det är samma innehåll på proana-bloggar som i vilken tidning som helst – samma ”tips”, samma råd och samma recpt

Egentligen är jag en lyssna-på-kroppen-förespråkare vad gäller träning och kost, jag vill gärna tro att om vi bara lär oss tolka kroppens signaler och tecken så är den rätt bra på att tala om för oss hur den vill ha det. Men samtidigt, alla som kämpat med vikt och hälsa åt något håll eller i någon form, vet att hjärnan lätt kan misstolka och blanda ihop olika signaler. Den suddar ut och blurrar till det kroppen egentligen vill säga, egentligen vill ha eller egentligen behöver ha. Lite extra saltsug efter träningspasset resulterar lätt i en påse chips, en dags vila efter en intensiv träningsvecka blir lätt två…tre…fyra dagars vila istället, och den där morgonpromenaden blev plötsligt inte alls lika rask som tänkt för ”man var lite segare just idag”. På samma sätt som passen när man känner sig på hugget kan bli så tuffa att man nästa dag knappt tar sig ut sängen, och hungerns frånvaro vid lunchen kan resultera i skippade mål och sedan överätning på kvällen.

Det är en svår balansgång. Och jag tycker inte alltid det är så lätt att avgöra huruvida någon är hälsosamt medveten och disciplinerad, eller sjukligt fixerad. För egentligen, vad är det som avgör? Är det sjukt att räkna kalorier och att skriva upp allt man äter och rör på sig? I så fall kan ju viktklubb.se och andra liknande ”vikt-klubbar” som till stor del är byggd på kalori-räknande skicka en drös med människor till sjukhuset på en gång. Är det sjukt att utesluta en viss typ av livsmedel? Då ligger succé-kosten LCHF rätt risigt till. Är det sjukt att vilja vara smalare, att vilja gå ner i vikt eller att vilja forma om kroppen med hjälp av förändrade tränings- och kostvanor? I så fall kan ju majoriteten av alla besökare på gymmet få indraget gymkort.

För det är tydligen bra att äta hälsosamt, så länge man inte gör det hela tiden. Det är tydligen bra att träna, så länge man inte gör det för mycket. Vi fullständigt bombarderas av tips och rekommendationer och riktlinjer och pekpinnar överallt. Vi kan plocka vilken tidning som helst i affären och ändå läsa om samma saker – hur man får platt mage på två veckor, hur man lagar egna ”nyttiga bars” och givetvis hur stjärnorna gjorde för att tappa gravidkilona (så att vi verkligen fattar att det viktiga när man just fött barn ju är att bli smal). Men bläddrar man fram några sidor kan man istället läsa om hur viktigt det är att respektera och älska sig själv precis som man är, med kärlekshandtag och dubbelhaka, hur sjukt dagens samhälle är och hur många unga som drabbas av ätstörningar.

Det jag tycker är det intressanta här, är att det är inte sjukt förrän det syns. Tydligen. Så verkar samhället resonera, så verkar många tro att det är. Att är man sjuk, ätstörd, ja då syns det. Är man inte mager kan det ju inte vara såå farligt? Jag kan säga att jag träffat väldigt många ätstörda människor genom åren, som tyckt att de inte varit tillräckligt underviktiga för att söka hjälp. Som om det ens spelar någon roll – en ätstörning sitter i huvudet. Precis som depression, panikångest och andra psykiska sjukdomar så syns det inte – men de finns likförbannat?! Varför måste vi ifrågasätta människor som ber om hjälp? Varför ska man behöva bli 20 kilo underviktig, få allvarliga brister av viktiga ämnen, förlora sin mens… för att bli trodd? För jo, folk blir nekade seriös och bra vård för att de inte väger ”tillräckligt lite”. Detta samtidigt som klubbar likt viktklubb tar betalt för att lära människor vad en avocado innehåller, hur många mil man ska springa för att förbränna en glass och exakt hur många nötter man kan unna sig till fredagsmyset. Detta samtidigt som det debatteras hejvilt på bloggar och i tidningar om hur livsfarliga kolhydrater är och hur skadligt det är att äta som vi gör, samtidigt som vi på samma ställen hittar precis de redskap vi behöver för att leva ett ätstört liv. Detta samtidigt som de till synes ”hälsosamma” grabbarna på gymmet ofta tränar maniskt flera gånger om dagen, tänker på sitt intag konstant och suktar efter beröm och komplimanger för sina pumpade biceps och tunga lyft.

Jag stör mig på hur jag som fd anorektiker alltid kommer få höra att jag är sjuk, att jag inte får träna mycket eller äta hälsosamt utan att bli hackad på – när som det är jag som skiter i tipsen i tidningen, jag som äter det första jag gör när jag vaknar och sista jag gör innan jag lägger mig, jag som lägger de få pengar jag har på näringsrik mat istället för billiga konserver utan innehåll, jag som inte brytt mig om att lära mig ett enda livsmedels kaloriinnehåll. Det gör mig ledsen att det finns de som gör precis tvärtemot hur jag gör, som faktiskt konstant tänker på mat men sällan äter den, de som räknar varenda in-och uttag, de som maniskt går på löpbandet dag ut och dag in… men som inte är ”tillräckligt” smala för att våga prata om det, som inte är ”tillräckligt” sjuka för att få hjälp.

Såhär enkelt är det – mår man dåligt ska man kunna be om hjälp. Utan att bli ifrågasatt. Utan att bli synad från topp till tå. Utan att få motivera eller förklara.