Inspiration och pepp Resan Tankar om ting Vad vi borde prata om Vardagsuppdatering

[varning långt inlägg] : diagnos äntligen satt

Jaha, och så sitter jag här med ett papper som svart på vitt deklarerar att jag har en NPF (neuropsykiatrisk funktionsnedsättning). Efter ett år med strul i min hemkommun vände jag mig tillslut till Stockholm och en månad senare är det klart. Tydligen är jag en ”självklar ADHD”. Jaha. Vad är det då? Och vad betyder det, att plötsligt ha en bokstavskombination kopplad till sig – som inte bara en tillfällig sjukdom man tillfrisknar från efter rätt behandling, utan en funktionsnedsättning man lever med för alltid?

Jag började skriva om vad det är, hur det funkar osv osv, men i vanlig ordning blev det en roman i längd : sagan om ringen triologin, sååå istället kan intresserade använda det där fantastiska internet:et för att hitta mer info, och jag håller mig här till hur det är för mig.

Det var för ett drygt år sedan en uppmärksam vän till mig rådde mig att söka utredning för ADD. Min reaktion var först ”vad är det?”, eftersom jag bara hört talas om ADHD och inte riktigt kunde identifiera mig med vad jag trodde det var. Hon förklarade och jag tänkte att ja, det kan ju förklara en del. Att söka en neuropsykiatrisk utredning är ett utdraget projekt. Först husläkaren, som höll med mig i mina misstankar och skickade en remiss till akut psyk (av någon orsak), därifrån fick jag en remiss till unga vuxna. Där tog det många veckor och många besök innan jag ens fick en läkare, och ännu längre tid innan min terapeut kom in i bilden. För återfallet i depressionen ville jag ta tag i, jag kände att ”nu är jag ju ändå här”, typ.. Samtliga människor jag träffade under dessa månader ansåg att min önskan om en neuropsykiatrisk utredning var befogad. Efter ett halvår fick jag äntligen komma till neuropsykiatriska mottagningen för ett bedömningssamtal, men kvinnan jag träffade där inledde vårt samtal med att meddela att jag minsann inte skulle få en utredning. Det gjorde inte bara mig upprörd utan även mina läkare (ja, plural, jag har haft 4 olika på en och samma mottagning under det senaste året), min terapeut och anhöriga, som vid det här laget alla var överrens om att en NPF förmodligen fanns där. Så, ännu ett halvår spenderades med att försöka få iväg en remiss, men på grund av läkarnas konstanta frånvaro och att jag sällan träffade samma människa två gånger så kom den aldrig iväg. Då ploppade plötsligt min far upp som gubben i lådan och erbjöd sig att stötta en privat utredning. Efter ett års kämpande i motvind mot systemet och bara få höra att ”ja du har garanterat en NPF” men aldrig få det på papper och därmed rätt till hjälp – tackade jag och tog emot utan att tveka. Och som sagt, en månad senare är det klart.12

Men det blev inte ADD utan ADHD. Den förutfattade meningen som finns är ju att det är en diagnos för bråkiga pojkar i småskolan som slåss och skriker. Inte flickor och verkligen inte de som är duktiga och socialt begåvade. På grund av min höga intellektuella förmåga och sociala kompetens då jag alltid varit bra på att uttrycka mig i både tal och skrift, har mina problem länge varit ”osynliga” för omgivningen. När jag blev äldre och det sattes högre krav på planering och struktur, blev det dock märkbart. Nu när både jag och min mamma, som var med under min uppväxt, lärt oss mer om ADHD kan vi båda se hur den tydligt fanns redan när jag var yngre. Jag var en typisk ”jobbig jävel” som alltid visste bäst, la mig i och pratade oavbrutet. Mitt ”h” tog sig formen att jag gärna utövad sport, satt i timmar med teckningar, pyssel, leksaker… jag var ”periodare” med intressen och ägnade under en period all tid åt en specifik sak. När jag var 11 läste jag till exempel en bok om dagen, och när jag var 12-13 började jag göra smycken och producerade hundratals örhängen (som jag givetvis aldrig använde, de skulle bara göras). Jag har alltid varit allt eller inget, och min värld har alltid varit rätt svart/vit. Jag är antingen jätteglad eller jätteledsen, jag antingen älskar människor eller så känner jag nästan ett hat – jag är antingen av eller på, mittemellan finns inte och lagom ingår inte i mitt livs vokabulär.cooltjej

Att ha diagnosen innebär flera saker. För det första är det så himla himla skönt att få ett svar. Att inse att jag inte är ensam och att det inte är ”fel” på mig, utan det är en problematik lika fysisk som vilken annan som helst, det är kemi i hjärnan. Det går att se, bara inte utifrån.. Sedan innebär det att jag kan börja äta medicin. För att förenkla, hoppas vi att den ”trasslar ut” det garnnystan av tankar jag har i mitt huvud. För det är inte brist på tankar och idéer direkt, inte heller dess kvalité. Problemet är att jag blir helt utmattad av dem, och det slutar med att jag blir paralyserad och istället gör ingenting med dem. Jag har inte kunnat strukturera upp någonting och det är otroligt frustrerande att känna att man har kapaciteten men saknar verktygen att använda den. Sedan ger diagnosen mig rätt till stöd i tex studier. Vilket alltså inte innebär något annat än att jag ges samma förutsättningar som alla andra utan diagnos. Jag kommer även börja terapi i någon form, oklart ännu vilken, men förmodligen gå och prata i grupp eller liknande.

Att ha diagnosen känns verkligen som en sten som släpper från hjärtat. När jag gick ut från läkaren igår började jag störtböla. Den här diagnosen är svar på så mycket. På varför jag aldrig riktigt kunde identifiera mig med den där anorektikern jag så länge utmålades till att vara; ätstörningarna var snarare ett symptom än det riktigt problemet. På varför jag ena dagen känner mig som världens starkaste människa och nästa inte ens värdig ett liv. På varför vardagen är så fruktansvärt mycket svårare för mig att få ihop än vad den är för ”alla andra”. På varför jag har svårt att sova med alla tankar snurrandes, och varför jag har svårt för relationer av alla dess slag. Allting har handlat om hur min hjärna är kapabel att ta upp signaler korrekt. Och när jag väl fått det under kontroll tror jag verkligen att jag kommer kunna använda mig av mina talanger och förmågor på riktigt. Och den tanken ger mig hopp. Nu jävlar börjar mitt liv.flinfannyOch om ni undrar varför jag fyller detta inlägg med bilder på ett hysteriskt barn så är det för att jag inte riktigt visste vad jag annars skulle ”bryta av med”. Det är alltså jag. Gånger tre. För några år sedan.

Du kanske gillar

26 Kommentarer

  • Svara
    Erika
    12 mars, 2014 at 08:49

    Åh fy fan vad skönt Fanny! Jag känner så stor lättnad för din skull.
    Det är så sjukt att systemet inte fungerar bättre än såhär, att det ska behöva ta så onödigt långt tid för att få ett sånt här svar som betyder så oerhört mycket för en människa.
    Hoppas av hela mitt hjärta att detta är starten på ”ditt nya liv” och att du kan börja må precis lika bra som du förtjänar.

    Stor kram fina Fanny!

  • Svara
    Erika
    12 mars, 2014 at 08:49

    Åh fy fan vad skönt Fanny! Jag känner så stor lättnad för din skull.
    Det är så sjukt att systemet inte fungerar bättre än såhär, att det ska behöva ta så onödigt långt tid för att få ett sånt här svar som betyder så oerhört mycket för en människa.
    Hoppas av hela mitt hjärta att detta är starten på ”ditt nya liv” och att du kan börja må precis lika bra som du förtjänar.

    Stor kram fina Fanny!

  • Svara
    Angelica
    12 mars, 2014 at 09:30

    Åh men gud vad skönt! Vill säga grattis, men det kanske inte är på sin plats inser jag, haha. Eller jo det är det väl? GRATTIS!!! (Ord som används alldeles för sällan förresten). Bra inlägg, tror du är en hjälp för många där ute! PUSS på dig, hoppas allt blir så bra för dig nu, du förtjänar verkligen det!

  • Svara
    Angelica
    12 mars, 2014 at 09:30

    Åh men gud vad skönt! Vill säga grattis, men det kanske inte är på sin plats inser jag, haha. Eller jo det är det väl? GRATTIS!!! (Ord som används alldeles för sällan förresten). Bra inlägg, tror du är en hjälp för många där ute! PUSS på dig, hoppas allt blir så bra för dig nu, du förtjänar verkligen det!

  • Svara
    Träningsglädje
    12 mars, 2014 at 09:33

    skönt att ha fått svar. men sjukt att man typ måste vara FRISK och STARK för att få VÅRD när man är SJUK. hur sjutton ska en sjuk person klara av det? STARKT av dig att du fortsatt kämpa! jag hoppas du kan hitta styrkor med din adhd!!!

  • Svara
    Träningsglädje
    12 mars, 2014 at 09:33

    skönt att ha fått svar. men sjukt att man typ måste vara FRISK och STARK för att få VÅRD när man är SJUK. hur sjutton ska en sjuk person klara av det? STARKT av dig att du fortsatt kämpa! jag hoppas du kan hitta styrkor med din adhd!!!

  • Svara
    EmmaS
    12 mars, 2014 at 09:43

    Så skönt! Jag har många studenter med ADHD, som tydligen är en vanlig diagnos bland högpresterande – tvärtemot vad som ibland målas upp i medierna. De är ofta de mest underbara, kreativa, udda, intensivt närvarande. Men de behöver extra hjälp med sådant som att strukturera uppgifter, vilket tyvärr inte är min starka sida.

    Men sedan tänker jag också på sonen, som åkte på en ”ätstörning” han heller inte har känt igen sig i. Han började springa fanatiskt och rasade massvis i vikt, så till den milda grad att det blev fara för hans liv. När jag läser din berättelse, är jag glad att jag höll honom från BUP, som jag fick dåligt intryck av. I dag är han smal som en sticka, men uppe i en icke-hälsofarlig vikt och hans maniska springande har bytts mot annan mani. Lika ”obsessed” är han fortfarande, bara att nu handlar det om film istället för löpning. Tänk om han också har ADHD…. Jag har aldrig tänkt så, eftersom han alltid kunnat sitta stilla långa perioder. Men han är ju precis en sådan där periodare som du beskriver dig själv som… och han trillade också ned i något som vi alla trodde var en ätstörning, men ändå inte…

  • Svara
    EmmaS
    12 mars, 2014 at 09:43

    Så skönt! Jag har många studenter med ADHD, som tydligen är en vanlig diagnos bland högpresterande – tvärtemot vad som ibland målas upp i medierna. De är ofta de mest underbara, kreativa, udda, intensivt närvarande. Men de behöver extra hjälp med sådant som att strukturera uppgifter, vilket tyvärr inte är min starka sida.

    Men sedan tänker jag också på sonen, som åkte på en ”ätstörning” han heller inte har känt igen sig i. Han började springa fanatiskt och rasade massvis i vikt, så till den milda grad att det blev fara för hans liv. När jag läser din berättelse, är jag glad att jag höll honom från BUP, som jag fick dåligt intryck av. I dag är han smal som en sticka, men uppe i en icke-hälsofarlig vikt och hans maniska springande har bytts mot annan mani. Lika ”obsessed” är han fortfarande, bara att nu handlar det om film istället för löpning. Tänk om han också har ADHD…. Jag har aldrig tänkt så, eftersom han alltid kunnat sitta stilla långa perioder. Men han är ju precis en sådan där periodare som du beskriver dig själv som… och han trillade också ned i något som vi alla trodde var en ätstörning, men ändå inte…

  • Svara
    Elna
    12 mars, 2014 at 09:44

    Åh! Känner igen, känner igen, känner igen. Att få diagnosen är en lättnad, heja dig! <3

  • Svara
    Elna
    12 mars, 2014 at 09:44

    Åh! Känner igen, känner igen, känner igen. Att få diagnosen är en lättnad, heja dig! <3

  • Svara
    Lovisa
    12 mars, 2014 at 19:23

    Jag är så glad för din skull och unnar dig all lycka och styrka du känner just nu. Du och din blogg är en inspirationskälla för så många, och jag uppskattar personligen att du berättar om denna process. =)

    ..och för att byta ämne totalt: jag ser fram emot fler smarriga recept. Jag hoppas det är något du inte kommer att tröttna på inom den närmsta framtiden. 😉

  • Svara
    Lovisa
    12 mars, 2014 at 19:23

    Jag är så glad för din skull och unnar dig all lycka och styrka du känner just nu. Du och din blogg är en inspirationskälla för så många, och jag uppskattar personligen att du berättar om denna process. =)

    ..och för att byta ämne totalt: jag ser fram emot fler smarriga recept. Jag hoppas det är något du inte kommer att tröttna på inom den närmsta framtiden. 😉

  • Svara
    Viccys Biffblogg!
    12 mars, 2014 at 19:26

    Vad skönt för dig! Förstår PRECIS vad du menar. Själv blev jag diagnoserad med Borderline, men har jobbat bort den med terapi. Hoppas att du får det lite lugnare nu däruppe… 🙂 <3

  • Svara
    Viccys Biffblogg!
    12 mars, 2014 at 19:26

    Vad skönt för dig! Förstår PRECIS vad du menar. Själv blev jag diagnoserad med Borderline, men har jobbat bort den med terapi. Hoppas att du får det lite lugnare nu däruppe… 🙂 <3

  • Svara
    Jossan
    13 mars, 2014 at 07:13

    Vad skönt för dig. Det lär kännas som världens sten fallit från dina axlar. Jag är glad för din skull för att du äntligen fått det svart på vitt och att du nu kan utgå från det i framtiden!

  • Svara
    Jossan
    13 mars, 2014 at 07:13

    Vad skönt för dig. Det lär kännas som världens sten fallit från dina axlar. Jag är glad för din skull för att du äntligen fått det svart på vitt och att du nu kan utgå från det i framtiden!

  • Svara
    Jessica
    13 mars, 2014 at 18:20

    Vad skönt att äntligen få diagnos! Fick själv min ADHD diagnos nyss och det var med blandade känslor. Jag känner igen mig i det du beskriver och för mig kom den största svårigheten (förutom självskadebeteende och ätstörningar) när jag fick barn. Det var/är svårt att få ihop allt, men jag hoppas man löser det med tiden. Hoppas du finner verktyg till att få ditt liv att fungera komplett! Kram.

  • Svara
    Jessica
    13 mars, 2014 at 18:20

    Vad skönt att äntligen få diagnos! Fick själv min ADHD diagnos nyss och det var med blandade känslor. Jag känner igen mig i det du beskriver och för mig kom den största svårigheten (förutom självskadebeteende och ätstörningar) när jag fick barn. Det var/är svårt att få ihop allt, men jag hoppas man löser det med tiden. Hoppas du finner verktyg till att få ditt liv att fungera komplett! Kram.

  • Svara
    nathalie
    13 mars, 2014 at 19:41

    Underbart raring!

  • Svara
    nathalie
    13 mars, 2014 at 19:41

    Underbart raring!

  • Svara
    Annie
    14 mars, 2014 at 17:13

    Det är fantastiskt att du äntligen kommit till att få en diagnos – men rent ut sagt för jävligt att man skall behöva sparkas och slåss så himlans för att komma dit.
    Du är stark som orkat fortsätta dra i det trots motgångarna!

  • Svara
    Annie
    14 mars, 2014 at 17:13

    Det är fantastiskt att du äntligen kommit till att få en diagnos – men rent ut sagt för jävligt att man skall behöva sparkas och slåss så himlans för att komma dit.
    Du är stark som orkat fortsätta dra i det trots motgångarna!

  • Svara
    Jackie
    16 mars, 2014 at 10:11

    Hej! En fråga, vart vände du dig för den privata utredningen?
    Kanske till Cereb?
    Jag var där och fick extremt bra intryck av dom. 🙂 Vad tyckte du?

    • Svara
      roethlisberger
      16 mars, 2014 at 11:22

      Yes Cereb! Bästa jag gjort, fått sån fantastisk hjälp och bra stöd – även inför framtiden, de gör liksom inte bara utredningen och sen får man åka hem… Kan helt klart rekommendera!!

  • Svara
    Jackie
    16 mars, 2014 at 10:11

    Hej! En fråga, vart vände du dig för den privata utredningen?
    Kanske till Cereb?
    Jag var där och fick extremt bra intryck av dom. 🙂 Vad tyckte du?

    • Svara
      roethlisberger
      16 mars, 2014 at 11:22

      Yes Cereb! Bästa jag gjort, fått sån fantastisk hjälp och bra stöd – även inför framtiden, de gör liksom inte bara utredningen och sen får man åka hem… Kan helt klart rekommendera!!

Lämna ett svar