[varning långt inlägg] : diagnos äntligen satt

Jaha, och så sitter jag här med ett papper som svart på vitt deklarerar att jag har en NPF (neuropsykiatrisk funktionsnedsättning). Efter ett år med strul i min hemkommun vände jag mig tillslut till Stockholm och en månad senare är det klart. Tydligen är jag en ”självklar ADHD”. Jaha. Vad är det då? Och vad betyder det, att plötsligt ha en bokstavskombination kopplad till sig – som inte bara en tillfällig sjukdom man tillfrisknar från efter rätt behandling, utan en funktionsnedsättning man lever med för alltid?

Jag började skriva om vad det är, hur det funkar osv osv, men i vanlig ordning blev det en roman i längd : sagan om ringen triologin, sååå istället kan intresserade använda det där fantastiska internet:et för att hitta mer info, och jag håller mig här till hur det är för mig.

Det var för ett drygt år sedan en uppmärksam vän till mig rådde mig att söka utredning för ADD. Min reaktion var först ”vad är det?”, eftersom jag bara hört talas om ADHD och inte riktigt kunde identifiera mig med vad jag då trodde det var. Hon förklarade och jag tänkte att ja, det kan ju förklara en del. Att söka en neuropsykiatrisk utredning är ett utdraget projekt. Först husläkaren, som höll med mig i mina misstankar och skickade en remiss till akut psyk (av någon orsak), därifrån fick jag en remiss till unga vuxna. Där tog det många veckor och många besök innan jag ens fick en läkare, och ännu längre tid innan min terapeut kom in i bilden. För återfallet i depressionen ville jag ta tag i, jag kände att ”nu är jag ju ändå här”, typ.. Samtliga människor jag träffade under dessa månader ansåg att min önskan om en neuropsykiatrisk utredning var befogad. Efter ett halvår fick jag äntligen komma till neuropsykiatriska mottagningen för ett bedömningssamtal, men kvinnan jag träffade där inledde vårt samtal med att meddela att jag minsann inte skulle få en utredning. Det gjorde inte bara mig upprörd utan även mina läkare (ja, plural, jag har haft 4 olika på en och samma mottagning under det senaste året), min terapeut och anhöriga, som vid det här laget alla var överrens om att en NPF förmodligen fanns där. Så, ännu ett halvår spenderades med att försöka få iväg en remiss, men på grund av läkarnas konstanta frånvaro och att jag sällan träffade samma människa två gånger så kom den aldrig iväg. Då ploppade plötsligt min far upp som gubben i lådan och erbjöd sig att stötta en privat utredning. Efter ett års kämpande i motvind mot systemet och bara få höra att ”ja du har garanterat en NPF” men aldrig få det på papper och därmed rätt till hjälp – tackade jag och tog emot utan att tveka. Och som sagt, en månad senare är det klart.

Men det blev inte ADD utan ADHD. Den förutfattade meningen som finns är ju att det är en diagnos för bråkiga pojkar i småskolan som slåss och skriker. Inte flickor och verkligen inte de som är duktiga och socialt begåvade. På grund av min höga intellektuella förmåga och sociala kompetens då jag alltid varit bra på att uttrycka mig i både tal och skrift, har mina problem länge varit ”osynliga” för omgivningen. När jag blev äldre och det sattes högre krav på planering och struktur, blev det dock märkbart. Nu när både jag och min mamma, som var med under min uppväxt, lärt oss mer om ADHD kan vi båda se hur den tydligt fanns redan när jag var yngre. Jag var en typisk ”jobbig jävel” som alltid visste bäst, la mig i och pratade oavbrutet. Mitt ”h” tog sig formen att jag gärna utövad sport, satt i timmar med teckningar, pyssel, leksaker… jag var ”periodare” med intressen och ägnade under en period all tid åt en specifik sak. När jag var 11 läste jag till exempel en bok om dagen, och när jag var 12-13 började jag göra smycken och producerade hundratals örhängen (som jag givetvis aldrig använde, de skulle bara göras). Jag har alltid varit allt eller inget, och min värld har alltid varit rätt svart/vit. Jag är antingen jätteglad eller jätteledsen, jag antingen älskar människor eller så känner jag nästan ett hat – jag är antingen av eller på, mittemellan finns inte och lagom ingår inte i mitt livs vokabulär.

Att ha diagnosen innebär flera saker. För det första är det så himla himla skönt att få ett svar. Att inse att jag inte är ensam och att det inte är ”fel” på mig, utan det är en problematik lika fysisk som vilken annan som helst, det är kemi i hjärnan. Det går att se, bara inte utifrån.. Sedan innebär det att jag kan börja äta medicin. För att förenkla, hoppas vi att den ”trasslar ut” det garnnystan av tankar jag har i mitt huvud. För det är inte brist på tankar och idéer direkt, inte heller dess kvalité. Problemet är att jag blir helt utmattad av dem, och det slutar med att jag blir paralyserad och istället gör ingenting med dem. Jag har inte kunnat strukturera upp någonting och det är otroligt frustrerande att känna att man har kapaciteten men saknar verktygen att använda den. Sedan ger diagnosen mig rätt till stöd i tex studier. Vilket alltså inte innebär något annat än att jag ges samma förutsättningar som alla andra utan diagnos. Jag kommer även börja terapi i någon form, oklart ännu vilken, men förmodligen gå och prata i grupp eller liknande.

Att ha diagnosen känns verkligen som en sten som släpper från hjärtat. När jag gick ut från läkaren igår började jag störtböla. Den här diagnosen är svar på så mycket. På varför jag aldrig riktigt kunde identifiera mig med den där anorektikern jag så länge utmålades till att vara; ätstörningarna var snarare ett symptom än det riktigt problemet. På varför jag ena dagen känner mig som världens starkaste människa och nästa inte ens värdig ett liv. På varför vardagen är så fruktansvärt mycket svårare för mig att få ihop än vad den är för ”alla andra”. På varför jag har svårt att sova med alla tankar snurrandes, och varför jag har svårt för relationer av alla dess slag. Allting har handlat om hur min hjärna är kapabel att ta upp signaler korrekt. Och när jag väl fått det under kontroll tror jag verkligen att jag kommer kunna använda mig av mina talanger och förmågor på riktigt. Och den tanken ger mig hopp. Nu jävlar börjar mitt liv.Och om ni undrar varför jag fyller detta inlägg med bilder på ett hysteriskt barn så är det för att jag inte riktigt visste vad jag annars skulle ”bryta av med”. Det är alltså jag. Gånger tre. För några år sedan.