Ny vänskap, höga höjder och färska kokosnötter

Ungefär hur länge som helst har jag följt Viktor Ingemarsson på instagram, där jag har oooh:at till hans magiska bilder på rawfood som är rena rama konstverk. Jag har fascinerats av allt han gör, hans drivkraft och passion, jag har läst hans bildtexter och följt hans resa, och allt mer bara känt att han, han den där Viktor, verkar vara himla sympatisk och go!

Därför blev jag så himla glad när Viktor i början av veckan hörde av sig för att säga att han var i stan, och undrade om jag ville ses. Jag svarade naturligtvis ja direkt och när han sedan följde upp med att fråga om jag var sugen att klättra, svarade jag lika snabbt ja på det. Strax därefter insåg jag att jag har klättrat exakt en gång tidigare i mitt liv, och det för dryga 10 år sedan på någon form av ”barn-klättervägg” i en skolidrottssal. Att Viktor precis är hemkommen från en expeditionstur i Norge med tillhörande bergsklättring, och ägnar sig en hel del åt att klättra på fritiden, fick mig att starkt ifrågasätta vad jag egentligen gett mig in på… Ja och så är jag ju höjdrädd också. Så himla bra!

Men, Viktor var lika lättsam och härlig att ha och göra med som jag föreställt mig, så han var snabb på att coacha mig inom klättringens grundregler och tekniker. Min största utmaning var, inte helt otippat kanske, att inte bara använda min styrka och chin:a mig upp för väggen utan faktiskt klättra. Att planera och spara på krafterna. All hålla mig nära väggen och att ta-det-lugnt (där hade vi den riktigt stora utmaningen ja).

Första riktiga väggen jag skulle upp för stannade jag en 2 meter ovanför golvet och råkade snegla ner, fick panik och sa att det här går inte herregud jag kommer ju dö. Viktor skulle precis ta ner mig men så kände jag bara nej, det här är ju precis ett sådant tillfälle då jag har möjlighet att kliva utanför min comfort zone. Som när jag testade Strongmanträning och trodde att jag skulle gå itu när det hette att jag skulle gå 20 meter med 156 kilo på axlarna. Jag gjorde det ändå och jag gick ju inte alls itu. Istället insåg jag att jag kan väldigt mycket mer än jag ibland tillåter mig tro och uppleva.

Så – jag fortsatte hela vägen upp för väggen och efter den klättrade jag upp för några till. Det var annorlunda, utmanande, lite skrämmande och fantastiskt roligt! Viktor seglade givetvis upp för väggarna, smidigt och snyggt. Väldigt imponerade med den styrkan!

Nu råkade det visst bli så att vi inte bara klättrade under de timmar vi spenderade ihop. Utan i vanlig ordning när jag träffar fina människor som jag bara genuint tokgillar, så pratades det en hel del också. Jag tror faktiskt att vi pratade lika mycket som vi klättrade, om jag ska vara ärlig. Kanske pratade vi mer.

Under våra små break sippade vi på kokosvatten, och jag menar, bara det liksom – omöjligt att inte tokgilla någon som tar med sig färska kokosnötter för oss att avnjuta mellan det att väggarna bestigs?! Typ helt galet jättebra!

Ännu en gång tänker jag tacksamt att det är fantastiskt hur sociala medier kan leda en rätt in i nya vänskaper. Igår var en så fin dag och Viktor är en människa jag beundrar på så många plan. Jag ser fram emot att fortsätta följa hans resa som jag är helt övertygad om bara precis har börjat, och jag ser redan fram emot nästa gång vi ses. Förutom att det känns som om vi har tiotusen saker att fortsätta prata om, så har vi bestämt att en rematch på väggen är obligatoriskt nästa gång vi är i samma stad.

Så nu måste jag tydligen hitta en bra vägg häromkring; någon Uppsalabo som vet the place to be och kanske vill ha en klätterkompis?