Många tror att mitt ogillande gentemot vården (och framför allt psykvården av unga, givetvis) beror på det faktum att jag var sjuk och ”inte ville” bli frisk. Det är väldigt långt ifrån sanningen.
Min historia är ju inte den typiska anorektiska – och jag hävdar än idag att jag inte blev sjuk förrän flera månader i kontakt med just ätstörningsenheten. Mer om min historia kan ni läsa under länken ovan eller här till höger i menyn. Men absolut, jag blev sjuk och jag ville ett tag inte bli frisk. Mest för att jag inte förstod problemet, jag åt nämligen alltid (var aldrig en av dem som överlevde på ett äpple om dagen. Jag fick matlista från sjukhuset + näringsdrycker långt innan jag började nojja för vad/mängd jag åt) och jag tyckte liksom det var fantastiskt att kunna äta mest och onyttigt (i min värld var onyttigt = gott då) inte ”behöva” träna och ändå vara smal. Att jag inte hade mens eller att man faktiskt kan ha brister osv trots att man åt en stor mängd mat bekom mig inte och jag tyckte att alla förstorade ett problem som egentligen inte behövde finnas.
Idag ser jag något annorlunda på det hela, även om jag fortfarande anser att jag aldrig var ”den typiska anorektikern”. Framför allt, så kvarstår min starka skepticism gentemot vården och människorna som bedriver den. Självklart kan jag inte tala för landets samtliga sjukhus och enheter, eller all dess personal, utan det jag känner är ju en spegling av det jag varit med om, sett och upplevt. Det finns dock ett par punkter jag förstått inte bara gäller på de avdelningar jag vistats, utan det är problem som sjuka möts av på vårdcentraler, på sjukhus, i hemmet, i skolan och överlag i samhället. Punkter som jag tycker är viktiga tas upp och reflekteras över.
- den sjuka är fortfarande samma människa. Vissa mer, andra mindre. Man påverkas av sjukdom, psykisk som fysisk – absolut. Många styrs av sjukdomen, och många har svårt att skilja på person och sjukdom, det gäller inte bara omgivningen utan även den sjuka själv kan ha svårt att se/känna skillnad. Men det är viktigt att pusha, uppmärksamma och glädjas över allt det friska och lyckliga, istället för att enbart fokusera på det sjuka och negativa. Det handlar om att hitta drivkrafter som kan leda bort från sjukdom, mot ett fullvärdigt och lyckligt liv.
- träning bör ingå i behandling. Det här ligger mig väldigt varmt om hjärtat då jag anser att träningsförbudet jag hade under flera års tid (jag fick inte ens gå ut med min hund) till stor del bidragit till mina magproblem jag lever med idag – flera år efter sjukdomen. Mina tarmar var konstant fulla då jag åt som jag skulle, men rörelse och stimulans utöver det var obefintlig. Enligt mig är det helt logiskt att om min kropp var så svag att den inte ens prioriterade att producera mens som den skulle – varför skulle den jobba övertid med att stimulera mina tarmar, det är ju något som ”blir av sig själv” när man bara har vardaglig vardagsmotion, eller? Men jag hade ingen sådan, för jag fick inte. Idag har jag som bekant IBS och återkommande magkatarr som ibland irriteras till magsår. Jag har dagligen smärtor i magen och optimalt vore om jag åt samma mat samma tid varje dag, men så blir det givetvis inte. Stress och oro är som att klicka på snabbleverans och minuter senare kan jag ligga kvidandes på golvet med uppblåst mage. Hade jag fått normal aktivering och rörelse även under sjukdomstiden hade detta inte varit en nödvändig vardag. Men nu är det så, och en av mina framtidsvisioner är att få till ett samarbete mellan personlig träning och behandling av ätstörda. Träning är medicin, och inte bara botar den sjukdom, den kan dessutom vara förebyggande.
- maten ska vara mat – inte pulverblandningar, mjölsåser och inlagd frukt. Det här är egentligen helt galet, men faktum är att under min tid på sjukhuset åt vi i princip inga grönsaker. Då sket jag väl i det, men när jag idag tittar ner på mina tallrikar fulla av färsk färg, minns jag hur jag alltså under flera år knappt åt grönsaker. Ibland fanns det väl en morotsbit i köttgrytan, typ. Och om man ville kunde man peta i ”salladsskålen” innehöll några trötta isbergs-blad. Annars var det de färdiga brickorna från köket som serverades, uppvärmda och förmodligen helt tömda på vitaminer, mineraler och näring. ”Detaljer”, ni vet, när man bygger upp sin kropp från undernäring…. jag förstår inte, personalen på vår avdelning gjorde verkligen ingenting. De spelade lite kort med oss, höll koll så ingen stod och smygtränade i vardagsrummet (duh, det gjorde tjejerna inne på toaletten. Där de också spydde var och varannan dag) och läste tidningen. Fikade, gjorde de också, vareviga dag. Varför kunde de inte slänga ihop maten själva? Helt allvarligt, hur seriöst tar man på ”vården” när de två viktigaste byggstenarna för en frisk kropp och knopp ignoreras? Bra mat och träning är vad som skapar en stark kropp och lugn själ. Anorektiker, eller ätstörda överlag, är inget undantag. Självklart ska inga maror springas eller världsrekord i bänkpress tas, och självklart ska intaget matcha uttaget rent energimässigt, för att kroppen inte ska ta skada. Men att utesluta all form av fysisk aktivitet och sedan servera tom energi… ingen mår bra av det, framför allt inte undernärda, svaga kroppar?!
En dag, ska jag vara del av det där samarbetet jag nämnde ovan. Jag ska banne mig se till att vården faktiskt sysslar med det den är till för – hjälpa människor. Sjuka tjejer och killar ska få hjälp att bygga upp och stärka, både sina kroppar och knoppar, de ska inte fyllas med tomrum och ges förbud som senare i livet fäller krokben. Vill ni också se en sådan förändring?
Ovan en 16årig Fanny i färd med att äta. En av de bästa sakerna hon vet! Fast att hon lidit av anorexi, knäppt va?! Och hon åt när hon var sjuk också, ännu knäppare!? Nej, dags att sluta sortera in folk efter sjukdom och istället se människan och dess ”basic needs” – de är nämligen samma som för samtliga, friska, individer. Hur ska man bli frisk om behandlingen är sjuk?
74 Kommentarer
Rebecca
29 juli, 2013 at 12:34Vad klok du är Fanny! Gillar att läsa dina inlägg då de alltid ger mig så mycket. Men jag förstår inte hur du kunde äta en massa och vara så smal samtidigt, eller spydde du?
Själv åt jag väldigt lite under en lång period, min mens uteblev (tror den varit borta drygt två år nu!). Jag åt minimalt med pasta, potatis, bröd och stekte alltid i pyttelite olja, aldrig smör. Grönsaker, minikeso, kvarg 0.1 %, frukt, bär, vegetariska biffar av olika slag, alltid sallader på restaurang och vatten till maten blev min nya kost. Nu har jag äntligen fattat att jag måste ändra tillbaka min kost då mina shorts är alldeles för stora om låren och jag alltid tänker på mat. Vaknar t ex hungrig vid 7-tiden.
Det har gjorts ändringar nu till sommarn och jag äter exakt som min familj och ibland ännu lite mer just för att jag måste gå upp i vikt. Tack för en jättebra blogg, så många bra tankar och ord!
Rebecca
29 juli, 2013 at 12:34Vad klok du är Fanny! Gillar att läsa dina inlägg då de alltid ger mig så mycket. Men jag förstår inte hur du kunde äta en massa och vara så smal samtidigt, eller spydde du?
Själv åt jag väldigt lite under en lång period, min mens uteblev (tror den varit borta drygt två år nu!). Jag åt minimalt med pasta, potatis, bröd och stekte alltid i pyttelite olja, aldrig smör. Grönsaker, minikeso, kvarg 0.1 %, frukt, bär, vegetariska biffar av olika slag, alltid sallader på restaurang och vatten till maten blev min nya kost. Nu har jag äntligen fattat att jag måste ändra tillbaka min kost då mina shorts är alldeles för stora om låren och jag alltid tänker på mat. Vaknar t ex hungrig vid 7-tiden.
Det har gjorts ändringar nu till sommarn och jag äter exakt som min familj och ibland ännu lite mer just för att jag måste gå upp i vikt. Tack för en jättebra blogg, så många bra tankar och ord!
Sanna
29 juli, 2013 at 12:52Alltså jag började gråta/skratta, ja allt på en gång när jag läste ditt inlägg. Jag var inlagd för anorexi, fick inte ens gå ner till matsalen utan ALLA skulle ta hissen. Noll rörelse whatsoever. När jag gått upp mina kilon =friskrörklarad(idiotisk måttstock förövrigt ) och kom ut kan ni ju gissa vem som gick all in med träning och utvecklade ortorexi? Jepp, och nära på att bli inlagd igen. Nu är detta många år sedan men jag kan fortfarande känna enorm bitterhet över hur jag blev behandlad. Självklart ska det som du säger anpassas(in-ut som vanligt) men fattar man inte att förbud ger ÄNNU mer ångest. Träna behöver inte vara att gå all in utan kanske bara lugn yoga. Är man extremt undernärd så fine men sen när man inte är i ett lika kritiskt läge? Vill bara säga att jag är SÅ glad att du lyfter så viktiga ämnen som ärligt talat ingen vågar/vill prata om, DU BEHÖVS!
Kärlek
Sanna
29 juli, 2013 at 12:52Alltså jag började gråta/skratta, ja allt på en gång när jag läste ditt inlägg. Jag var inlagd för anorexi, fick inte ens gå ner till matsalen utan ALLA skulle ta hissen. Noll rörelse whatsoever. När jag gått upp mina kilon =friskrörklarad(idiotisk måttstock förövrigt ) och kom ut kan ni ju gissa vem som gick all in med träning och utvecklade ortorexi? Jepp, och nära på att bli inlagd igen. Nu är detta många år sedan men jag kan fortfarande känna enorm bitterhet över hur jag blev behandlad. Självklart ska det som du säger anpassas(in-ut som vanligt) men fattar man inte att förbud ger ÄNNU mer ångest. Träna behöver inte vara att gå all in utan kanske bara lugn yoga. Är man extremt undernärd så fine men sen när man inte är i ett lika kritiskt läge? Vill bara säga att jag är SÅ glad att du lyfter så viktiga ämnen som ärligt talat ingen vågar/vill prata om, DU BEHÖVS!
Kärlek
elin
29 juli, 2013 at 13:04Jag håller med dig. När jag var 16 hamna jag i psykos på grund av stress och undernäring. (Undernäringen var omedveten då ja inte hade så bra koll på energi ut/in vid träning. Det var träning, plugg, träning, plugg, ingen sömn osv. gick alltid på högvarv och fick ångest för varje prov. Lite duktig flicka syndrom, isolerade mig för att plugga.)
Allt sprack tillslut och jag blev totalt förvirrad, hamnade först på sjukhus där jag blev helt felbehandlad (Jag skulle behövt isolering från stimuli men jag fick åka magnetröntgen etc.) och fick psykos och hamnade på BUP.
Behandlingen var det inget särskilt fel på, men maten kan jag hålla med om var inget vidare.Middagen var ofta mjöliga såser med köpta köttbullar och torr potatis. Mellanmålen var smörgåsrån, muffins, smör och marmelad. Frukost fanns yoggi, marmelad, prickikorv, skogaholms limpa osv.
Året därpå fick jag även anemi, vilket ledde till blodtransfusion och jag låg på sjukhuset i 2 dagar. Maten var chicken MCnuggets, chilisås och pasta…Hmm jag skickade pappa att köpa kvantumsallad, ta med keso/banan/mandlar hemifrån till frukost xD – Vilket ledde till att personalen trodde jag hade ätstörning (samma kväll hade jag tryckt en hel kaka mörkchoklad…) så dem skickade mig till Helenamottagningen för utredning…guess what? ingen ätstörning. Sen kan man ju diskutera huruvida korrekta deras utredningar är…går ju att fuska hur lätt som helst när man ska skriva i hur mkt mat man äter under en vecka. Faktum är att hela karusellen till Helenamottagningen gjorde så att jag började fundera, om jag hade ätstörning…vilket ledde till mycket osäkerhet och stress över mat vilket fortfarande sitter kvar en del.
Så…min tillit för svenska sjukvåden är inte heller den bästa.
Linde
29 juli, 2013 at 13:12Du vet att god, varierad och näringsrik mat är en lyx va? Många människor äter sådär dagligen för att färska grönsaker, nötter osv är rätt dyrt… Sjukvården har inte råd med finare mat än så.
elin
29 juli, 2013 at 13:48Jag menar inte att de ska servera patienter resturang mat med lax, färska grönsaker och sötpotatispure direkt. Jag bara menar att man kan försöka att förbättra maten lite. Vitt bröd helt klart hitta ngt substitut, naturell yoghurt istället för yoggi, och istället för prickekorv och marmelad kan man faktiskt köpa kalkon/skina. Och Chicken Mcnuggets är kyckling, vrf inte bara servera kyckling då?
Sen ska tilläggas att jag vet mycket väl att grönsaker, nötter kostar mer.
Annie
29 juli, 2013 at 20:31Jag kan iof hålla med om att hälsosam mat är dy, men det är för att den faktiskt innehåller näring till skillnad från den maten som räknas upp ovan.
Sjukvården behöver inte bjuda lyxig hälsosam mat men om folk skall bli friska (vad det än handlar om) så behöver u kroppen näringsriktig mat som gör gott för kroppen. Inte chicken nuggets med noll näring eller skogaholmslimpan.
Sen att sjukvården inte har den bästa ekonomin – nej men ge folk bra mat så tillfrisknar de fortare och man slipper lägga pengarna på det och kan lägga det på vettig mat. Dessutom borde hälsa verkligen vara en prioritering inom något som kallas för vård!
Hälsosam mat innebär INTe att man mste köpa ekologiska frukter och bär tillsammans med dyra nötter. Men kanske lägga det på säsongsgrönt, kyckling och fisk, grovt bröd och vettiga pålägg? 🙂
Bara en tanke…
roethlisberger
29 juli, 2013 at 20:47Haha alltså jag menar ju verkligen inte att man ska servera superfruits till mellis, liksom. Eller blanda lacuma-pulver i smoothien, strö nötter över salladen och smula ädelost i grytan varje dag… men ja, KOKA POTATISEN SJÄLV KANSKE?! Göra kycklingwok med frysta grönsaker? Det måste verkligen inte vara lyxmat, men MAT. Inte utspädda pulvergrejer som håller längre i skafferiet än vad många djur lever…
Och framför allt, precis som du poängterar här – vi snackar om VÅRD. Om fokus läggs på att faktiskt få folk friska istället för att göra det så billigt som möjligt, så går det både snabbare, bättre och i det långa loppet MYCKET billigare dessutom! Fattar inte hur man kan argumentera MOT detta.. kram på dig finis!
elin
29 juli, 2013 at 13:04Jag håller med dig. När jag var 16 hamna jag i psykos på grund av stress och undernäring. (Undernäringen var omedveten då ja inte hade så bra koll på energi ut/in vid träning. Det var träning, plugg, träning, plugg, ingen sömn osv. gick alltid på högvarv och fick ångest för varje prov. Lite duktig flicka syndrom, isolerade mig för att plugga.)
Allt sprack tillslut och jag blev totalt förvirrad, hamnade först på sjukhus där jag blev helt felbehandlad (Jag skulle behövt isolering från stimuli men jag fick åka magnetröntgen etc.) och fick psykos och hamnade på BUP.
Behandlingen var det inget särskilt fel på, men maten kan jag hålla med om var inget vidare.Middagen var ofta mjöliga såser med köpta köttbullar och torr potatis. Mellanmålen var smörgåsrån, muffins, smör och marmelad. Frukost fanns yoggi, marmelad, prickikorv, skogaholms limpa osv.
Året därpå fick jag även anemi, vilket ledde till blodtransfusion och jag låg på sjukhuset i 2 dagar. Maten var chicken MCnuggets, chilisås och pasta…Hmm jag skickade pappa att köpa kvantumsallad, ta med keso/banan/mandlar hemifrån till frukost xD – Vilket ledde till att personalen trodde jag hade ätstörning (samma kväll hade jag tryckt en hel kaka mörkchoklad…) så dem skickade mig till Helenamottagningen för utredning…guess what? ingen ätstörning. Sen kan man ju diskutera huruvida korrekta deras utredningar är…går ju att fuska hur lätt som helst när man ska skriva i hur mkt mat man äter under en vecka. Faktum är att hela karusellen till Helenamottagningen gjorde så att jag började fundera, om jag hade ätstörning…vilket ledde till mycket osäkerhet och stress över mat vilket fortfarande sitter kvar en del.
Så…min tillit för svenska sjukvåden är inte heller den bästa.
Linde
29 juli, 2013 at 13:12Du vet att god, varierad och näringsrik mat är en lyx va? Många människor äter sådär dagligen för att färska grönsaker, nötter osv är rätt dyrt… Sjukvården har inte råd med finare mat än så.
elin
29 juli, 2013 at 13:48Jag menar inte att de ska servera patienter resturang mat med lax, färska grönsaker och sötpotatispure direkt. Jag bara menar att man kan försöka att förbättra maten lite. Vitt bröd helt klart hitta ngt substitut, naturell yoghurt istället för yoggi, och istället för prickekorv och marmelad kan man faktiskt köpa kalkon/skina. Och Chicken Mcnuggets är kyckling, vrf inte bara servera kyckling då?
Sen ska tilläggas att jag vet mycket väl att grönsaker, nötter kostar mer.
Annie
29 juli, 2013 at 20:31Jag kan iof hålla med om att hälsosam mat är dy, men det är för att den faktiskt innehåller näring till skillnad från den maten som räknas upp ovan.
Sjukvården behöver inte bjuda lyxig hälsosam mat men om folk skall bli friska (vad det än handlar om) så behöver u kroppen näringsriktig mat som gör gott för kroppen. Inte chicken nuggets med noll näring eller skogaholmslimpan.
Sen att sjukvården inte har den bästa ekonomin – nej men ge folk bra mat så tillfrisknar de fortare och man slipper lägga pengarna på det och kan lägga det på vettig mat. Dessutom borde hälsa verkligen vara en prioritering inom något som kallas för vård!
Hälsosam mat innebär INTe att man mste köpa ekologiska frukter och bär tillsammans med dyra nötter. Men kanske lägga det på säsongsgrönt, kyckling och fisk, grovt bröd och vettiga pålägg? 🙂
Bara en tanke…
roethlisberger
29 juli, 2013 at 20:47Haha alltså jag menar ju verkligen inte att man ska servera superfruits till mellis, liksom. Eller blanda lacuma-pulver i smoothien, strö nötter över salladen och smula ädelost i grytan varje dag… men ja, KOKA POTATISEN SJÄLV KANSKE?! Göra kycklingwok med frysta grönsaker? Det måste verkligen inte vara lyxmat, men MAT. Inte utspädda pulvergrejer som håller längre i skafferiet än vad många djur lever…
Och framför allt, precis som du poängterar här – vi snackar om VÅRD. Om fokus läggs på att faktiskt få folk friska istället för att göra det så billigt som möjligt, så går det både snabbare, bättre och i det långa loppet MYCKET billigare dessutom! Fattar inte hur man kan argumentera MOT detta.. kram på dig finis!
Linde
29 juli, 2013 at 13:09Men om du säger att din mage hela tiden var mätt av så mycket mat, varför klagar du då på bristen på ”riktig mat” i sjukhusmaten? Och att anledningen till att personalen inte gjorde något mer än att försöka umgås med er och se till att behandlingen gick som den skulle är för att de kanske inte var utbildade kockar utan snarare hade en vårdutbildning?
F ö är ju pulver osv verkligen ett bra sätt att snabbt få i sig energi för att öka i vikt snabbt. Ja, vitaminer och mineraler är bara detaljer när någon är mycket undernärd, då är det bara protein, fett och kolhydrater som är prio ett. Sjukhusmaten är nog inte överst prioriterad, antar jag. Och så himla konstigt är det inte, även om den borde förbättras. Men då behövs mer pengar. Såklart.
roethlisberger
29 juli, 2013 at 15:26min mage var FULL, den hade innehåll som skulle brytas ner och tas om hand. Tom energi i form av dålig mat, tom mat. Mängden mat var det inget fel på (matlistorna är rätt rejäla i anorexivård) men näring saknades.
Nej, de var inte utbildade kockar. De är faktiskt inte utbildade alls där jag var (Akademiska Sjukhuset i Uppsala, ett av de största i Sverige) och fick inte ens ta blodprover.
Att man inte är utbildad kock är väl aldrig en ursäkt?! Herregud de allra flesta människor är ju trots allt INTE ”utbildade kockar”, ändå klarar de av att laga mat i någon grad. Den enda utbildade kocken jag känner råkar faktiskt jobba på ett ålderdomshem. Hon har en budget att hålla och planerar efter den in måltider (frukost, fikor, luncher och middagar) som hon sedan lagar – hemlagad och därför näringsrik mat som faktiskt SMAKAR nåt. Bra mat, helt enkelt! Inget dyrt och fancy, hon har som sagt en budget att hålla där med.
Och pulver osv är inte bra mat nej. De serverar inte pulver-mos till fiskpinnarna för att anorektikerna ska få mesta möjliga näring (haha) utan behöver man mer näring än maten ger finns näringsdrycker, vilket absolut är ett bra KOMPLEMENT, men de ska inte ersätta en god och näringsrik kost. Och varför skulle man vilja ”öka i vikt snabbt”? Det finns ingen orsak. En hälsosam viktökning med ca 1 kg/veckan räcker gott och väl och det kan man uppnå med bra mat. MAT.
Alltså ursäkta men vem är du? Blir helt förfasad över din kommentar här, den blir bara värre och värre desto fler gånger jag läser den.
Pengar ja. Jag tycker man kan omprioritera lite. För medicin (inte heller billigt) delas ut som godis. TILL BARN OCH UNGDOMAR. Men personalen saknar utbildning. Det köps pyssel och inredning och tavlor och FIKA TILL DEN ÖVERVIKTIGA PERSONALEN, men vanlig jävla MAT till de undernärda bör inte prioriteras då eller? Det behöver inte vara dyr hälsokost direkt, men typ, koka potatisen själv tycker jag man kan göra på en sådan enhet, JA.
Vet du ens vad du snackar om? Jag fattar inte.
Linde
30 juli, 2013 at 13:39Tror nog att man pga hygienregler osv inte får låta vem som helst laga mat var som helst. Knäppt, kan man tycka, men det är då en annan fight man får ta.
Självklart är det viktigt med näringsrik mat, och sånt håller en frisk i längden, men att äta en varierad kost med mycket vitaminer eller mineraler är snarare förebyggande än något som ens hinner påverka tillfrisknandet.
Nej jag har aldrig vårdats för anorexi eller liknande, men har erfarenhet av vården av mental ohälsa. Har också upplevt dåliga läkare som hellre skrev ut piller än skickade mig till en psykolog.
Jag vill absolut inte vara elak eller jävlas med dig, så du vet.
Hanna
30 juli, 2013 at 22:48Jag gick samma behandling som dig och fick ta massa blodprover. typ 12 rør. så det dær verkar vara olika. och matplanen jag fick med hem var faktiskt riktigt bra. Vi anpassade den efter att jag var vegetarian och det kunde tex vara en sojafile, kokt potatis, grønsaker och nån slags sås. Helt vanlig mat.
roethlisberger
31 juli, 2013 at 05:37ja jag tog också blodprover, såklart 🙂 jag vet inte hur länge/om du nånsin åt på sjukhuset, men det är alltså ”den maten” jag ifrågasätter – inte vad som står på listan. listan är ju bara mått, och ja helt ok normala sådana, kan tyckas.
Linde
29 juli, 2013 at 13:09Men om du säger att din mage hela tiden var mätt av så mycket mat, varför klagar du då på bristen på ”riktig mat” i sjukhusmaten? Och att anledningen till att personalen inte gjorde något mer än att försöka umgås med er och se till att behandlingen gick som den skulle är för att de kanske inte var utbildade kockar utan snarare hade en vårdutbildning?
F ö är ju pulver osv verkligen ett bra sätt att snabbt få i sig energi för att öka i vikt snabbt. Ja, vitaminer och mineraler är bara detaljer när någon är mycket undernärd, då är det bara protein, fett och kolhydrater som är prio ett. Sjukhusmaten är nog inte överst prioriterad, antar jag. Och så himla konstigt är det inte, även om den borde förbättras. Men då behövs mer pengar. Såklart.
roethlisberger
29 juli, 2013 at 15:26min mage var FULL, den hade innehåll som skulle brytas ner och tas om hand. Tom energi i form av dålig mat, tom mat. Mängden mat var det inget fel på (matlistorna är rätt rejäla i anorexivård) men näring saknades.
Nej, de var inte utbildade kockar. De är faktiskt inte utbildade alls där jag var (Akademiska Sjukhuset i Uppsala, ett av de största i Sverige) och fick inte ens ta blodprover.
Att man inte är utbildad kock är väl aldrig en ursäkt?! Herregud de allra flesta människor är ju trots allt INTE ”utbildade kockar”, ändå klarar de av att laga mat i någon grad. Den enda utbildade kocken jag känner råkar faktiskt jobba på ett ålderdomshem. Hon har en budget att hålla och planerar efter den in måltider (frukost, fikor, luncher och middagar) som hon sedan lagar – hemlagad och därför näringsrik mat som faktiskt SMAKAR nåt. Bra mat, helt enkelt! Inget dyrt och fancy, hon har som sagt en budget att hålla där med.
Och pulver osv är inte bra mat nej. De serverar inte pulver-mos till fiskpinnarna för att anorektikerna ska få mesta möjliga näring (haha) utan behöver man mer näring än maten ger finns näringsdrycker, vilket absolut är ett bra KOMPLEMENT, men de ska inte ersätta en god och näringsrik kost. Och varför skulle man vilja ”öka i vikt snabbt”? Det finns ingen orsak. En hälsosam viktökning med ca 1 kg/veckan räcker gott och väl och det kan man uppnå med bra mat. MAT.
Alltså ursäkta men vem är du? Blir helt förfasad över din kommentar här, den blir bara värre och värre desto fler gånger jag läser den.
Pengar ja. Jag tycker man kan omprioritera lite. För medicin (inte heller billigt) delas ut som godis. TILL BARN OCH UNGDOMAR. Men personalen saknar utbildning. Det köps pyssel och inredning och tavlor och FIKA TILL DEN ÖVERVIKTIGA PERSONALEN, men vanlig jävla MAT till de undernärda bör inte prioriteras då eller? Det behöver inte vara dyr hälsokost direkt, men typ, koka potatisen själv tycker jag man kan göra på en sådan enhet, JA.
Vet du ens vad du snackar om? Jag fattar inte.
Linde
30 juli, 2013 at 13:39Tror nog att man pga hygienregler osv inte får låta vem som helst laga mat var som helst. Knäppt, kan man tycka, men det är då en annan fight man får ta.
Självklart är det viktigt med näringsrik mat, och sånt håller en frisk i längden, men att äta en varierad kost med mycket vitaminer eller mineraler är snarare förebyggande än något som ens hinner påverka tillfrisknandet.
Nej jag har aldrig vårdats för anorexi eller liknande, men har erfarenhet av vården av mental ohälsa. Har också upplevt dåliga läkare som hellre skrev ut piller än skickade mig till en psykolog.
Jag vill absolut inte vara elak eller jävlas med dig, så du vet.
Hanna
30 juli, 2013 at 22:48Jag gick samma behandling som dig och fick ta massa blodprover. typ 12 rør. så det dær verkar vara olika. och matplanen jag fick med hem var faktiskt riktigt bra. Vi anpassade den efter att jag var vegetarian och det kunde tex vara en sojafile, kokt potatis, grønsaker och nån slags sås. Helt vanlig mat.
roethlisberger
31 juli, 2013 at 05:37ja jag tog också blodprover, såklart 🙂 jag vet inte hur länge/om du nånsin åt på sjukhuset, men det är alltså ”den maten” jag ifrågasätter – inte vad som står på listan. listan är ju bara mått, och ja helt ok normala sådana, kan tyckas.
Jojje
29 juli, 2013 at 18:38…naaa vet inte Fanny… det känns som att du skriver en ”romantisk” bok om ämnet 🙂
För att dels få försvara alla dina val och diverse rebelliska påhitt.
Du backar nästan alltid upp skiten med ett det-var-ok-jag-hade-en-plan.
Vad fiskar du efter?
Är det skönt när folk typ bara håller med och älskar din historia?
Kan det vara en laddning av din energi/känsla? Du verkar ha några värden som du måste fylla på hela tiden….
Du lägger verkligen mycket krut på ämnet…. även det smäller du upp en plan för.
Men löser det egentligen din situation?
Har du nåt positivt att fokusera på?
Något mål som inte har med vårdämnet att göra?
Alltså man blir som man umgås/hänger….
Hur blir man formad om kommentarerna mest är dyrkande och bekräftelsesökande hitte-på-stollar.
Ja världen är stor och det finns så många möjligheter. Den lyxen kan skaka om många…. historierna är många.. Men mönstret är lättläst.
Folk vill få bekräftelse för sina val. Alla vill synas.
Du är för skärpt för att lalla runt i detta… Du vill inte bråka, men ändå skuttar du in i ringen.
Likt värstingar på gatan, de kommer inte ur mönstret…
De som alltid ska bråka, alltid ska tjata emot snuten.. alltid spela hård.. alltid hamna i cellen.. Tror du på fucking allvar att dessa personer kommer ut det mönstret när de runtom bara backar upp?
Någon måste rycka bort dom och ladda in nya värden….annars förändras inget!
Vet inte hur du tänker.. blogginlägg, veckor, månader, år eller framtid…
Hur långt fram sträcker sig din vision?
Du kommer aldrig loss om du står kvar här och stampar… är det inte det ena så är det….. fuck.. om du skriver om hälsa så kontrar nån läsare att du har rökt…nivån är där. De viftar med fingret.
DÅ blir du frustrerad och känner att du inte får ta dig framåt, du kontrar osäkert och svagt.
Ska du skriva om din kamp nästa år också?!
Att förneka ditt mönster hjälper inte när du så vackert skriver det i långa deja vu-inlägg.
Sen att några sitter och daddar med, det lugnar bara dig för stunden…
Ingen släcker din eld. Det är precis som det ska vara, men du måste kliva ut och titta åt andra hållet.
Du loopar bara!
Undrar om det finns någon IRL som kan hjälpa dig… ja om du ens vill komma vidare och börja leva på riktigt….Du är ingen småunge längre… dags att ta för dig av livets goda.
Du kan lägga tid och energi på så mycket annat… minnen och ärr får du bära med dig som en skugga… det finns ändå inte i din framtid.
Dömer du dig själv? Eller känner du att andra gör det?
Vad betyder något av allt det?
Man behöver inte tynga ner sig med livets felsteg, jobbiga situationer, mobbning, fula ord, svek o s v….det ger inget att hålla fast i skiten, det tillhör inte alls ens personlighet!
Du kan bli vad du vill, vem sa att du ska vara hon från förr livet ut?
Är det någon sjuk lek i vuxenvärlden? Kanske.. hålla kvar folk på en nivå som passar….
Det är lite som att bli slagen.. men ändå gå tillbaka och vara rädd, få samma upprepande skit gång på gång….
Rädd för att växa som person, det är bekvämt och tryggt att vara där nere…
För att ta ett exempel.. en arbetslös (vissa) som lever på bidrag, de tycker att det är skönt att vara precis där, de vet mönstret, de vet hur de ska kontra….
De säger sina lögner, deras attityd duger inte och de hindrar sig medvetet för att få ett jobb… för det är läskigt att vara vuxen… sen att lägga massor tid på att vara duktig… de känner inte värdena… de har det lilla som stimulerar den enda känsla de har.. det räcker..
Människor kan gå vilse så jäkla lätt, även i ett modernt samhälle..
Det handlar bara om olika teman..
Nej man kan inte blunda för skiten som händer, men någonstans måste man vika av för att växa upp….
Ändra fokus och börja ta in nytt…. lös en annan uppgift.. så ska du se att det blir grymt bra 😉
No offense.
Sara
29 juli, 2013 at 19:42Jag spyr, jag dör. Om någon går ut med att den mår skit, är svag och vill göra något åt det så SPARKAR MAN FAN INTE PÅ DEN SOM REDAN LIGGER. Det är inte så enkelt att ”gå vidare”, att helt plötsligt bli en högt uppsatt lyxlirare men det är vad samhället förväntar sig eftersom att rika, friska människor är de enda som är värda något. Sånna människor vars värsta upplevelse var att fastighetsskatten höjdes. Alla har det inte så lätt och de som känner att de är starka och mår bra kan väl då kanske tänka sig att hjälpa de som behöver? Eller är jag ute och cyklar när jag tänker att man ska prioritera medmänsklighet?
Jojje
29 juli, 2013 at 21:00Ja du tänker fjantigt! 🙂
Fanny ligger inte ner…. hon envisas bara..
Och du är precis en sådan som bara håller med och daddar, utan att ens tillföra en lösning eller ens lägga fram en vinkel på möjligheter. Pffff…
Hur fasicken tänkte du hjälpa i verkligheten?!
En teori – att hålla med – att dadda.. heeela tiden.. vad hjälper det?
Är det skönt att någon skriver om hur dåligt de mår?
Hur jäkla surt allt i livet är gång på gång………..
År efter år…. samma ältande..
Det är faktiskt något RIKTIGT som måste förändras.
Ja men ok väggen är kvar, stånga inte den gång på gång då?
Den försvinner inte… och är man så medveten, så kan man ta jäkligt bra beslut. Kan man ta beslut och göra actions i nu-tänker-jag-dö-anda….
Då har man förbannat bra kapacitet i skallen.. sen att man väljer offervägen.. tjaa upp till alla..
Att envisas med att leka 15-åring livet ut är ju så onödigt.
Resa hit och dit är inga problem, men att skylla på hur dålig famlijen är och att det är jobbigt att anpassa sig…Att det bara är gnäll.. på riktigt??
Jag vet inte vad jag ska tro.. det finns alltid två sidor..
Man kan inte skylla på allt och alla hela tiden.. vi har så mycket makt inom oss själva..
Är man medveten om att det tar kraft att ”få rätt” mot en kass vård…. ärligt, vad ska det ge? Bekräftelse?
Visst jag kan tänka från alla håll..
Det är väl fasicken bättre att ändra fokus och ta sig fram i livet?
Man orkar nog det bättre än att ta skit från en vård som vi alla vet inte fungerar på det puttinuttiga sätt som vi drömmer om….
ALLA får ångest av att livet inte får framåt eller åt rätt håll..
Så fort tryggheten rubbas så blir det oro eller ångest som utvecklas..
Livet går inte sönder, världen rasar inte….
Man kan alltid agera!
Men det ät visst en tävling i vem som är mest offer och vem som har mest förnekad ätstörning och vem som har bäst självmordsplan…
Vem samlar mest fans…
Börjar man romantisera sådan dålig skit… ärligt det är nåt helt annat än att klaga på vården..
Ingen ligger ner!!
T o m barn i extremt fattiga länder står upp, de går flera mil i torkan efter vatten… De vet inte ens om de har mat dagen efter…Vård existerar knappt.
Men i lyxiga Sverige måste det lipas så fort någon kollar snett eller säger ett fult ord.. hela livet är förstört!
OFFER och deras fans!
🙂
Jag daddar inte med någon!
No offense..
roethlisberger
30 juli, 2013 at 06:27du är välkommen att sluta läsa sådant du stör dig på, exempelvis min blogg. Jag är mycket medveten om att ”sådana som du” existerar och det är inte er jag försöker nå eller ens prata med/till med varken detta inlägg eller överlag här i bloggen (eller ”ute i livet”, för den delen) – för det vet jag är lönlöst. Så jag tar valet att inte ens försöka besvara dina konstiga och extremt inkränkta ordgrodor här, och du kanske borde överväga valet att sluta läsa mina ”bekräftelse-böner”..? just sayin.
Jojje
30 juli, 2013 at 07:53Plz Fanny!
Ingen stör sig.
Men du skriver mer eller mindre den bästa manualen för att lära sig leva livet på ett omständigt sätt med diverse shit.
Hur i helvete tänker du????!
Tror du att personer som är där NU ser det som varningar/avskräckande?
NEJ! Du ger dom klartecken att köra på.
Så jävla ego är du!
Dina hysteriska kramar signalerar något mörkt…dina fingar som gräver sig djupt ner i köttet…
Romantiskt? pffff
De som daddar med dig är de som antingen är där du är och vill försvara sitt…
Alternativt någon som vill leva sig in skiten för att de har inget speciellt att lalla runt med.
Tror du på fucking allvar att det bara är folk som håller med, som läser???
Större delen tar bara in och lämnar inga spår.
Vad tror du de småknattarna gör när du så vackert vaggar in dom?
De vill ju bli precis som dig! De vill välja den trasiga vägen.. envisa…söker en identitet.
För du klarade dig ju ändå…
Att välja störningar är lika enkelt som att prova olika dieter.
Många har säkerligen inte ens vuxna runt om som reagerar…. (sådana som du anklagar på diverse sätt, bara för att försvara dina val).
”Åh Fanny jag ser att du har slutat äta, vilken vacker kropp du har fått….jag rullar ut röda mattan.. du kommer bli en bra förebild för kommande generationer…varför tar du inte och låser in dig, så kan du skriva ner alla dina kunskaper om ämnet..”
Tack jag vet att jag får ha en åsikt.
Möjligen är jag lite elak..okänslig jadda jadda..
Men jag styr då fan inte in folk på sådan där skit som du gör!
Du vet inte ens vilken hjälp du vill ha…
Om 1 år sitter du säkert och skriver samma shit…Men det kanske är bra i din värld?!
Nej jag tänker inte sluta läsa ditt skräp.
😉
Jag ska skriva en bok…..
No offense!
Var inte så sur! 😉
Lorena
30 juli, 2013 at 11:10Fast Jojje…
Förstår ditt resonemang. Pliktetik a la Kant och en gnutta Jesus vänd andra kinden till.
Men faktum är att man måste protestera även mot de ”små” felen i världen.
Dels för att inget barn i hela Afrika blir gladare av att Fanny eller någon annan i Sverige får dålig vård och mat. Om vi i Sverige mår ås bra vi bara kan, kan vi även läggam er krut på att förbättra för de allra svagaste.
Sedan kan man ju också fundera på vad som hade hänt om man t ex aldrig protesterat mot dåliga arbetsförhållanden på fabrikerna i början av industrialiseringen, hade vi kanske haft 16 h arbetsdag än ”för man överlever ju”.
Att vilja maximera sin egen och andras hälsa och lycka är ingenting dåligt. Fanny uppmärksammar ett reellt problem som existerar i svensk sjukvård. Om vi nu är ett välfärdssamhälle ska vi kunna erbjuda vettig vård för alla.
Det är ens förbannade rätt att vara missnöjd. Det tror jag rösträttsrörelsen på 1910-talet också tyckte. Om man inte får vara missnöjd med någonting kommer ingenting heller att förbättras.
Plus att det är okej att känna sig personligen sviken av vården. Det är vi många som känner.
Att inte klaga och sen gå med sina krämpor gör en bara bitter i längden. Bättre att få ur sig det man vill säga.
Fred ut!
Jojje
29 juli, 2013 at 18:38…naaa vet inte Fanny… det känns som att du skriver en ”romantisk” bok om ämnet 🙂
För att dels få försvara alla dina val och diverse rebelliska påhitt.
Du backar nästan alltid upp skiten med ett det-var-ok-jag-hade-en-plan.
Vad fiskar du efter?
Är det skönt när folk typ bara håller med och älskar din historia?
Kan det vara en laddning av din energi/känsla? Du verkar ha några värden som du måste fylla på hela tiden….
Du lägger verkligen mycket krut på ämnet…. även det smäller du upp en plan för.
Men löser det egentligen din situation?
Har du nåt positivt att fokusera på?
Något mål som inte har med vårdämnet att göra?
Alltså man blir som man umgås/hänger….
Hur blir man formad om kommentarerna mest är dyrkande och bekräftelsesökande hitte-på-stollar.
Ja världen är stor och det finns så många möjligheter. Den lyxen kan skaka om många…. historierna är många.. Men mönstret är lättläst.
Folk vill få bekräftelse för sina val. Alla vill synas.
Du är för skärpt för att lalla runt i detta… Du vill inte bråka, men ändå skuttar du in i ringen.
Likt värstingar på gatan, de kommer inte ur mönstret…
De som alltid ska bråka, alltid ska tjata emot snuten.. alltid spela hård.. alltid hamna i cellen.. Tror du på fucking allvar att dessa personer kommer ut det mönstret när de runtom bara backar upp?
Någon måste rycka bort dom och ladda in nya värden….annars förändras inget!
Vet inte hur du tänker.. blogginlägg, veckor, månader, år eller framtid…
Hur långt fram sträcker sig din vision?
Du kommer aldrig loss om du står kvar här och stampar… är det inte det ena så är det….. fuck.. om du skriver om hälsa så kontrar nån läsare att du har rökt…nivån är där. De viftar med fingret.
DÅ blir du frustrerad och känner att du inte får ta dig framåt, du kontrar osäkert och svagt.
Ska du skriva om din kamp nästa år också?!
Att förneka ditt mönster hjälper inte när du så vackert skriver det i långa deja vu-inlägg.
Sen att några sitter och daddar med, det lugnar bara dig för stunden…
Ingen släcker din eld. Det är precis som det ska vara, men du måste kliva ut och titta åt andra hållet.
Du loopar bara!
Undrar om det finns någon IRL som kan hjälpa dig… ja om du ens vill komma vidare och börja leva på riktigt….Du är ingen småunge längre… dags att ta för dig av livets goda.
Du kan lägga tid och energi på så mycket annat… minnen och ärr får du bära med dig som en skugga… det finns ändå inte i din framtid.
Dömer du dig själv? Eller känner du att andra gör det?
Vad betyder något av allt det?
Man behöver inte tynga ner sig med livets felsteg, jobbiga situationer, mobbning, fula ord, svek o s v….det ger inget att hålla fast i skiten, det tillhör inte alls ens personlighet!
Du kan bli vad du vill, vem sa att du ska vara hon från förr livet ut?
Är det någon sjuk lek i vuxenvärlden? Kanske.. hålla kvar folk på en nivå som passar….
Det är lite som att bli slagen.. men ändå gå tillbaka och vara rädd, få samma upprepande skit gång på gång….
Rädd för att växa som person, det är bekvämt och tryggt att vara där nere…
För att ta ett exempel.. en arbetslös (vissa) som lever på bidrag, de tycker att det är skönt att vara precis där, de vet mönstret, de vet hur de ska kontra….
De säger sina lögner, deras attityd duger inte och de hindrar sig medvetet för att få ett jobb… för det är läskigt att vara vuxen… sen att lägga massor tid på att vara duktig… de känner inte värdena… de har det lilla som stimulerar den enda känsla de har.. det räcker..
Människor kan gå vilse så jäkla lätt, även i ett modernt samhälle..
Det handlar bara om olika teman..
Nej man kan inte blunda för skiten som händer, men någonstans måste man vika av för att växa upp….
Ändra fokus och börja ta in nytt…. lös en annan uppgift.. så ska du se att det blir grymt bra 😉
No offense.
Sara
29 juli, 2013 at 19:42Jag spyr, jag dör. Om någon går ut med att den mår skit, är svag och vill göra något åt det så SPARKAR MAN FAN INTE PÅ DEN SOM REDAN LIGGER. Det är inte så enkelt att ”gå vidare”, att helt plötsligt bli en högt uppsatt lyxlirare men det är vad samhället förväntar sig eftersom att rika, friska människor är de enda som är värda något. Sånna människor vars värsta upplevelse var att fastighetsskatten höjdes. Alla har det inte så lätt och de som känner att de är starka och mår bra kan väl då kanske tänka sig att hjälpa de som behöver? Eller är jag ute och cyklar när jag tänker att man ska prioritera medmänsklighet?
Jojje
29 juli, 2013 at 21:00Ja du tänker fjantigt! 🙂
Fanny ligger inte ner…. hon envisas bara..
Och du är precis en sådan som bara håller med och daddar, utan att ens tillföra en lösning eller ens lägga fram en vinkel på möjligheter. Pffff…
Hur fasicken tänkte du hjälpa i verkligheten?!
En teori – att hålla med – att dadda.. heeela tiden.. vad hjälper det?
Är det skönt att någon skriver om hur dåligt de mår?
Hur jäkla surt allt i livet är gång på gång………..
År efter år…. samma ältande..
Det är faktiskt något RIKTIGT som måste förändras.
Ja men ok väggen är kvar, stånga inte den gång på gång då?
Den försvinner inte… och är man så medveten, så kan man ta jäkligt bra beslut. Kan man ta beslut och göra actions i nu-tänker-jag-dö-anda….
Då har man förbannat bra kapacitet i skallen.. sen att man väljer offervägen.. tjaa upp till alla..
Att envisas med att leka 15-åring livet ut är ju så onödigt.
Resa hit och dit är inga problem, men att skylla på hur dålig famlijen är och att det är jobbigt att anpassa sig…Att det bara är gnäll.. på riktigt??
Jag vet inte vad jag ska tro.. det finns alltid två sidor..
Man kan inte skylla på allt och alla hela tiden.. vi har så mycket makt inom oss själva..
Är man medveten om att det tar kraft att ”få rätt” mot en kass vård…. ärligt, vad ska det ge? Bekräftelse?
Visst jag kan tänka från alla håll..
Det är väl fasicken bättre att ändra fokus och ta sig fram i livet?
Man orkar nog det bättre än att ta skit från en vård som vi alla vet inte fungerar på det puttinuttiga sätt som vi drömmer om….
ALLA får ångest av att livet inte får framåt eller åt rätt håll..
Så fort tryggheten rubbas så blir det oro eller ångest som utvecklas..
Livet går inte sönder, världen rasar inte….
Man kan alltid agera!
Men det ät visst en tävling i vem som är mest offer och vem som har mest förnekad ätstörning och vem som har bäst självmordsplan…
Vem samlar mest fans…
Börjar man romantisera sådan dålig skit… ärligt det är nåt helt annat än att klaga på vården..
Ingen ligger ner!!
T o m barn i extremt fattiga länder står upp, de går flera mil i torkan efter vatten… De vet inte ens om de har mat dagen efter…Vård existerar knappt.
Men i lyxiga Sverige måste det lipas så fort någon kollar snett eller säger ett fult ord.. hela livet är förstört!
OFFER och deras fans!
🙂
Jag daddar inte med någon!
No offense..
roethlisberger
30 juli, 2013 at 06:27du är välkommen att sluta läsa sådant du stör dig på, exempelvis min blogg. Jag är mycket medveten om att ”sådana som du” existerar och det är inte er jag försöker nå eller ens prata med/till med varken detta inlägg eller överlag här i bloggen (eller ”ute i livet”, för den delen) – för det vet jag är lönlöst. Så jag tar valet att inte ens försöka besvara dina konstiga och extremt inkränkta ordgrodor här, och du kanske borde överväga valet att sluta läsa mina ”bekräftelse-böner”..? just sayin.
Jojje
30 juli, 2013 at 07:53Plz Fanny!
Ingen stör sig.
Men du skriver mer eller mindre den bästa manualen för att lära sig leva livet på ett omständigt sätt med diverse shit.
Hur i helvete tänker du????!
Tror du att personer som är där NU ser det som varningar/avskräckande?
NEJ! Du ger dom klartecken att köra på.
Så jävla ego är du!
Dina hysteriska kramar signalerar något mörkt…dina fingar som gräver sig djupt ner i köttet…
Romantiskt? pffff
De som daddar med dig är de som antingen är där du är och vill försvara sitt…
Alternativt någon som vill leva sig in skiten för att de har inget speciellt att lalla runt med.
Tror du på fucking allvar att det bara är folk som håller med, som läser???
Större delen tar bara in och lämnar inga spår.
Vad tror du de småknattarna gör när du så vackert vaggar in dom?
De vill ju bli precis som dig! De vill välja den trasiga vägen.. envisa…söker en identitet.
För du klarade dig ju ändå…
Att välja störningar är lika enkelt som att prova olika dieter.
Många har säkerligen inte ens vuxna runt om som reagerar…. (sådana som du anklagar på diverse sätt, bara för att försvara dina val).
”Åh Fanny jag ser att du har slutat äta, vilken vacker kropp du har fått….jag rullar ut röda mattan.. du kommer bli en bra förebild för kommande generationer…varför tar du inte och låser in dig, så kan du skriva ner alla dina kunskaper om ämnet..”
Tack jag vet att jag får ha en åsikt.
Möjligen är jag lite elak..okänslig jadda jadda..
Men jag styr då fan inte in folk på sådan där skit som du gör!
Du vet inte ens vilken hjälp du vill ha…
Om 1 år sitter du säkert och skriver samma shit…Men det kanske är bra i din värld?!
Nej jag tänker inte sluta läsa ditt skräp.
😉
Jag ska skriva en bok…..
No offense!
Var inte så sur! 😉
Lorena
30 juli, 2013 at 11:10Fast Jojje…
Förstår ditt resonemang. Pliktetik a la Kant och en gnutta Jesus vänd andra kinden till.
Men faktum är att man måste protestera även mot de ”små” felen i världen.
Dels för att inget barn i hela Afrika blir gladare av att Fanny eller någon annan i Sverige får dålig vård och mat. Om vi i Sverige mår ås bra vi bara kan, kan vi även läggam er krut på att förbättra för de allra svagaste.
Sedan kan man ju också fundera på vad som hade hänt om man t ex aldrig protesterat mot dåliga arbetsförhållanden på fabrikerna i början av industrialiseringen, hade vi kanske haft 16 h arbetsdag än ”för man överlever ju”.
Att vilja maximera sin egen och andras hälsa och lycka är ingenting dåligt. Fanny uppmärksammar ett reellt problem som existerar i svensk sjukvård. Om vi nu är ett välfärdssamhälle ska vi kunna erbjuda vettig vård för alla.
Det är ens förbannade rätt att vara missnöjd. Det tror jag rösträttsrörelsen på 1910-talet också tyckte. Om man inte får vara missnöjd med någonting kommer ingenting heller att förbättras.
Plus att det är okej att känna sig personligen sviken av vården. Det är vi många som känner.
Att inte klaga och sen gå med sina krämpor gör en bara bitter i längden. Bättre att få ur sig det man vill säga.
Fred ut!
Anna - Trend o träning
29 juli, 2013 at 19:26Bra skrivet Fanny! Träning & de endorfiner man får är viktiga för att må bra – anorektiker eller inte. Då behöver det inte handla om 3 mils långpass 😉 men en kort promenad. Men det är klart enklare att ge pulvermos och lyckopiller istället för välmående på riktigt.
P.S. Stå på dig Fanny & bry dig inte om bloggtroll. De försöker bara bygga upp sin egen dåliga självkänsla genom att trampa på andra. D.S.
Stor kram!
roethlisberger
29 juli, 2013 at 20:43TACK så oändligt mycket Anna! Kommentaren (novellen?Boken?) innan hann göra mig lite ledsen ändå, men dina ord blåste bort det deppet direkt! Tack. Jag menar precis det, att rörelse är så mycket mer än något de som vill gå ner i vikt ägnar sig åt – tvärtom är det ju träningen som får många att faktiskt VILJA ge kroppen (ordentligt med) mat, och endorfinerna är nog den bästa (och billigaste, om vi ska vara sådana) anti-deppen som finns!? Borde snarare vara obligatoriskt i ALL vård. Det finns ju PT’s som jobbar med träning på recept, som skrivs ut från läkare.. ett koncept jag älskar! Men för att återgå till ämnet, det ska självklart inte vara långpass, utan kanske just en hundpromme om dagen räcker – och gör susen!
Stor kram tillbaka
Anna - Trend o träning
29 juli, 2013 at 19:26Bra skrivet Fanny! Träning & de endorfiner man får är viktiga för att må bra – anorektiker eller inte. Då behöver det inte handla om 3 mils långpass 😉 men en kort promenad. Men det är klart enklare att ge pulvermos och lyckopiller istället för välmående på riktigt.
P.S. Stå på dig Fanny & bry dig inte om bloggtroll. De försöker bara bygga upp sin egen dåliga självkänsla genom att trampa på andra. D.S.
Stor kram!
roethlisberger
29 juli, 2013 at 20:43TACK så oändligt mycket Anna! Kommentaren (novellen?Boken?) innan hann göra mig lite ledsen ändå, men dina ord blåste bort det deppet direkt! Tack. Jag menar precis det, att rörelse är så mycket mer än något de som vill gå ner i vikt ägnar sig åt – tvärtom är det ju träningen som får många att faktiskt VILJA ge kroppen (ordentligt med) mat, och endorfinerna är nog den bästa (och billigaste, om vi ska vara sådana) anti-deppen som finns!? Borde snarare vara obligatoriskt i ALL vård. Det finns ju PT’s som jobbar med träning på recept, som skrivs ut från läkare.. ett koncept jag älskar! Men för att återgå till ämnet, det ska självklart inte vara långpass, utan kanske just en hundpromme om dagen räcker – och gör susen!
Stor kram tillbaka
Emma
29 juli, 2013 at 19:40Du är så klok Fanny och jag är helt säker på att du kommer hjälpa många unga tjejer på ett bättre sätt än vad vården gör idag! Fortsätt kämpa för det, för du kommer bli grym på det! Dina punkter är klockrena, och jag håller med Anna här ovan, stå på dig, för dina tankar är SÅ BRA!!!
roethlisberger
29 juli, 2013 at 20:43Tack fina Emma! Det värmer!!
Emma
29 juli, 2013 at 19:40Du är så klok Fanny och jag är helt säker på att du kommer hjälpa många unga tjejer på ett bättre sätt än vad vården gör idag! Fortsätt kämpa för det, för du kommer bli grym på det! Dina punkter är klockrena, och jag håller med Anna här ovan, stå på dig, för dina tankar är SÅ BRA!!!
roethlisberger
29 juli, 2013 at 20:43Tack fina Emma! Det värmer!!
EmmaS
29 juli, 2013 at 20:17Som mamma till en tonåring med lätt ätstörning, läser jag med intresse det du skriver. Jag har intuitivt känt samma sak när jag har varit i kontakt med ätstörningsvården. Jag är faktiskt rädd för att han ska bli sjuk(are) där och avböjde senast i dag en remiss till BUP.
Inte minst är jag rädd för att han ska trilla tillbaka in i kaloriräknandet, som han fastnade i under sitt utbytesår i USA. Och jag tror heller inte på träningsstopp.
Däremot ska vi pröva Ylab, som ju är en privat klinik, där man varken räknar kalorier eller ger träningsförbud. Har du hört något om dem?
roethlisberger
29 juli, 2013 at 20:33Hej! Tack för din kommentar och först och främst vill jag skicka en stor kram till dig, vilken fin mamma du verkar vara! Sund i tänket och jättebra att du vågar ifrågasätta ”de som vet” (eller ja, BORDE veta).
Det finns absolut bra mottagningar och enheter, all vård och framför allt inte alla människor inom den, är ju som på stället jag tyvärr hamnade på. Många, framför allt de privata enheterna, verkar bra och med helt andra upplägg. Tex MHE i Mora, som inte ens använder vågar. Jag tycker det är viktigt att det inte blir fixerat, varken från den sjuke (det är tillräckligt i och med sjukdomen) men inte heller från sjukvården. Varför ska man vägas samma tid varje vecka? Vad säger det, egentligen? Nej, blodprover som visar de nödvändiga siffrorna man kanske måste ha, men sedan tycker jag fokus bör läggas på det psykiska. Samtal, terapi… Stöd bara. Det är som sagt fortfarande en ung människa vi pratar om, med tankar och känslor – inte bara en sjukdom som man botar med rätt medicin och förvaring på närmaste sjukhus.
Just Ylab har jag inte hört något om, men det faktum att det är en privat klinik som du/ni hittat tycker jag bådar gott som sagt.
Jag önskar er all lycka och kämpa på! Hör av dig om jag kan hjälpa på något vis, ibland behöver man bolla lite tankar bara!
Sanna / Vilsan
4 augusti, 2013 at 18:04På Ylab är de jätteproffsiga. Det är dyrt, men de vet vad de pratar om. Lycka till!
Katarina K
15 januari, 2014 at 20:07Hej Sanna,
Jag skulle vilja veta mer om dina erfarenheter av ylab? Har du fullgjort någon behandling där? Känner du någon som har? Var det värt pengarna?
Jag vill ha hjälp med mina ätstörningar/ortorexi. Har testat mer traditionella anorexibehandlingar men det har inte varit rätt… Ylab låter bra på pappret, men skulle kännas bra att höra från någon som har förstahandserfarenheter. Det är ju som sagt rätt mycket pengar..
Tack!
Julia
Katarina K
15 januari, 2014 at 20:09Hej Emma,
Skickar en fråga till dig med: har ni testat ylab? Vad tyckte ni? Har det fungerat?
Tack på förhand för svar.
Mvh,
Katarina
EmmaS
29 juli, 2013 at 20:17Som mamma till en tonåring med lätt ätstörning, läser jag med intresse det du skriver. Jag har intuitivt känt samma sak när jag har varit i kontakt med ätstörningsvården. Jag är faktiskt rädd för att han ska bli sjuk(are) där och avböjde senast i dag en remiss till BUP.
Inte minst är jag rädd för att han ska trilla tillbaka in i kaloriräknandet, som han fastnade i under sitt utbytesår i USA. Och jag tror heller inte på träningsstopp.
Däremot ska vi pröva Ylab, som ju är en privat klinik, där man varken räknar kalorier eller ger träningsförbud. Har du hört något om dem?
roethlisberger
29 juli, 2013 at 20:33Hej! Tack för din kommentar och först och främst vill jag skicka en stor kram till dig, vilken fin mamma du verkar vara! Sund i tänket och jättebra att du vågar ifrågasätta ”de som vet” (eller ja, BORDE veta).
Det finns absolut bra mottagningar och enheter, all vård och framför allt inte alla människor inom den, är ju som på stället jag tyvärr hamnade på. Många, framför allt de privata enheterna, verkar bra och med helt andra upplägg. Tex MHE i Mora, som inte ens använder vågar. Jag tycker det är viktigt att det inte blir fixerat, varken från den sjuke (det är tillräckligt i och med sjukdomen) men inte heller från sjukvården. Varför ska man vägas samma tid varje vecka? Vad säger det, egentligen? Nej, blodprover som visar de nödvändiga siffrorna man kanske måste ha, men sedan tycker jag fokus bör läggas på det psykiska. Samtal, terapi… Stöd bara. Det är som sagt fortfarande en ung människa vi pratar om, med tankar och känslor – inte bara en sjukdom som man botar med rätt medicin och förvaring på närmaste sjukhus.
Just Ylab har jag inte hört något om, men det faktum att det är en privat klinik som du/ni hittat tycker jag bådar gott som sagt.
Jag önskar er all lycka och kämpa på! Hör av dig om jag kan hjälpa på något vis, ibland behöver man bolla lite tankar bara!
Sanna / Vilsan
4 augusti, 2013 at 18:04På Ylab är de jätteproffsiga. Det är dyrt, men de vet vad de pratar om. Lycka till!
Katarina K
15 januari, 2014 at 20:07Hej Sanna,
Jag skulle vilja veta mer om dina erfarenheter av ylab? Har du fullgjort någon behandling där? Känner du någon som har? Var det värt pengarna?
Jag vill ha hjälp med mina ätstörningar/ortorexi. Har testat mer traditionella anorexibehandlingar men det har inte varit rätt… Ylab låter bra på pappret, men skulle kännas bra att höra från någon som har förstahandserfarenheter. Det är ju som sagt rätt mycket pengar..
Tack!
Julia
Katarina K
15 januari, 2014 at 20:09Hej Emma,
Skickar en fråga till dig med: har ni testat ylab? Vad tyckte ni? Har det fungerat?
Tack på förhand för svar.
Mvh,
Katarina
Mona
29 juli, 2013 at 21:28Hej Fanny!
Tack för ännu ett bra inlägg! Fick en idé när jag läste inlägget, som du får ta för vad den är dvs bara en tanke från någon som inte känner dig och som du självklart är helt fri att strunta i om du vill. Med det sagt så undrar jag om du funderat på att skriva en bok som riktar sig till personer som vill ha ett sundare förhållningssätt till mat och träning? Du är ju både duktig på att skriva och vet mycket om både träning, kost och om du man kan må bättre mentalt. Skulle aboslut kunna tänka mig att bokförlag kan vara intresserade av att ge ut något i sådant, eftersom målgruppen kan vara rätt stor. Men, men, bara en idé.
Take care!
/ Mona
Mona
29 juli, 2013 at 21:28Hej Fanny!
Tack för ännu ett bra inlägg! Fick en idé när jag läste inlägget, som du får ta för vad den är dvs bara en tanke från någon som inte känner dig och som du självklart är helt fri att strunta i om du vill. Med det sagt så undrar jag om du funderat på att skriva en bok som riktar sig till personer som vill ha ett sundare förhållningssätt till mat och träning? Du är ju både duktig på att skriva och vet mycket om både träning, kost och om du man kan må bättre mentalt. Skulle aboslut kunna tänka mig att bokförlag kan vara intresserade av att ge ut något i sådant, eftersom målgruppen kan vara rätt stor. Men, men, bara en idé.
Take care!
/ Mona
Tove
29 juli, 2013 at 21:55Håller med dig Fanny! Tror att man måste vara riktigt, riktigt sjuk och underviktig för att viktuppgång ska behöva vara det största fokuset. (Men även då borde man sträva efter terapeutisk behandling så fort patienten är mottaglig, och inte nödvändigtvis vänta till en viss bmi-siffra är uppnådd). Det borde väl istället handla om att försöka förändra inställningen, både till sig själv och även till mat.
Låt tjejerna (å killarna) motionera men lär dem också hur motion påverkar kroppen och vad kroppen behöver för att återhämta sig efteråt, låt dem laga mat tillsammans med personalen, eller ännu hellre en passionerad kock, någon som älskar mat och ser på det på ett helt annat sätt än en ätstörd person gör. Om man förbjuds göra något annat än att äta, vila, väga sig och prata om sina matproblem; snacka om att skapa fixering. Borde väl vara bättre att visa på andra, mer ”normala” sätt att leva, och försöka fylla dagarna med något som känns meningsfullt för den individuella patienten??!! Det jag tycker är sämst med psykvården är att den ofta inte känns anpassad för individen, utan om någon har en ätstörning då följer man ”ätstörningsprogrammet” i behandlingen, vilket såklart inte funkar för alla..
Jaja, detta kan bli långdraget känner jag 😉
Kram från Vejbystrand
roethlisberger
30 juli, 2013 at 06:21Så rätt! Håller med till 110% ! Den där kommentaren lånar jag till ett kommande inlägg, tack Tove!
Kram tillbaka till Vejby, är litelite avis just nu – regn och rusk (och framför allt inget härligt hav att trösta sig med) här hemma.. 😉
Tove
29 juli, 2013 at 21:55Håller med dig Fanny! Tror att man måste vara riktigt, riktigt sjuk och underviktig för att viktuppgång ska behöva vara det största fokuset. (Men även då borde man sträva efter terapeutisk behandling så fort patienten är mottaglig, och inte nödvändigtvis vänta till en viss bmi-siffra är uppnådd). Det borde väl istället handla om att försöka förändra inställningen, både till sig själv och även till mat.
Låt tjejerna (å killarna) motionera men lär dem också hur motion påverkar kroppen och vad kroppen behöver för att återhämta sig efteråt, låt dem laga mat tillsammans med personalen, eller ännu hellre en passionerad kock, någon som älskar mat och ser på det på ett helt annat sätt än en ätstörd person gör. Om man förbjuds göra något annat än att äta, vila, väga sig och prata om sina matproblem; snacka om att skapa fixering. Borde väl vara bättre att visa på andra, mer ”normala” sätt att leva, och försöka fylla dagarna med något som känns meningsfullt för den individuella patienten??!! Det jag tycker är sämst med psykvården är att den ofta inte känns anpassad för individen, utan om någon har en ätstörning då följer man ”ätstörningsprogrammet” i behandlingen, vilket såklart inte funkar för alla..
Jaja, detta kan bli långdraget känner jag 😉
Kram från Vejbystrand
roethlisberger
30 juli, 2013 at 06:21Så rätt! Håller med till 110% ! Den där kommentaren lånar jag till ett kommande inlägg, tack Tove!
Kram tillbaka till Vejby, är litelite avis just nu – regn och rusk (och framför allt inget härligt hav att trösta sig med) här hemma.. 😉
Vickan
30 juli, 2013 at 06:49Ville bara säga STÅ PÅ DIG. Just för att det är ett viktigt ämne som det knappt(inte alls?) skrivs om berör det nog väldigt många både positivt och negativt tyvärr. JAG läser din blogg för att jag gillar DITT budskap och det det DU skriver i DIN blogg som förövrigt är FRIVILLIG att läsa.
Vickan
30 juli, 2013 at 06:49Ville bara säga STÅ PÅ DIG. Just för att det är ett viktigt ämne som det knappt(inte alls?) skrivs om berör det nog väldigt många både positivt och negativt tyvärr. JAG läser din blogg för att jag gillar DITT budskap och det det DU skriver i DIN blogg som förövrigt är FRIVILLIG att läsa.
En flicka som är stark
30 juli, 2013 at 10:13Bra inlägg tjejen! Har själv varit inlagd för anorexia och när jag hade kommit upp till en bra vikt så var jag färdigbehandlad. Tyvärr inte i huvudet så när jag lämnade sjukhuset blev jag sjuk igen, eller börja konstra med maten och gick ner allt igen. Och då var det ingen som var intresserad av att hjälpa mig. Tack och lov lyckades jag på egen hand och är idag helt friskförklarad 🙂 Ta hand om dig!
En flicka som är stark
30 juli, 2013 at 10:13Bra inlägg tjejen! Har själv varit inlagd för anorexia och när jag hade kommit upp till en bra vikt så var jag färdigbehandlad. Tyvärr inte i huvudet så när jag lämnade sjukhuset blev jag sjuk igen, eller börja konstra med maten och gick ner allt igen. Och då var det ingen som var intresserad av att hjälpa mig. Tack och lov lyckades jag på egen hand och är idag helt friskförklarad 🙂 Ta hand om dig!
Emelie
30 juli, 2013 at 21:06Vilken fantastiskt inlägg. Så sant och så trist att vården själv inte ser vad som behöver göras. Jag längtar till varje nytt inlägg i din blogg, du är en riktig inspirationskälla!
Emelie
30 juli, 2013 at 21:06Vilken fantastiskt inlägg. Så sant och så trist att vården själv inte ser vad som behöver göras. Jag längtar till varje nytt inlägg i din blogg, du är en riktig inspirationskälla!
Hanna
30 juli, 2013 at 22:59Jag kan på ett sätt vara enig med dig om att ätstörningsbehandlingen på akademiska inte var den bästa, även om jag inte gick i dagvården. Men det enda negativa jag upplevde var att man inte fick psykolog direkt eller BRA psykologer när man väl fick det. Du är fortfarande sjuk och har därför en helt overklig syn på allt som hände (och varsågod att attackera mig sådär aggressivt som du brukar. det bekräftar tyvärr bara det jag tror om dig) och du måste bli frisk innan du kan hjälpa andra med ätstörningar. Du undviker kolhydrater, du tränar trots att du är sjuk, du är besatt av träning och använder det för att döva dina känslor och lever extremt kontrollerat. Och tro mig, jag vet vad jag snackar om för jag tror aldrig jag själv kommer bli helt frisk heller. Ätstörningstankarna är med mig varje dag, men jag har hittat ett sätt att leva med dom och inte låta de ta över. Släpp taget fanny och lev. Och sluta vara så himla arg. Slöseri med energi och tid. Alla vi som motsätter oss ditt sätt att leva (ja man kan läsa ganska bra utifrån bloggen) är egentligen bekymrade och tkr det är sorgligt att vara så ung och leva så som du gör.
roethlisberger
31 juli, 2013 at 05:45nej jag tänker inte attackera dig. jag förstår vad du menar, och jag säger som dig : jag tycker inte man kan tänka i termerna ”sjuk” och ”frisk” från en ätstörning. precis som med de allra flesta psykiska sjukdomar tror jag nämligen det är svårt att liksom ”radera” förflutet på det sättet som man kan med tex fysiska sjukdomar på ett helt annat sätt. så istället för att säga frisk/sjuk, tycker jag man kan tänka ”nykter ätstörd”, vilket jag anser mig vara. just pga den tiden, är jag idag väldigt…”lättrubbad” och behöver struktur och rutin för att må bra. alla människor mår givetvis bra av det, så tycker inte heller det är vidare sjukt faktiskt. sedan vet inte du allt om mig hanna, måste bara få säga det. det finns saker jag inte sagt, vetat om själv heller för den delen förrän nu på senare tid, och det kan finnas saker BAKOM min ätstörning som egentligen är det riktiga ”problemet”. det är inte en ”ursäkt” eller nåt, eller ett försvar. bara ja… du förstår nog.
ang kolhydrater så jo, det äter jag i varje mål, i olika form. dagligen havregryn, ris, fullkornsmjöl, bönor & linser, frukt i massor etc. tränar gör jag just nu ca 3 ggr i veckan, om ens det. något min familj, vänner och läkare pushar mig att göra oftare, det är jag som inte orkat nu pga andra skäl (som du inte vet allt om, nej). jag mår, som många andra (alla?) bra av att träna ja, och det råkar vara roligt,tycker jag. att jag varit underviktig betyder inte att jag inte får tycka det. faktiskt. och det tänker jag aldrig ”låta bli att prata om” bara för att vad… visa mig ”inte sjuk”? DET om nåt vore sjukt. att vissa tror som du nu uppenbarligen gör, är smällar jag får ta.
hoppas du mår bra.
Hanna
30 juli, 2013 at 22:59Jag kan på ett sätt vara enig med dig om att ätstörningsbehandlingen på akademiska inte var den bästa, även om jag inte gick i dagvården. Men det enda negativa jag upplevde var att man inte fick psykolog direkt eller BRA psykologer när man väl fick det. Du är fortfarande sjuk och har därför en helt overklig syn på allt som hände (och varsågod att attackera mig sådär aggressivt som du brukar. det bekräftar tyvärr bara det jag tror om dig) och du måste bli frisk innan du kan hjälpa andra med ätstörningar. Du undviker kolhydrater, du tränar trots att du är sjuk, du är besatt av träning och använder det för att döva dina känslor och lever extremt kontrollerat. Och tro mig, jag vet vad jag snackar om för jag tror aldrig jag själv kommer bli helt frisk heller. Ätstörningstankarna är med mig varje dag, men jag har hittat ett sätt att leva med dom och inte låta de ta över. Släpp taget fanny och lev. Och sluta vara så himla arg. Slöseri med energi och tid. Alla vi som motsätter oss ditt sätt att leva (ja man kan läsa ganska bra utifrån bloggen) är egentligen bekymrade och tkr det är sorgligt att vara så ung och leva så som du gör.
roethlisberger
31 juli, 2013 at 05:45nej jag tänker inte attackera dig. jag förstår vad du menar, och jag säger som dig : jag tycker inte man kan tänka i termerna ”sjuk” och ”frisk” från en ätstörning. precis som med de allra flesta psykiska sjukdomar tror jag nämligen det är svårt att liksom ”radera” förflutet på det sättet som man kan med tex fysiska sjukdomar på ett helt annat sätt. så istället för att säga frisk/sjuk, tycker jag man kan tänka ”nykter ätstörd”, vilket jag anser mig vara. just pga den tiden, är jag idag väldigt…”lättrubbad” och behöver struktur och rutin för att må bra. alla människor mår givetvis bra av det, så tycker inte heller det är vidare sjukt faktiskt. sedan vet inte du allt om mig hanna, måste bara få säga det. det finns saker jag inte sagt, vetat om själv heller för den delen förrän nu på senare tid, och det kan finnas saker BAKOM min ätstörning som egentligen är det riktiga ”problemet”. det är inte en ”ursäkt” eller nåt, eller ett försvar. bara ja… du förstår nog.
ang kolhydrater så jo, det äter jag i varje mål, i olika form. dagligen havregryn, ris, fullkornsmjöl, bönor & linser, frukt i massor etc. tränar gör jag just nu ca 3 ggr i veckan, om ens det. något min familj, vänner och läkare pushar mig att göra oftare, det är jag som inte orkat nu pga andra skäl (som du inte vet allt om, nej). jag mår, som många andra (alla?) bra av att träna ja, och det råkar vara roligt,tycker jag. att jag varit underviktig betyder inte att jag inte får tycka det. faktiskt. och det tänker jag aldrig ”låta bli att prata om” bara för att vad… visa mig ”inte sjuk”? DET om nåt vore sjukt. att vissa tror som du nu uppenbarligen gör, är smällar jag får ta.
hoppas du mår bra.
Eveliina
31 juli, 2013 at 20:14Heja dig, Fanny! Kan inte annat än hålla med dig! Har själv varit inlagd och behandlad för anorexi men är i stort sett frisk nu, och min första måltid på sjukhuset var en upptinad panpizza… Och har själv tyckt att man borde få lära sig hur man motionerar hälsosamt så att det inte går åt fel håll igen. Men hoppas verkligen att förändringar sker inom vissa punkter i vården! Älskar din blogg btw!
Eveliina
31 juli, 2013 at 20:14Heja dig, Fanny! Kan inte annat än hålla med dig! Har själv varit inlagd och behandlad för anorexi men är i stort sett frisk nu, och min första måltid på sjukhuset var en upptinad panpizza… Och har själv tyckt att man borde få lära sig hur man motionerar hälsosamt så att det inte går åt fel håll igen. Men hoppas verkligen att förändringar sker inom vissa punkter i vården! Älskar din blogg btw!
Malin Rosén
12 mars, 2014 at 16:33Shit så bra skrivit! Håller helt med dig, har själv varit sjuk och är inte alls nöjd med min behandling. Jag blev mer deprimerad där än jag var tidigare. Dem borde faktiskt göra fler saker än bara spela kort och vila med patienterna. Skärpning!
You go girl! Skicka insändare till tidningar om detta. Väldigt viktigt tycker jag.
Idag är jag utbildad coach och hjälper ungdomar med ätstörning. Jag fokuserar mycket på självkänslan i våra möten eftersom jag själv var besviken över att BUP aldrig fick mig att inse vikten av att ha en stark självkänsla. Allt handlade bara om mat – hur frisk blir man då? Sjukdomen sitter ju i tankarna.
Däremot efter jag fått coachning och hjälp av Mia Törnblom och hennes företag och när jag under en lång tid jobbar med mig själv och att stärka min självkänsla, kunde jag på riktigt kalla mig själv frisk!! BUP borde verkligen fokusera mer på den psykiska hälsan tycker jag också, och precis som du säger – bygga upp starka kroppar med näring istället för kassa vitaminlösa måltider.
Malin Rosén
12 mars, 2014 at 16:33Shit så bra skrivit! Håller helt med dig, har själv varit sjuk och är inte alls nöjd med min behandling. Jag blev mer deprimerad där än jag var tidigare. Dem borde faktiskt göra fler saker än bara spela kort och vila med patienterna. Skärpning!
You go girl! Skicka insändare till tidningar om detta. Väldigt viktigt tycker jag.
Idag är jag utbildad coach och hjälper ungdomar med ätstörning. Jag fokuserar mycket på självkänslan i våra möten eftersom jag själv var besviken över att BUP aldrig fick mig att inse vikten av att ha en stark självkänsla. Allt handlade bara om mat – hur frisk blir man då? Sjukdomen sitter ju i tankarna.
Däremot efter jag fått coachning och hjälp av Mia Törnblom och hennes företag och när jag under en lång tid jobbar med mig själv och att stärka min självkänsla, kunde jag på riktigt kalla mig själv frisk!! BUP borde verkligen fokusera mer på den psykiska hälsan tycker jag också, och precis som du säger – bygga upp starka kroppar med näring istället för kassa vitaminlösa måltider.