acceptans

Det finns ungefär två saker jag tycker är dötråkiga och därför utsätter mig för så absolut sällan som det bara går. Den ena är att köa, och det andra är att sola. Idag låg jag i solen nästan två timmar. Människor i min omgivning har kommenterat lite för många gånger hur bleeeek jag är, ha ha… när till och med bagaren på pizzerian frågar vad jag är för sjuk då jag ”är så blek och smal”, så har det gått för långt, kände jag. Så, ut i solen! Två timmar fördrevs med en bok, lite poddar och även lunchen åts med solen värmande i ryggen.

Nu sitter jag här med fräknar på näsan och i alla fall en nyans mörkare blekhet, och funderar på det där med acceptans. Det är viktigt, alla är överrens. Men samtidigt är det tydligen himla svårt. Det kan ha en nästintill negativ klang och stämning att nämna ordet acceptans. För, att acceptera saker och ting, att leva med dem precis som de är – är inte det att ge upp? Kan man ha mål att jobba mot, samtidigt som man accepterar nuläget och den man är just precis idag? I en värld som ständigt är i rörelse, där alla hela tiden vill framåt och uppåt, där man konstant ska förbättras (i alla fall ska man alltid vilja förbättra sig själv) och liksom uppgraderas, vad är acceptans där? Ska man acceptera sitt nuvarande jobb och skita i att plugga vidare till det man drömmer om? Eller ska man på något vis bolla acceptans med målsättningar, kamper och strävande efter en ännu bättre framtid? Hur då? Vad är lagom och vad är rätt?

Det finns förmodligen inget rätt och fel, men det är vad jag tänkt på idag. Acceptans. Att hitta en balans också där, att liksom våga sätta mål, men acceptera att stegen dit kanske är små – och ibland även går åt fel håll. För visst är väl acceptans positivt? För mig är det, kanske främst för att jag alltid haft så svårt för det. För mig är det faktiskt ett mål att kunna just acceptera saker och ting. Det behövs för att jag ska kunna gå vidare, och jag tror att det är nyckeln till sann framgång och lycka.