Browsing Tag

panikångest

Tankar om ting Vad vi borde prata om Vardagsuppdatering

Att resa med ångest, del 2

Publicerad 11 september, 2018

När jag var i Schweiz tidigare i sommar skrev jag ett inlägg på instagram om att resa med ångest. Den resan gick över förväntan, ångesten fanns där, som ett muller i bakgrunden, men den tog aldrig över. Att det gick så bra beror på många faktorer, inte minst att jag var med min familj som idag är medvetna om hur mina diagnoser ibland kan spela spratt och stå ivägen för en simpel vardag. Jag får ett lugn i att OM jag mår dåligt så visst, jag mår dåligt och det är illa nog, men jag blir inte på det också skuldbelagd av min omgivning. Genom åren har jag insett att just det är det mest och bäst förebyggande i sådana här situationer; att ha en förstående omgivning.

Hur som helst. Jag är nu i Spanien, och under denna resa är omständigheterna på många sätt lite annorlunda. Vi flög ner i söndags och de två första timmarna av flygresan var en mardröm, panikångesten slog till utan dess like för första gången på månader. Jag satt och grät hysteriskt och fick inte luft, när planet började rulla ville jag bara stanna det och springa av. Springa hem till min trygga zon. Men det går ju inte, och därefter följde alltså några timmar som var bland de värsta jag upplevt, och att då sitta fast på ett flygplan gjorde det inte lättare.

När vi efter en lång resa ankom till Nerja, som vi ska bo i resten av veckan, var jag helt slut. En sen middag och sedan stupade jag i säng. Igår blev det en heldag, som egentligen var i värsta laget för mig och kanske lite mer än vad jag har energi för just nu. Det är det här jag har svårast att acceptera med min nuvarande ”sjukdomsstatus”; att en helt normal aktivitetsmängd är mer än vad jag orkar. Jag vill ju så gärna orka. Jag får dåligt samvete och känner mig ”tråkig”. Och i vissa sällskap känner jag mig även extremt missförstådd.

Men, jag tog mig igenom gårdagen, och efter omständigheterna gick det ändå bra. Ingen ny panikångestattack även om jag var trött, och efter tio timmars sömn inatt mår jag nu helt okej. Idag ska jag och Jocke ut på egna äventyr i bergen och det ser jag fram emot. Det blir lite mental återhämtning för mig.

Med det sagt en sista påminnelse; det finns mycket som pågår bakom och runt om de där vackra bilderna vi ser i våra flöden. Glöm inte det. Jag har ett fantastiskt liv, men på flyget till ett semesterparadis sitter jag och hulkar i panikångest för att jag inte får stanna hemma i min lägenhet. Saker är inte alltid svarta eller vita och de är oftast betydligt mer komplexa än vad en bild i instagramflödet någonsin kan visa.

inspirationstories Tankar om ting Vad vi borde prata om

Tankar om ångestpodden, och stora varma tack till er som gör skillnad, på riktigt.

Publicerad 18 mars, 2016

För några veckor sedan hittade jag Ångestpodden. Ida Höckerstrand och Sofie Hallberg driver podden som på 8 månader gick från helt okänd till att ha hundratusentals lyssnare i månaden, och i augusti 2015 startade de ”Inget Filter”. Inget Filter fungerar som paraplyet under vilket de samlar sina olika sociala medier där de aktivt, varje dag arbetar för att bryta tabut kring psykisk ohälsa. De vill fungera som opinionsbildare och förändra samhällets syn på den psykisk ohälsan, och utöver podden har de en föreläsning som heter ”Förr eller senare känner du igen dig”.

Som alltid när jag hittar en ny podd börjar jag från början, och först att gästa podden var Sofia ”ptfia” Sjöström som pratade om sin utmattningsdepression i avsnitt nr3. Jag minns när Sofia skrev om det här första gången, och alla gånger hon talat- skrivit- och debatterat om ämnet sedan dess har jag tänkt att gud så viktigt det här är. Varje gång har jag tänkt att det är helt sjukt att det ska behövas, att det var och faktiskt fortfarande är något man måste förklara. Motivera. Känner att man i princip måste ursäkta sig för.

Ibland får jag kommentarer om att det räcker nu, ”sluta skyll på diagnoser och sjukdomar hit och dit”. Jo, det gör mig ledsen, och framför allt gör det mig uppgiven. För jo, det talas mer om psykisk ohälsa idag än för bara några år sedan, det gör det. Men uppenbarligen är vi långt ifrån den förståelse och den insikt alla vi, som på ett eller annat sätt kommit i direkt kontakt med psykisk ohälsa, önskar att samhället i stort hade. Alla vi som av ett eller annat skäl valt att trots kommentarer, pikar, förutfattade meningar och nonchalanta antydningar från olika håll, ändå fortsätta prata om det. Fortsätta prata om hur sjukt jäkla pissigt det är att leva med en sjukdom, eller i ett tillstånd, som gör att vi fortfarande inte riktigt har en socialt accepterad plats i dagens samhälle. 

fordetarviktigt

Det här är en väldigt viktig podd. Jag började som sagt från början men har emellanåt hoppat lite framåt i tiden för att några gäster eller ämnen lockat mig. Exempelvis det avsnitt som släpptes häromdagen, med Therese Lindgren, som har en av Sveriges mest besökta youtube-kanaler med över 300 000 prenumeranter. Therese publicerar videos om skönhet; allt från hud- och hårvård till smink-turtorials till mode – och så pratar hon ärligt och öppet om sin panikångest och klaustrofobi. Jag ska vara helt ärlig och säga att Therese var en helt ny ”bekantskap” för mig, och det sa faktiskt bara ’klick’ direkt. Vilken människa!

Ni som hängt med här i bloggen ett tag vet att jag skrivit en del om det här med psykisk ohälsa, inte minst min egen. Under fliken ”läsvärda inlägg” ovanför headern har jag samlat ett par inlägg, för den som vill läsa igen eller kanske missat något. Eller skicka länken till någon som kanske skulle behöva påminnas. Exempelvis skrev jag för dryga halvåret sedan inlägget ”För det är väldigt väldigt ensamt, att leva med en tumör jag inte kan rå för att jag har, men ändå konstant blir bortdömd för” och i början av 2016 skrev jag ”det där med att känna två saker samtidigt, trots att de är totalt oförenliga med varandra”

Tack Ida och Sofie, för allt ni gör. Tack för Ångestpodden, tack för Inget Filter och tack för att ni pratar. Tack underbara människor som Sofia och Therese, för allt ni gör och för att ni använder era kanaler där ni kan nå ut och göra skillnad på riktig.

LÄNKAR: Ångestpodden på itunes || Ångestpodden på instagram || Hemsidan Inget Filter

lifestories Resan Tankar om ting topslide Vad vi borde prata om Vardagsuppdatering

Det är att känna två saker samtidigt, trots att de är totalt oförenliga med varandra.

Publicerad 13 januari, 2016

Du vet känslan som rusar genom bröstet när du är på väg att missa ett trappsteg, och för ett ögonblick tror att du kommer falla? Eller när du får sladd på bilen och utan kontroll glider ut mot vägrenen och hinner tänka att nu dör jag. Den känslan, men konstant, det är det som är ångest.

Det är att vara rädd och trött på samma gång. Det är att vara rädd för misslyckas, men samtidigt sakna ork att försöka. Det är att vilja vara själv, men samtidigt avsky ensamheten. Det är att bry sig om allt lite för mycket, men samtidigt inte bry sig alls. Det är att känna allting på en och samma gång, men samtidigt vara paralyserande likgiltig.

Det är helt enkelt att känna två saker samtidigt, trots att de är totalt oförenliga med varandra. Det är att inte känna eller vilja en utav av dem mer än den andra, och det är att inte kunna sluta känna någon utav dem. Det är konstant. Det är tröttsamt, det är ologiskt och det är frustrerande.

Men lider man av ångest är det realitet, och det är vardag. Ibland är det överväldigande, och att tänka sig ett helt liv med alla dessa känslor är vad som är svårast av allt att hantera och acceptera. För hur ska man orka?!

Den senaste tiden har jag tänkt mycket på vilken bild jag förmedlar, här i bloggen och i andra sociala medier. Av mig och av mitt liv. Jag har haft ett märkligt 2015, där jag erfarit, upplevt och lärt mig oerhört mycket. Jag önskar jag hann få ner i ord, allt det jag tänker och känner, att jag kunde dela med mig av allt. Men det är helt omöjligt att hinna med, och jag hänger ju ärligt talat inte med själv. Jag hänger inte med i svängarna, i topparna och dalarna, i känslostormarna där jag ena sekunden vill allt, för att nästa sekund tvivla och bli rädd. Det är svårt att beskriva och förklara, det närmsta jag kommer är att jag känner mig jagad. Jagad av mig själv, en värld och ett samhälle som snurrar allt för snabbt – samtidigt som så långt före, som om jag lever på en annan planet och inte ens talar samma språk som människorna omkring mig. Ibland vet jag inte hur jag ska kommunicera, trots att just kommunikation och dialog alltid varit det jag kan så bra.

Det är inte bara två oförenliga känslor och tankar samtidigt, det är väl snarare tusen. Jag har inte riktigt vetat hur jag ska formulera mig här, eller någon annanstans, och jag inser att jag som lite glidit ifrån det som från början var kärnan i allt jag gör, inte minst här i bloggen. Det är ju sådant här jag vill prata om. Behöver prata om. För jag är så mycket olika på en och samma gång, och det här en del av den jag är. Så det tänkte jag hitta tillbaka till nu.