02.47 — Tankar i natten

Jag tänker ibland på vilka små saker det är som avgör om jag har en bra dag eller inte. Och hur självklara många av dem är för många andra.

Hur självklart det är att somna när man är trött. Att sova en hel natt utan att vakna fem gånger med ångest och behöva gå upp och gå några varv i lägenheten. Hur självklart det är att när ens bästa vän frågar om hen får bjuda på middag en söndag så svarar man ja, för det vore såklart himla trevligt. Hur självklart det är att saker en gillar att göra ger glädje. Hur självklart det är att när den en älskar visar kärlek så kan en ta emot det.

Sådana saker är långt ifrån självklara för mig. Jag kan inte minnas när jag sov en hel natt sist. Eller när en social tillställning, om så bara att träffa en nära vän en kort stund, inte gav mig ångest. Inte heller är det självklart för mig att saker jag sett fram emot att göra länge, saker jag älskar att göra, ger mig glädje. Istället kan de lämna mig med en överväldigande ångest. Och det gör mig så förbannad. Eller när någon någon visar kärlek för mig; det är inte självklart för mig att jag är förmögen att ta emot det. Ibland vill, KAN, jag inte bli berörd utan att det kryper i kroppen och jag får svårt att andas.

Det är klyschigt men sant; det är de små sakerna som betyder. På gott och ont. När de funkar på gott — men när de inte funkar känns det som ett så fatalt misslyckande. Hur jag kan vara oförmögen att göra roliga saker? Hur kan det vara så omöjligt att sova när jag är trött? Hur kan min kropp och själ fullkomligt skrika nejnejnej när jag får en kram av den jag älskar mest av allt?

Det är så fruktansvärt tröttsamt, så slitsamt, att vara så skör. Och det där som ska vara en tröst, att ”det är de små sakerna som gör livet värt att leva”, blir ju raka motsatsen. Inte alls en tröst.