Browsing Category

topslide

Kost Tankar om ting topslide Träning Vad vi borde prata om Vardagsuppdatering

det är beteendet som är sjukt

Jag såg en debatt härom dagen, där en kvinna kommenterade att det är intressant hur att väga, mäta och vara strikt med kost/träning ses som något duktigt så länge man är överviktig eller någorlunda normal. Då har man ju bara disciplin och visar att man vill bli hälsosam. Men blir du ”smal” eller till och med underviktig – då är plötsligt precis samma beteende sjukt.

Och det är så sant. Beteendet är detsamma, men omgivningen bedömer huruvida det är sjukt eller ej beroende på kroppshydda. Det är det här jag menar med att jag är friskare än majoriteten av min omgivning, även om jag både tränar mer och har större kunskap gällande kost, träning och hälsa överlag, än de flesta. Men jag kan inte ta en fika med en bekant utan att ord som ”nyttigt” kommer upp, jag kan inte gå bort på middag utan att konstant vara den som äter mest för att alla andra vill hålla igen, jag får förvånade blickar när jag köper lösgodis för sådant skit äter väl inte jag heller?!

Ätstörningar har ingenting med hur kroppen ser ut att göra. Anorektiker kan de flesta peka ut. Men anorexi är inte den vanligaste ätstörningen. Inte heller den jag skulle kalla farligast. För de farliga är de där dolda – de ingen ser, de få har kunskap om, de väldigt väldigt många lider av. Att konstant tänka på vad och hur man äter, att se träning som ett sätt att forma om kroppen och/eller tappa vikt, att dela upp mat i bra/dålig, att vara strikt och ha regler. Ja, allt det där som är duktigt så länge man är tjock. Som folk sedan kallar sjukt när kroppen hänger med. Men beteende är exakt detsamma hela tiden.

Inspiration och pepp Kost Resan Tankar om ting topslide Träning Vad vi borde prata om Vardagsuppdatering

För jag vill leva, inte bara överleva.

Jag följer faktiskt inte så många bloggar. Men de jag följer, hyser jag stor respekt för! Det är alla duktiga, sunda, fina och kloka människor som inspirerar. En av dem är Anna, och idag skrev hon om fåfänga.

Den där fåfängan man kanske skulle må bäst utan, och trots dagens alla ideal så matas vi med klyschor om hur skönheten kommer inifrån. Trots att alla verkar vara på väg någonstans, mot ett annat jobb, en annan lägenhet, en ”bättre” kropp – så ska man vara jävligt nöjd där man är annars är man ju så fåfäng! Och är man nöjd, ja då är man självgod.

Först vill jag betona en sak. Det är skillnad på att vara självsäker och att vara självgod. Ok? Härom dagen pratade jag med en vän på gymmet, och hon sa ”jag vill inte låta självgod, men jag är faktiskt NÖJD med min kropp, som den är”. När hon sa det såg jag på henne hur hon väntade på min reaktion, för säkerligen hade många i det läget utbrustit ”men då behöver du ju inte träna!” – för jo, många anser att man ska ha superkonkreta mål överallt. Så även på gymmet. Vill man inte bli smalare bör man ju i alla fall vilja bygga muskler. Eller bli starkare åtminstone, om inte snabbare, rörligare – på något vis måste man vilja förbättras. Varför?! Jag sa bara fan va gött, då kan du ju koncentrera dig på att ha kul när du tränar istället!

Och så var det ytan, den vi hela tiden visar och den vi hela tiden döms efter. För första intryck kommer vi inte ifrån, så är det bara. Medvetet eller ej så får vi ett första intryck och alla vill vi nog ge ett bra sådant. Även om jag inte tränar enbart för att se ut på ett visst sätt, så råkar ”mitt ideal” vara just resultatet av träning – jag tycker helt enkelt muskler är attraktivt. Jag tränar av många skäl, bland annat är det världens bästa antidepressiva (jag har till och med fått order från terapeuten om att träna i någon form varje dag), sedan är ju den sporten jag ägnar mig åt den enda jag tycker är rolig (ingen får mig att springa, sparka boll eller simma. Aldrig) så det är verkligen mitt intresse lika mycket som en annan ägnar sig åt att måla. Och ja, eftersom styrketräning för mig närmare mitt ideal, det jag tycker är vackert, ser sunt och starkt ut (och jag vet vad som ligger bakom muskler; all tid och energi och engagemang) så handlar det till viss del även om yta. Det skulle ju bara bli fjantigt om jag hävdade något annat. Vi är ärliga här, ni vet, om både fint och fult.

Men vad är okej fåfänga och var går gränsen till skadlig fåfänga? Ja, alltså såhär tänker jag. Jag försöker se min kropp som en maskin. Just för att inte blanda in känslor mer än nödvändigt – de finns där ändå. Jag försöker se min kropp som en fantastisk, häftig och cool manick som jag kan bygga ut, göra om och resa med. Uppleva saker med. Ha roligt med. Det är en relation vi har, jag och kroppen, och som i alla relationer handlar det om att ge och ta. Jag ger ordentligt med mat, vila och hjärngymnastik, och tillbaka får jag glädjestunderna på gymmet när kroppen orkar mer och mer, jag får endorfin-rus och jag får flåsa, svettas och pustas. När jag sedan kommer hem och ser mig i spegeln, brukar det kännas rätt bra, jag riktigt kan se hur duktig min lille kropp varit som lyft skrot med mig nere på gymmet! Men jag har också de där stunderna, när jag undrar om de där 12 kilona jag gått upp senaste året verkligen var nödvändiga… jag orkade ju träna innan också?? Och då hade jag synliga muskler, vackra kindben och lätta ben som orkade springa. Fast vänta, får jag påminna mig, den orkade ju faktiskt inte. Den orkade träningspassen, men vikterna fick sänkas för varje vecka istället för att höjas, och utöver den där timmen på gymmet var jag en zombie. Trött, blek och orkeslös. Och vad kom som ett brev på posten? Jo, ett återfall i depressionen.

Tackar vet jag, men jag har alla dagar i veckan en några kilo tyngre kropp med några extraprocent kroppsfett, om det ger mig möjligheterna att må bra inuti. En dag kanske balans kan uppnås med en lägre vikt, men just nu, kan jag inte ha balans där. Just nu, behöver min kropp ha energi nog att faktiskt orka även i huvudet. För jag vill leva, inte bara överleva.

Jag märkte knappt att jag tappade vikt först, det var inte alls med mening och i början kände jag inte av några negativa konsekvenser alls. Men plötsligt en dag vad vikten på tok för låg och jag valde då att sluta gå/springa/cykla och äta mer mer mer. Det var ett val och det är så man gör! Mätt? Though shit, ät mer ändå.. Spring i benen? Det går över..20130614-151221.jpg 2013-05-21 13.36.09Bilderna är från förra våren, och ska jag vara ärlig känner jag mig när jag ser dem, i ena sekunden smällfet här med massa kilon mer och i nästa kommer jag ihåg… det var där det tog slut. Energin. Livslusten. Fokus måste vara glädje! Jag var för trött.

Livet är viktigare. Jag vet ju det, men även jag måste påminna mig själv med jämna mellanrum, för det var ju den där fåfängan ja.. alla har vi den och jag tror inte vi blir av med den. Vi måste bara lära oss bli smartare än den. Och det blir man genom att göra motstånd och boosta självförtroendet – jag är en fantastisk människa så jag vill bo i en fantastisk kropp som orkar med all min amazing:ness! Typ. Jobbar på den…

Inspiration och pepp Myter Resan Tankar om ting topslide Vad vi borde prata om Vardagsuppdatering

det där med fina och fula sjukdomar

”ingen kan göra allt, men alla kan göra något”

Det gör ont i mig när jag tänker på livets och världens orättvisor. Vissa insikter svider lite mer än andra. Jag hörde imorse på nyheterna att 4% (eller om det var 7, minns inte exakt men det var under 10) av alla pengar som går till forskning går till forskning om mental hälsa/ohälsa. Resten till forskning kring fysiska sjukdomar. Det är fint att vi botar cancer och kan överleva aids och allt, verkligen – självklart tycker jag det. Men om vi inte lär oss mer om mental ohälsa, funktionsnedsättningar som inte syns och vad som egentligen händer i huvudet när vi lever som vi gör idag, så kommer vi dö långt innan sjukdomar som cancer tar oss.

Det finns många orsaker att jag bloggar. Jag älskar att dela med mig av allt det fina, ni vet; maten, kakorna, tipsen och peppen. Det jag får tillbaka av er är också ovärderligt. Alla fina ord. Vännerna jag hittat genom bloggen. Men en av de största orsakerna att jag bloggar är att det är vad jag kan göra. Jag kan ta bladet från munnen och prata om det jag önskar att flera talade om. För om ingen vet att det finns, på riktigt, så kommer det aldrig gå några fler procent till den forskningen. Forskningen som är så himla himla viktig.

Hur länge ska vi gå med på att leva i ett samhälle där majoriteten inte vet vad psykisk ohälsa egentligen är? Ett samhälle där man tror att ADHD handlar om busiga pojkar som inte kan sitta still utan mest bara slåss? Ett samhälle där flickorna som skär sig gör det för uppmärksamhet? Ett samhälle där ”att gå in i väggen” förlikas med att vara odisciplinerad? Hur länge ska psykisk ohälsa vara något fult som lata hittat på, medan fysisk ohälsa är något fina människor drabbas av?IMG_2337IMG_2322

Inspiration och pepp Kost Resan Tankar om ting topslide Vad vi borde prata om Vardagsuppdatering

det där med vad man äter

Alltså. Jag vägrar ”välja sida” när det gäller kost och mat och goa grejer att stoppa i munn. Varför måste jag?! Som om jag har någon plikt att som hälso-bloggare inte enbart snacka om ”nyttigt”. Som om jag som fd ätstörd måste visa bild på alla max-mål, hämtpizzor eller lösgodispåsar jag äter. Som om man inte kan vilja ha både och – och faktiskt också äta alltihop.

Jag älskar det där kemikalie- och färgämnesproppade lösgodiset, ja. Jag älskar marabouchoklad som är ungefär noll procent ”nyttig kakao”. Jag älskar flottig pizza och jag beställer alltid en extra pommes för att det är så himla fint med lite bea till. 

Jag älskar också nötter, goda sallader och kakor bakade på bönor. Jag älskar att leka i köket för att komma på alternativ. Sådant man kan äta till frukost och få energi av, ork att starta dagen och lust att ta sig an livet. Jag älskar att mitt kök inte ens innehåller strösocker eller vitt mjöl, för att jag aldrig bakar med det själv – men i skafferiet står snabbmakaronerna redo och i kylen ligger några plattor choklad och väntar.

Jag vägrar följa någon slags mall om hur jag borde vara. Hur jag borde ”leva som jag lär” (?) och inte äta ”onyttigt”. Eller hur jag borde visa att jag visst äter choklad varje dag och hämtmat minst en gång i veckan. Varför skulle jag?

Jag är människa och jag är inte bara en sak. Jag gillar inte bara en sak. Jag tror inte på förbud, hundraprocentiga rätt eller fel, regler som gäller alla eller för den delen ; en sida av hälsa. För mig är hälsa att kunna välja – och att göra det. Som ätstörd kan man inte välja det mindre nyttiga alternativet, och kan man så ger det ångest. Som ”korrekt” hälso-bloggare ska man tydligen inte välja ”fel”, någonsin. Som före detta ätstörd ska man dock konstant visa att man inte längre är sjuk, och är just därför ändå lite sjuk när man äter kakor utan socker, bakar utan mjöl eller experimenterar fram alternativ till klassikerna på fikabordet.

Förlåt om det sticker i ögonen men jag tänker inte välja sida här va. Jag är inte enfärgad och jag kommer aldrig kunna stå stadigt på en sida av planen och hejja på bara ett av lagen. Jag gillar gott, punkt slut. atbart

Tankar om ting topslide Vad vi borde prata om

ätstörningar har inget med vikt att göra

”Hon ser inte ut att ha en ätstörning”.

Finn ett fel i den meningen. Vid närmare eftertanke inser jag att det finns två. För det första lider inte enbart tjejer/kvinnor av ätstörningar, men det börjar folk kanske förstå nu. För det andra, det jag tycker är så viktigt att folk får en förståelse för, så syns oftast inte ätstörningar – alls.

Faktum är, att enbart hos en av alla ätstörningar finns en direkt koppling mellan kroppsvikt och diagnos. Och det är anorexia. Men lider man av bulimi, hetsätning, överätning eller UNS så syns det med all sannolikhet inte, framför allt så ser ett otränat öga inte sjukdomstecknen. Sådant som svullnad, darr, lågt blodtryck, oregelbunden puls etc – sådant som på sin höjd en fd ätstörd kan identifiera som varningssignaler, går de allra flesta obemärkt förbi.

Ätstörning. Om man bara ser på ordet så ser man det egentligen tydligt : ät-störning. En störning i ätbeteendet. Har detta något med vikt att göra? Nej. Det är en störning, som så många andra, och just denna stör ätandet och hur vi känner, agerar och reagerar kring det. Kring ätande. Både det egna men också andras ; ”alla andra”.

Jag har träffat många ätstörda. Många störda överlag, om vi ska vara sådana. Jag har sett flickor på fjorton bast skära sönder ansiktet, sticka knivar i halsen och fimpa cigaretter på armarna. Jag har också sett utbrott, ångestanfall och hysteriska reaktioner vid matbord när en portion serveras, en näringsdryck ska intas eller mellanmålet plötsligt byts ut mot en glass i solen. Men de utan tvekan sjukaste och mest trasiga människorna har jag träffat utanför sjukhuset och utanför allt vad matscheman, viktkontroll och terapibehandling heter. Jag har träffat dem i skolan, på fester eller haft dem i min närmsta umgängeskrets. Ätstörningar finns överallt och de allra flesta kommer inte i format : anorektisk. De allra flesta är normalviktiga, tränar ”normal-mycket” och äter ”normalt”.

Det är viktigt, tycker jag, att betona det här. För det är sorgligt många som tror att man måste vara ”tillräckligt sjuk” för att söka hjälp. Med detta ”tillräckligt sjuk” menas ofta ”tillräckligt mager”. För uppfattningen är att har man en ätstörning på riktigt så måste man vara just mager, underviktig. Tyvärr är det så också vården ser det, för en anorektiker identifieras lätt och man vet hur man hanterar det ”problemet” – man ökar intaget och minskar uttaget. Givetvis finns det hundraelva fel i en behandling som innebär enbart viktreglering och ingen terapi, men det är ett helt annat kapitel som jag inte ska skriva om här. Det jag vill betona och uppmärksamma här är att ätstörningar har inget med vikt att göra. En av många syns, anorexi syns, men de andra sitter i skallen och kan få förödande konsekvenser om man inte tar dem på allvar. Främst omgivningen brukar det vara, som slänger ur klumpiga kommentarer eller skakar av sig antydningar om dåligt mående ”uppenbarligen är h*n inte så sjuk, h*n äter ju och ser helt normal ut”.

Det ska inte vara relaterat med skam, att söka hjälp. Man ska inte fundera kring huruvida man ser tillräckligt sjuk ut. Man ska inte vara rädd att bli nekad vård eller hjälp om man ber om den. Det är nog tufft i sig, att ta det klivet, man ska inte behöva bevisa sitt dåliga mående också. Av naturliga skäl resulterar det enbart i ett ännu sämre mående. Och rädsla över att bli ifrågasatt är ofta orsaken att ätstörda inte söker hjälp. Eller dumförklarad : VA är det inte bra att spy upp maten?! VA skadar jag mina inre organ?! VA SKOJAR DU, KAN JAG FÅ MEN OM TRETTIOELVATUSEN ÅR ALLTSÅ?! Ja som tonåring-tjugosomething känner man sig ju väldigt sårbar och kan absolut föreställa sig en pajjad livmoder och barnlöshet. Eller hår som aldrig växer ut igen, naglar som går av, en mage som slutar fungera. Absolut. Precis som rökare känner hur lungorna svartnar.

. Det förstår man inte, inte som anorektiker och inte heller som ”normalstor” (man är ju just normal?!) med ätstörning. Så problemet blir här rätt tydligt va? Man skäms för att må dåligt, då det ju inte ”syns”, och det dumförklaras allt som oftast (man är ju dum om man medvetet skadar sin kropp) om man trots allt vågar öppna sig ändå . Det enda sättet att få ändring på det här är att skapa medvetenhet hos, och dela kunskap med, allmänheten. Att fd sjuka, och absolut de som är sjuka i dagsläget också, vågar berätta och stå för känslorna och skammen som kommer med en så kallad ”dold sjukdom”. Det gäller alla psykiska sjukdomar, men ätstörningar och dess offer ligger givetvis mig varmt om hjärtat. Det vore också mycket värt om stora namn inom tränings- och kostvärlden kunde belysa den här problematiken. Läser fel ögon fel blogginlägg eller hör fel föreläsning kan vad som helst knorras till och bli hur tokigt som helst. 

Jag ville ta upp detta av två skäl. För det första har jag tvingats se alldeles för många människor förlora alldeles för många år, och i vissa fall liv, i psykiska sjukdomar. För det andra är jag själv en överlevare av ätstörningar, och det är något man konstant kurerar sig efter. Sjukdomen i sig är inte kronisk, men man är konstant medveten, ibland smärtsamt medveten, om sin historia och sin nutid. Man ifrågasätter framtiden, hållbarheten och huruvida det alltid kommer vara en kamp. Den största kampen är omgivningens fördomar och agerande. Därför vill jag be er alla, sjuka som friska, träningsfrälsta som matglada, unga som vuxna – prata om det. Fråga istället för att gissa eller att ta för givet. Ventilera istället för att ignorera. Hjälp till att få bort skammen så att fler kan må bra utan att först behöva må dåligt.

Jag kommer skriva mer inom detta ämne, om dold sjukdom och hur vi medvetet måste arbeta bort från skammen, skulden och alla pekpinnar -”rätt och fel”- rörande psykisk ohälsa. För att jag vill och för att jag tycker det är viktigt. Jag skapar en kategori som heter ”vad vi borde prata om” och där kommer dessa inlägg att samlas. All diskussion och utbytande av åsikter välkomnas givetvis, men nu vaktar vi tungorna och tänker till en extra gång innan vi låter fingrarna skriva allt för fula ord, ok?