motivation, är att se framsteg

Jag har funderat lite på det där med träningsmotivation. Folk frågar mig ständigt var jag finner motivationen? Hur jag orkade ”ta tag i” mitt liv, med både träning och kost, då för dryga året sedan när jag började resan från 90 kilo och hetsätning.

Idag, kan jag för mitt liv inte förstå vad folk som inte tränar (rör på sig i någon form) gör med all sin tid, varför de prioriterar allt annat före hälsan, och var de överhuvudtaget får sin energi att göra allt detta ”andra” ifrån. För jag blir seg, deppig och fattig på inspiration när jag inte tränar och äter bra. För mig är det den bästa ångestdämpande medicin som finns, det är vad som får mig att orka kliva upp ur sängen och det är vad som får mig att somna om kvällarna. Mitt dygn vänds upp och ned när jag inte tränar, mitt humör blir fruktansvärt och depressionen blommar upp på två röda.

Precis som jag skrev om kosten här om dagen, så handlar det om att prioritera. Jag har haft perioder i mitt liv, tex när jag ställde klockan på 5 för att ta mig till jobb i Stockholm (helvetes-pendlande..), jobba 8-17, pendla hem, för att sedan ta mig till gymmet och träna, och då komma hem tidigast 9 på kvällen. Och då var det matlagning, dusch, ompackning, ev plugg och överblivet jobb som gällde innan jag kunde lägga mig. Detta 5 dagar i veckan, i flera veckor. Men det gick – för jag gjorde matlådor, jag fokuserade på alla vinster både fysiskt och psykisk – och jag visste att om jag inte fick in träningen skulle jobbet (som var tidnings-layoutande vid ett skrivbord, och en del fotojobb) bli outhärdligt. Jag skulle inte orka, helt enkelt.

Så tid, för träning, finns alltid. Alltid. Okej om man varken vill eller känner att man hinner träna 7 dagar i veckan (det är väl kanske inte optimalt för vidare många ändå) men några pass i veckan? Nej brist på tid, är ett argument jag inte köper, framför allt inte eftersom jag själv bevisat att det går, även med ovan nämnda jobb- och pendlings-omständigheter.

Alla tycker kanske inte det är roligt att träna (ja jag skriver ”kanske” för att jag verkligen inte kan förstå det), men… resultat är roligt. Utveckling är roligt. Att bli starkare är roligt, att orka mer är roligt. Att ha energi även efter middagen och att då ha flera timmar till på dygnet att faktiskt leva är roligt. Man mår bättre, inifrån och ut, när man tränar (på ett eller annat vis), och det är liksom ingen personlig åsikt eller spekulation – det är fakta.

Då, för en himla massa kilon sen, var det inte roligt att träna. Nej, det var det inte, inte alls. Mest för att jag kände mig som en klumpig flodhäst utan vare sig styrka eller kondition. Och för att jag hatade mig själv för att ens ha låtit mig själv förfalla så. Men, det tog inte många pass innan jag tyckte mig se framsteg, upplevde att jag hade ett jämnare humör och mående, kände mig ha blivit lite lite tightare i kroppen… och DET är motivation, att se framsteg! Det kom dippar, var och varannan dag var fortfarande ”dålig”, men de bra dagarna övervägde de dåliga, och i takt med att kilona rann av växte träningspeppet, och idag kan jag inte vara utan min träning. Vikt vill jag inte tappa mer, nu har jag dessutom gått upp några kilon igen (det var planerat, så jag ser det bara som något att vara stolt över!) men det är just här jag vill bromsa alla som upplever motstånd att börja träna – lägg om fokus! Träna inte för att ”bli smal”, utan träna av samma orsak som jag tränar idag – för att det gör dig starkare, friskare, gladare och lyckligare!

Där, där har vi motivationen. Jag förstår inte vad det är folk tycker saknas?! Träning, och en hälsosam livsstil överhuvudtaget, är ett felfritt och vattentätt recept på ett mer harmoniskt och lyckligt liv. Längre liv också, för den delen. För jo, alla mår bra av det. Du är liksom inget unikt undantag som gör regeln här, utan alla mår bra av att träna. Du har kanske bara inte förstått det än. Så lägg om fokus, prioritera annorlunda och känn de positiva effekterna av träningen – för de är både många och fantastiska!