Story of my life

Att det faller några droppar när jag stressat låser upp sopphuset (ståendes på ett ben, med en cykel balanserandes på höften, en väska i armvecket, soppåse och nycklar i händerna) var väl knappast oväntat. Ingen har väl dött av lite duggregn, tänkte jag och stängde dörren efter mig. 6 minuter tills tåget jag måste vara på rullar från perrongen – knappt men inte omöjligt! Hinner trampa ett varv, utan att överdriva, innan någon (Gud? Antar jag) vänder på en hink. Full av regn. Precis ovanför mitt huvud. Det bara öser ner. I ungefär 4 minuter bara forsar regnet och jag har inget val, väntar jag ut det missar jag tåget. Så utan sikt (mhm, DET regnet) cyklar jag i elit-tempo till station, och lagom när jag låst fast cykeln upphör regnet lika tvärt som det uppstod. Blöt hela vägen in till underkläderna, conversen rymmer ett halvt hav och håret ser ut som ett misslyckat försök till ”coolt, rockchick-slick”.

Nu sitter jag och väntar på att få träffa läkaren igen. Ni vet hon BMI-kvinnan. Jag kan ju säga en sak. Att vara sjuk, och att försöka få hjälp, stöd och lugn – är ett heltidsarbete. Att dessutom försöka må bättre… svårt. Det är tusen möten, papper, namn och regler att minnas. Ansökningar och formulär att fylla i, underskrifter att ge, kvitton att spara och visa.. Att försöka få det man har rätt till är jobbigt, och jag förstår inte hur man ska orka, det är ju ork jag INTE har. Tyvärr är detta ett strålande exempel på var våra system brister : de som egentligen både har rätt till och är i störst behov av hjälpen är de som inte orkar kämpa för den.

Mina jeans är alltså egentligen ljusa. Mmmm så skönt. Trevlig måndag!