Det där med privilegier och att ”unna sig”

Jag har skrivit om det förr men jag har verkligen fått aktivt jobba för att lära mig ”unna mig” saker. Småsaker ni vet. Sådant en inte behöver. Under en period hade jag inga pengar, eller ett hem för den delen, och även om det var flera år sedan nu sitter det kvar i mig, att inte spendera. Allt från prydnadssaker till hemmet till kryddor i spännande smaker till nöjen och fritidsaktiviteter — allt sådant var uteslutet för mig tidigare. Jag hade helt enkelt inte pengarna. Idag kan jag lägga pengar på nyss nämnda, ändå tar det emot. Jag dividerar alltid med mig själv i butiken, ”behöver jag verkligen detta? Är det nödvändigt?” Vilket det ju sällan är. Jag behöver inte fina prylar till hemmet, det är ju ändå bara jag som ser dem. Jag behöver inte de där extra sköna lakanen, de billigaste från Ikea duger, dessutom funkar ju de jag redan har, även om de har trettio hål och konstiga fläckar. Jag behöver inte fancy matgrejer, jag vet ju hur jag lagar billig mat.

Det här är ett lyxproblem, det är jag högst medveten om. Men precis som med alla privilegier tänker jag att det viktigaste är att en är medveten om dem. Samt, i den utsträckning det går, att en hjälper och står upp för de som är mindre priviligierade. Jag är vit, bor i Sverige, har pengar. Visst, jag är också kvinna, har funktionsnedsättningar och kroniska sjukdomar. Men jag är så jävla medveten om mina privilegier. Kanske är det därför det tar emot? Kanske är det därför jag inte gärna spenderar pengar. Unnar mig saker. För jag vet hur det är att inte kunna. Det är därför jag så självklart röstar vänster, även om det inte är det som gynnar mig personligen. För jag vet hur det är att inte kunna, och då måste vi som medmänniskor hjälpas åt. Det handlar om privilegier och de som har dem har ett jäkla ansvar att vara medveten om dem.

Okej, det här skulle ju inte handla om politik. Jag virrade visst iväg från det där med att unna sig. Jag har i alla fall varit, och är ännu, otroligt dålig på det. En sak jag tänkt mycket på att jag skulle vilja kunna göra oftare är äta ute. Dels för att jag älskar mat och att uppleva mat på det sättet, men också för det sociala och myset. Jag och J sa i somras att vi skulle göra det till en liten tradition att ta en middag ute varannan vecka. Det gick såklart åt helvete direkt. En gång hann vi äta ute, sen blev det inget mer. Sen kom Rut i höstas och livet bara snurrade på. För två veckor sedan tog vi tag i det igen, fixade hundvakt och gick ut och åt. Igår kom hundvakten igen och vi gick ut för middag på stan. Jag har inga förhoppningar om att det kommer bli av varannan vecka, men en gång i månaden eller så vore fint. Haha herregud, bara av att skriva detta känner jag penga-ångest.. Sådant slöseri med pengar Fanny! Men jag VILL kunna unna mig nåt. Varför är det så svårt för mig? Känner någon igen sig?

Igår åt vi i alla fall på ett thailändskt ställe här i Uppsala. Jag är ärligt talat lite trött på thaimat, då det var vardagsmat i mitt barndomshem när jag växte upp. Så jag valde en stor grilltallrik med fisk och skaldjur, utan speciellt thailändska smaker. Det var jättegott! Nästa gång vi går ut och äter vill jag besöka ett ställe som är franskt/asiatiskt. Har spanat in det stället en längre tid och är väldigt nyfiken.

Idag blir det en långpromenad med hundarna innan jag åker till Arlanda och sedan vidare till Schweiz. Min farmor har gått bort och jag åker ner för begravning. Så ingen nöjesresa direkt och jag stannar bara över helgen, men det ska bli fint att träffa familjen igen.