och hon har nog den mest avslappnade mat-syn av alla jag känner). Att räkna ut BMI kan vara vettigt och till nytta om man ska se över stora populationer. Inte enskilda individer. Framför allt inte om man ska utvärdera ev ätstörning, för de är psykiska.

Jag har en mycket god vän, som lidit av olika ätstörningar i över tio års tid. Därav har även hennes vikt pendlat en del, och just nu är hon vad de flesta skulle kalla normalviktig. Hon ser nog sig själv som tjock, även om jag inte skulle kalla henne det. Hon har av andra skäl haft läkarkontakt den senaste tiden (både för ”fysiska grejer” och psykiska) och ingen har någonsin brytt sig om att räkna ut hennes bmi. Hmmm… varför? Vi talade om det, och hon sa bara rakt upp och ned ”men det är ju för att jag inte är smal. Jag har varit fucked up i huvudet sen jag var tolv, och kan fortfarande inte äta normalt – men de tänker helt enkelt att syns det inte så kan det inte vara så illa”.

Läkaren räknade ut mitt bmi, konstaterade att det inte var sjukt, men på posten hem kom sedan ett papper med diagnosen ”ÄS UNS” skriven längst ner. När jag såg det, lyfte jag telefonen direkt och ringde upp för att fråga var det kom ifrån. För vi rörde inte ämnet mat eller tankar kring mat?! (DET VAR JU INTE DÄRFÖR JAG VAR DÄR) Men min historia + det faktum att jag inte var småmullig (”på säkra sidan” av en äs, ni vet..) resulterade i en diagnos. En psykisk diagnos?! Hur fan kan man göra så? Hur seriöst tar man sitt yrke då? Hennes svar löd: ”jaha vill du inte ha den? Då kan jag ta bort den bara”. Jag blev helt paff. Sa att nej vet du vad, jag skiter i vad du skriver, för jag vet själv hur läget är egentligen. Däremot undrar jag varför du skriver som du gör.

Och nu, undrar jag ju mest hur seriös hon är som diagnostiserar hej vilt och inte är mer säker på sin sak än att hon utan problem kan ta bort diagnoserna igen? Jag fattar inte. Och jag blir irriterad. Återigen, hur ska någon någonsin komma vidare från en ätstörning när omgivningen, till och med nya läkare i nya sammanhang, fortsätter döma en? Och, varför används fortfarande förlegade skalor som denna BMI-skala, som inte lär oss något annat än att siffror är viktigt?