För någon vecka sedan fick jag en kommentar på gymmet (i all välmening, bör tilläggas) om att jag gått upp i vikt. Just där och då kände jag mig lätt förolämpad, trots att tillägget ”och det ser bra ut” kom direkt efteråt. Självklart är jag själv medveten om detta, att jag har gått upp i vikt, och jag vet också att det inte är negativt. Efter Thailands-resan och den ökade konditionsträningen som blev i samband med att jag slutade röka (plötsligt kunde jag andas ju, ha ha..) gick jag ner lite. Inte några enorma förändringar, men det kom kommentarer från min omgivning och kläderna satt lite annorlunda. Eftersom det inte var något jag medvetet eftersträvat brydde jag mig själv inte så mycket – vi snackar ju inte om att jag närmade mig en undervikt på något vis. Och jag visste också att kroppen är bra på att hitta en lämplig nivå om man bara kör på i vanlig vardags-anda.
I och med vårens och sommarens mentala dipp har träningen fått lida. Och matintaget har inte heller varit optimalt. All form av konditionsträning lyser sedan månader med sin frånvaro, och gymmet besöks nu snarare 4-5 gånger i veckan än de tidigare 6-9 gångerna (då även rörlighetsträning och cykel inräknat). Jag har lagat mindre mat, ätit mycket sött och helt enkelt inte orkat leva ett vidare socialt liv. Mer hemma mindre aktivitet, helt enkelt. Vilket i sin tur har lett till några kilon plus igen. Och båda dessa svängar är helt naturliga och inget jag har några vidare problem med. Däremot får jag mig alltid en tankeställare när någon kommenterar det, jag liksom ifrågasätter hela världen och vårat samhälle. För även om det var en väl menad kommentar kände jag jag mest ”och??”. Oavsett hur man menar det, så är kommentaren i sig ett bevis på att det spelar roll, att det
noteras och att det uppenbarligen ligger någon form av värdering i orden man då yttrar om det. Det var en komplimang och jag är som bekant all for komplimanger, men jag tycker de ska ges om saker som är värda att belysa. Typ fina egenskaper, vackra handlingar eller värmande leenden. Inte kroppsform, prestation eller utseende överlag. Men ja, efter lite fjantiga tårar, en mental smack i fejjan på mig själv har jag nu släppt den kommentaren.
Så när jag idag fick egentligen samma kommentar, men med lite annan vinkel ; ”du har verkligen fått mer muskler på senaste, det är trixit det där med att bygga muskler utan att lägga på sig massa fett, men du har lyckats!”, så kunde jag le uppriktigt och tacka. För det var väl ändå den mest perfekta feedbacken jag kunnat få, eller? Jag tränar ju för att bygga muskler, för att bli stark. Stark både i musklerna och i psyket, och för sistnämnda behövde jag kanske höra den där kommentaren för några veckor sedan, för att utmana mig själv och faktiskt ställa mig frågan; varför tränar jag? Vill jag vara spinkig, och nästintill ”träna i onödan” (=inte se muskeltillväxt, alltså)? Det vore ju jäkligt korkat, om jag får säga det själv, snacka om slöseri med tid och energi! Nej, jag vill ju ändå få muskler. Och det var ju faktiskt precis det som sas.
Alltså den där bollen vi kallar huvud snurrar ibland åt fel håll. Runt sin egen axel, missar poängen och det egentligen viktiga. Tur att man alltid kan stoppa och snurra om, åt rätt håll. Egentligen har jag ju kommit ett steg i rätt riktning och det är väldigt skönt att inse. Istället för ångest, depp och sorg känner jag mig nu nöjd och stolt. Att jag var ungefär starkast i världen under både gårdagens och dagens träningspass boostar såklart lite extra, och humöret är efter omständigheterna på topp!
