Vardagsuppdatering

Fina fina Ralph

Det har varit några minst sagt omtumlande dygn. I måndags hämtade vi hem lilla Ralph, en helt bedårande Fransk Bulldog-valp. En ovanligt lugn liten valp, som absolut gillar att busa och leka men lika väl gärna bara tyst och lugnt iakttar det som sker omkring honom. Första kvällen när vi kom hem gjorde han inne men därefter uträttades alla behov ute, han fattade snabbt, smart liten kille.

Av allt man kan oroa sig för inför att skaffa valp så var det en sak jag inte var orolig för alls: Rut. Hon är den vänligaste hunden jag träffat, och när det kommer till framför allt unga hundar, valpar, så är hon extremt tolerant. Hon låter dem klättra och nafsa i öron och allmänt bara vara så som valpar är mest. Samtidigt kan hon säga till, på ett väldigt lagom sätt. Tydligt men fortfarande vänligt. Jag var helt övertygad om att hon bara skulle vara till hjälp att uppfostra ett nytt litet ”syskon”.

När vi kom hem med Ralph sniffade hon först nyfiket, men övergick sedan till att rikta fokus mot oss, hennes människor. Resten av kvällen och nästkommande dag gjorde hon sitt bästa för att undvika Ralph, men också oss. Hon drog sig undan, ville inte vara nära och kändes allt mer olycklig. Hon gjorde aldrig något dumt mot Ralph, hon lät honom hållas och voffade bara till försiktigt när han lekte med hennes svans. Vilket han uppfattade som den tillsägelse det var och slutade. Men han sökte hennes närhet och det var hjärtskärande att se hur Rut inte alls var bekväm med det och varje gång gick ifrån honom.

Rut är min bebis. Min bästa vän och den jag håller mest kär i hela världen. Jag vill att hon ska vara lycklig, och jag ser det som min förbannade plikt att ge hennes bästa möjliga förutsättningar. Hur ledsen det än gjorde mig så blev hon direkt olycklig av att Ralph kom. Han gjorde inget fel överhuvudtaget, han var och är en fantastisk hund på alla sätt och vis. Och det är Rut också.

En gång när vi somnat allihop på soffan vaknade jag efter en stund och såg att Ralph hade krupit från mitt bröst, där han först somnade, bort till mina fötter där Rut låg. Han hade krupit upp över henne och lagt sig nära nära. Det gjorde mig tårögd och varm i hela hjärtat, jag tänkte att nu kanske det vänder. Men det gjorde det tyvärr inte.

I onsdags fattade vi därför beslutet att Ralph skulle få en ny chans att hitta sitt för alltid-hem. För hur gärna vi än hade velat vara hans familj så var det inte värt risken att försöka ifall det senare visat sig inte bli bättre med Rut. Att behöva lämna bort honom senare, när han fäst sig vid oss och fått sin trygghet här, och behöva rycka upp honom ur det, hade varit ännu värre än att säga hejdå redan nu.

Han hann inte vara hos oss länge, men han gjorde sig en egen liten plats i mitt hjärta och när han lämnade tog han en bit av det med sig.

Det finns inget jag hoppas mer nu än att Ralph hittar sitt för alltid-hem och sin för alltid-familj, som älskar honom och ger honom det bästa livet. För han är verkligen fantastisk. Jag saknar honom jättemycket och gråter bara jag tänker på honom. Det behövde bli såhär och det var rätt beslut, för dem bägge, men i mig gör det så himla ont ändå.

Du kanske gillar

3 Kommentarer

  • Svara
    Matilda
    7 april, 2023 at 08:44

    Stor kram! ❤️

  • Svara
    Fredrica
    7 april, 2023 at 09:25

    🥺❤️❤️❤️

  • Svara
    Susanna
    11 april, 2023 at 14:26

    Du är en fantastisk djurägare som ser till deras bästa, även när det gör så himla ont i det egna hjärtat. Massor med kramar <3

Lämna ett svar