februari 2015

Ikväll åkte jag och min mamma till Bromma för att lyssna på Elisabeth Wahlin och hennes son Carl Fredrik. Föreläsningen, som var den tredje av fyra under temat #BRANNPUNKT med Malin Nylén som initiativtagare, handlade om ADHD – och för att citera Elisabeth; problemet är inte bara brist på kunskap överlag i samhället idag, utan även (kanske ännu mer!) illusionen av kunskap.

Jag vet inte riktigt varför eller vad som egentligen hände, men jag grät flera gånger under de tre timmarna vi satt och lyssnade. I bilen på väg hem brast det sedan totalt och tårarna bara vällde. Tillsammans med känslorna. Allt bara forsade, från hjärta och hjärna och ut genom tårkanalerna. Känslor där sorg och lättnad, huller om buller, bara fick komma.

Det är något med att inse att man inte är ensam. Framför allt när man under hela livet känt sig så himla annorlunda. Så fel. När man samtidigt ägnat hela livet åt att ändå försöka vara just rätt, mest bara för att det är så ofantligt tärande att känna sig oförstådd och ensam. När man medvetet eller omedvetet kompenserar; blir klassens clown eller bråkstake eller den duktiga flickan eller den hyllade atleten. Vi pratade en del om diagnoser, om fördomar och stämplar, om faktum och svårigheter – om fördelar och möjligheter.

Något av det som verkligen gjorde mig ledsen var insikten att jag skulle fylla 22 år när min diagnos sattes – det är sent. Jag försöker att inte tänka så, att inte gräma mig över dåtid och vad som har hänt. Jag försöker att istället rikta fokus framåt och allt det jag faktiskt kan påverka nu idag. Numera ältar jag mycket mindre, för jag vet att det inte är konstruktivt, men ikväll blev det så påtagligt, så tydligt. När andra berättade om sina barn som fått diagnosen vid 8 års ålder, 13 års ålder, eller ännu tidigare… Det gör mig lite ledsen att jag inte fick chansen att jobba med min ADHD tidigare. Att både jag och människorna i min omgivning inte visste vad det egentligen handlade om – och att det faktiskt var en rätt fin grej liksom. Att Fanny var som hon var.

Jag sa det i förbifarten till min bordsgranne Marie; ADHD är som en stor, vass kniv. Precis som med alla vapen kan de vara väldigt farliga om man inte vet vad man har i sin hand. Men vet man, så kan man vända på bladet och använda vapnet själv, till sin fördel. Det är därför diagnoser är så viktiga. Det är därför kommunikation, förståelse och kunskap är så viktigt. Det handlar inte om att sätta diagnos för att placera folk i fack (så säger folk som inte fattar vad fan de snackar om, ursäkta mig men så är det bara) utan vet ni vad det handlar om? Det handlar om att alla har någon bokstavskombination – den kallas DNA. Vi är olika, och när man tillåts vara det, vågar vara det, får förståelse om hur man själv och andra människor fungerar, är det just olikheterna som är våra styrkor.

Det börjar med insikt. Sedan kommer en sju helvetes massa jobb och det är då känslan av att inte vara ensam betyder så himla himla mycket. Det var väl därför jag grät ikväll. För det senaste året har jag, i mina mått mätt med mina förutsättningar och svårigheter, varit så stark. Kämpat så fruktansvärt hårt. Jag har varit så fast besluten att göra något bra med det där vapnet jag har i min hand, nu när jag vet att det går att vända åt två håll. Men det är arbete. Svinjobbigt och stundvis helt överväldigande. Tårarna var lite i sorg över alla år jag förlorat, över stunderna jag känt sådan skuld och skam, men det var många positiva känslor där mitt i allt också. Stolthet, lättnad, tacksamhet.