Ärr.

”Skäms du inte?”

Han nickade menande mot min arm. I ögonvrån kunde jag se de två tjejerna bredvid oss i soffan börja vrida på sig av den obekväma tystnaden som uppstod efter hans plumpa fråga.

Gångerna är många då jag under pågående samtal noterat hur blickar vandrat ner från mina ögon, förbi mina axlar, för att slutligen landa vid den ojämna och lätt randiga huden på mina underarmar. Ögon som blir nervösa, som om de tänker att de inte borde titta men ändå inte kan låta bli. Själv har jag dock aldrig riktigt brytt mig om eller ens tänkt så mycket på dem. På mina ärr. De har funnits där, bara. De bara är precis vad de är – inte mer och inte mindre.

Ärr, helt enkelt. Märken från förr. Minnen. Upplevelser. Trauman. Allt det där som jag aldrig kommer kunna radera ur min historia eller känslobank oavsett. Att en liten liten del av det som är jag syns utanpå i form av läkt hud, ja det bekommer mig inte nämnvärt. Faktiskt inte alls.

Jag minns hur uppriktigt förvånad jag blev när jag första gången såg hur mina ärr retuscherats bort på bilder efter en fotografering jag anlitats för. Den möjligheten hade inte ens slagit mig, jag hade inte för en sekund tänk på huruvida mina ärrade armar eventuellt kunde vara ett ”problem” – något som i efterhand skulle elimineras digitalt. Det förvånar mig fortfarande.

Det känns liksom omvänt och rätt himla tråkigt, att samtidigt som jag är så otroligt obrydd om de där ärren, så måste jag ibland ändå påminna mig om att det kan påverka bemötandet jag får och uppfattningen folk (medvetet eller omedvetet) skapar sig av mig, på grund av dem. På grund av ärren.

Fast, för det allra mesta, skakar jag av mig min egen påminnelse lika snabbt. Jag ler lite, reser mig ur soffan och besvarar frågan med en motfråga; ”Skäms inte du för att fråga något så dumt? För oavsett vad jag svarar, säger din fråga mer om dig, än vad mitt svar någonsin kan säga om mig.”

Foto: Armand Dommer