Ingenting är permanent, inte heller mörkret.

Det här årets första månader var bland de värsta månaderna i mitt liv. Allting har känts så otroligt mörkt och tungt och jag har kämpat med både känslor och tankar jag trodde tillhörde det förflutna. Jag har känt mig splittrad, trött, ensam, osäker och framför allt väldigt väldigt ledsen. Sådär in-i-själen-ledsen på ett sätt som gör så ont att en börjar undra hur länge hjärtat och kroppen ska hålla för trycket. På ett sätt som får en att strunta i allt, samtidigt som allting känns direkt essentiellt för hela ens existens. Allt är livsviktigt och totalt meningslöst på samma gång.

Drygt tre veckor in i maj inser jag att de senaste veckorna varit de bästa veckorna på länge. Kanske flera år. Inget speciellt har hänt eller förändrats – samtidigt är allt så väldigt annorlunda. Det är väl den fina sidan av myntet, vars fula sida är lika oförklarlig och känslorna allt som oftast ogrundade. Är det något jag försöker vara noga med att påminna mig själv om är det att uppmärksamma just precis det här. Att när jag kommer ur den där hemska bubblan av mörker, som jag på något vis utan att riktigt veta hur tagit mig igenom, verkligen stanna upp och notera det. Bekräfta och säga högt till mig själv att se, också denna gång överlevde du. Ingenting är permanent, inte heller mörkret.

Under dessa veckor har jag fotat vardagen ovanligt lite. Jag antar att jag försökt ta vara på de fina stunderna och ögonblicken istället för att föreviga dem på bild. Men några bilder som ändå fångat finheten jag känt den senaste tiden visar varm vårsol på utegymmet på Wenngarn, fina kvällspromenader i vackert ljus, träningspass som jag uppskattat och värderat extra högt nu när de blir av lite mer sällan än tidigare.

Tja, som sagt, det är inget livsomvälvande eller spektakulärt som hänt i livet de här veckorna, ändå är känslan inombords den direkt motsatta från hur den varit årets första månader. Jag ser verkligen verkligen fram emot sommaren nu, magkänslan är fin.