healthstories Okategorierat Resan Tankar om ting Vad vi borde prata om

”jag klarade inte ens av att ta mitt liv”

Det tog mig visst sju år att skriva det här inlägget. Eller rättare sagt; det tog mig sju år att publicera det här inlägget. För jag har under åren skrivit om det en hel del, men mest för mig själv. Det har varit spretigt och osammanhängande och kanske har det varit mitt sätt att bearbeta alla känslor och tankar som kommer till mig när jag minns den där kalla vinterdagen 2009.


Idag för sju år sedan, den 2 december 2009, somnade jag i ett dike i en skogsdunge några hundra meter från mitt barndomshem. Jag hade svalt närmare 150 tabletter, som jag sköljt ner med rödvin. Dagarna innan hade jag gått igenom min mammas veterinärväska med förhoppningen att hitta sömnmedel, men det enda jag funnit och fått med mig var bedövningsmedel. Sittandes längst ner i det snöfyllda diket, någonstans mellan alla omgångar av tabletter och rödvin, injicerade jag mig själv i armen.

Jag minns att jag slogs av tystnaden. Det var så väldigt tyst. Vindstilla och kallt, var det. Väldigt kallt. Jag minns att jag grät, även om jag var lugn, och jag minns hur tårarna kändes nästan brännande varma i kontrast till den isiga decemberkylan.

När jag ganska många timmar senare vaknade var det mörkt. Nu frös jag. Mycket. När jag förstod att jag vaknat, förstod att jag inte skulle dö där i diket ändå, blev jag först arg. Så fruktansvärt arg. Sedan ledsen. Fullständigt förtvivlad över att inte få det avslut jag så desperat önskade. Sedan fick jag panik över vad som skulle hända nu.

Jag tog mig på något vis hem. På gårdsplanen mötte jag en ung manlig polis som hjälpte mig in i huset, och det sista jag minns är fånigt nog hur jag noterade att han var snygg. Sedan är det svart.

sjukhus09

Dagen därpå vaknade jag upp i ett stort kalt rum, med EKG-elektroder över hela kroppen och pipande maskiner intill sängkanten. Ganska omgående kom en man, som jag tror var sjuksköterska, in till mig och berättade att jag låg på intensiven. Han berättade att jag kvällen innan körts in med ambulans, druckit kol, magpumpats och under natten fått dropp. Att mitt hjärta tagit stryk och att det var ”lite utav ett under” att jag överlevt överhuvudtaget, att om det inte hade varit så väldigt kallt hade jag förmodligen inte vaknat alls. Jag minns hur det kändes som det ultimata misslyckandet. Jag klarade inte ens av att ta mitt liv. Jag var också besviken över att ingen velat stanna hos mig över natten, att det inte var sådär som i film, att någon suttit vid min sängkant för att ”vaka” över mig. Att vakna upp helt ensam efter vad som kändes som det största misslyckandet av misslyckanden, var bland de värsta känslor jag någonsin upplevt, och jag har nog aldrig känt mig så liten, oviktig och oälskad.

Därefter följde månader, eller ärligt talat år, av ett olyckligt snurrande i ingenting. För både mig och min familj, och vi blev alla, ännu en gång, uppmärksamma på hur det där skyddsnätet Sverige ska ha för att hjälpa inte riktigt fungerar. Det finns stora hål där vi gång på gång föll igenom, missades och förlorades. Vi förväntades inte bara veta vad vi behövde, utan också ha orken att strida för det. Problemet är ju att när en är sjuk, har en inte kunskap om vad som behövs, och en har verkligen inte orken att strida för det.

Sju år senare och jag får fortfarande frågor som ”hur mår du nu? Blir livet bättre? Kan man må bra efter att ha mått så väldigt väldigt dåligt?” och jag har fortfarande lika svårt att svara. Självklart har allt som hänt påverkat- och format mig till den människa jag är idag. På gott och ont. När jag försöker komma fram till något slags ”svar” landar jag gång på gång i följande konstaterande:

Jag skulle inte vilja vara utan de erfarenheter och lärdomar jag idag, efter allt som hänt, har – men jag skulle aldrig någonsin vilja uppleva det jag upplevt en gång till. 

vinter09

Du kanske gillar

13 Kommentarer

  • Svara
    Katarina
    2 december, 2016 at 08:50

    En stor varm kram till dig! Du är stark, klok och inspirerande.

  • Svara
    Sophia
    2 december, 2016 at 10:03

    Vilken tur för mig och alla dina andra läsare att du ”misslyckades”. Jag uppskattar din blogg väldigt mycket för dina sunda tankar om hälsa och alla härliga recept du bjuder på. Av alla bloggar är du min favorit! Tack för att du finns!

  • Svara
    Madeleine Camenius
    2 december, 2016 at 12:35

    Kramar fina du!

  • Svara
    Emmy
    2 december, 2016 at 16:29

    Så stark av dig att berätta <3

  • Svara
    Anna
    2 december, 2016 at 20:02

    ?
    Hemsk igenkänningsläsning.

    Alla styrka och kärlek till Dig!

  • Svara
    Sara
    2 december, 2016 at 20:51

    Det är inget misslyckande. Det var aldrig ett misslyckande. Du är stark som en tiger. xxx

  • Svara
    Sofia Haglund
    3 december, 2016 at 15:38

    Så himla fint skrivet! <3 Jag (och sjukt många andra!!!) ser upp till dig och tycker at DU som person verkar helt fantastisk, även fast vi aldrig träffat dig live. Att förmedla det via en blogg med bara text och bilder är INTE lätt, kan jag av egen erfarenhet påstå.
    Även fast det tog sju år att posta inlägget, så är det fortfarande rörande och oootroligt viktigt och aktuellt, tusen TACK! <3

  • Svara
    Emmi - explorista.se
    3 december, 2016 at 15:46

    Så starkt av dig att berätta – där hjälper du nog många i samma sits. Och det var nog som Sara skriver inget misslyckande, utan du och din kropp var helt enkelt för stark. Kramar!

  • Svara
    Helena
    3 december, 2016 at 20:46

    Sjukt modigt och starkt av dig att dela med dig av detta. Det är så himla viktigt att vi vågar lyfta, dela med oss av och diskutera om psykisk ohälsa. Tack för att du delade med dig Fanny, du har säkert både hjälpt och inspirerat andra – du lyckades med mig.

  • Svara
    Karin Fitness & Hälsa
    3 december, 2016 at 21:20

    Ruggigt och hemskt att det hade det så! Svårt för en annan att förstå hur du har mått, men jag förstår att du är en känpe som har tagit dig dit du är idag. Stor kram!

  • Svara
    Olivia
    5 december, 2016 at 08:15

    Tack för dessa inläggen <3

  • Svara
    Jessica
    6 december, 2016 at 07:00

    Starkt av dig att berätta <3 har vart i liknande situation, hemsk känsla samtidigt som jag upplevde det som ett inre lugn infann sig när jag bestämde mig, jag misslyckades (eller lyckades överleva känner jag såhär 13 år senare). Är livrädd att mina barn någonsin ska känna samma känsla!!

    Är sämst annars på att kommentera, sorry 🙁 så passar på när jag ändå är igång berömma podden 🙂
    Kramar

  • Svara
    JOSEFINE ANDERSSON
    6 december, 2016 at 19:35

    Du är så grym Fanny, glöm inte det. En riktig hjälte!

Lämna ett svar