lifestories Resan Tankar om ting topslide Vad vi borde prata om Vardagsuppdatering

Det är att känna två saker samtidigt, trots att de är totalt oförenliga med varandra.

Du vet känslan som rusar genom bröstet när du är på väg att missa ett trappsteg, och för ett ögonblick tror att du kommer falla? Eller när du får sladd på bilen och utan kontroll glider ut mot vägrenen och hinner tänka att nu dör jag. Den känslan, men konstant, det är det som är ångest.

Det är att vara rädd och trött på samma gång. Det är att vara rädd för misslyckas, men samtidigt sakna ork att försöka. Det är att vilja vara själv, men samtidigt avsky ensamheten. Det är att bry sig om allt lite för mycket, men samtidigt inte bry sig alls. Det är att känna allting på en och samma gång, men samtidigt vara paralyserande likgiltig.

Det är helt enkelt att känna två saker samtidigt, trots att de är totalt oförenliga med varandra. Det är att inte känna eller vilja en utav av dem mer än den andra, och det är att inte kunna sluta känna någon utav dem. Det är konstant. Det är tröttsamt, det är ologiskt och det är frustrerande.

Men lider man av ångest är det realitet, och det är vardag. Ibland är det överväldigande, och att tänka sig ett helt liv med alla dessa känslor är vad som är svårast av allt att hantera och acceptera. För hur ska man orka?!


Den senaste tiden har jag tänkt mycket på vilken bild jag förmedlar, här i bloggen och i andra sociala medier. Av mig och av mitt liv. Jag har haft ett märkligt 2015, där jag erfarit, upplevt och lärt mig oerhört mycket. Jag önskar jag hann få ner i ord, allt det jag tänker och känner, att jag kunde dela med mig av allt. Men det är helt omöjligt att hinna med, och jag hänger ju ärligt talat inte med själv. Jag hänger inte med i svängarna, i topparna och dalarna, i känslostormarna där jag ena sekunden vill allt, för att nästa sekund tvivla och bli rädd. Det är svårt att beskriva och förklara, det närmsta jag kommer är att jag känner mig jagad. Jagad av mig själv, en värld och ett samhälle som snurrar allt för snabbt – samtidigt som så långt före, som om jag lever på en annan planet och inte ens talar samma språk som människorna omkring mig. Ibland vet jag inte hur jag ska kommunicera, trots att just kommunikation och dialog alltid varit det jag kan så bra.

Det är inte bara två oförenliga känslor och tankar samtidigt, det är väl snarare tusen. Jag har inte riktigt vetat hur jag ska formulera mig här, eller någon annanstans, och jag inser att jag som lite glidit ifrån det som från början var kärnan i allt jag gör, inte minst här i bloggen. Det är ju sådant här jag vill prata om. Behöver prata om. För jag är så mycket olika på en och samma gång, och det här en del av den jag är. Så det tänkte jag hitta tillbaka till nu.


10 Kommentarer

  • Svara
    Emelie
    13 januari, 2016 at 15:24

    Du är så mycket olika på en och samma gång ja, och det är allt det som gör dig till just dig, och det är tack vare allt detta som jag tycker om dig så himla himla himla himla jättemycket. För du, HELA du, är världsbäst. Min finaste regnbåge, som ju faktiskt inte skulle vara regnbågen utan alla olika färger. Och du har mig i alla livets lägen, i alla uppgångar och alla nedgångar och alla mellanlägen och alla halvlägen. Alltid. puss <3

  • Svara
    Jeanna
    13 januari, 2016 at 16:13

    Känner igen mig, Fanny! Stor kram.

  • Svara
    Frida
    13 januari, 2016 at 18:40

    Jag ser fram emot att få läsa mer! Jag blir alltid glad när det dyker upp nya inlägg här. Hoppas du får ett lugnare år i år och får en chans att landa!

  • Svara
    My
    13 januari, 2016 at 20:11

    Hög igenkänning! Jag älskar att du kan sätta så bra ord på ångesten. Din serie om att “älska någon som mår lite extra dåligt” har varit guld värd för mig och min omgivning.

  • Svara
    Madeleine
    14 januari, 2016 at 07:10

    Huvudet på spiken, verkligen!

  • Svara
    ISA
    14 januari, 2016 at 15:25

    känslovirrvarr och berg&dalbana är typ mitt normaltillstånd. FETT tröttsamt. Vore “roligt” att läsa dina djupare tankar och funderingar, du är klok! <3

  • Svara
    Jessica
    14 januari, 2016 at 21:19

    Känner igen känslan. Var rädd om dig. Kram

  • Svara
    Josefine
    15 januari, 2016 at 09:13

    Det är befriande att läsa något som jag själv ofta har svårt att sätta ord på, ibland går det ibland inte. Du lyckas förmedla de känslorna i ord på ett givande sätt. Fortsätt vara den du är oavsett vilken topp eller dal du befinner dig i, du är fantastisk och inspirerande! Tack 🙂

  • Svara
    Caroline
    11 februari, 2016 at 20:24

    Otroligt bra skrivet. Jag tycker verkligen du är så himla duktig på att uttrycka dig i text, och det har jag tyckt länge. Har liksom bara inte vågat skicka en kommentar. Men du är väldigt, väldigt duktig på det du gör!

    Jag har märkt en viss förändring här i bloggen på senaste och det är väl främst att det inte är fler sådana texter som denna. Och det saknar jag faktiskt! Även om innehållet fortfarande är väldigt bra så gillade jag när du skrev lite mer djupa texter 🙂

    Många kramar!

    • roethlisberger
      Svara
      roethlisberger
      12 februari, 2016 at 13:10

      Hej Caroline, och tusen tack för din fina kommentar <3 Hoppas du vill fortsätta kommentera nu, för jag uppskattar det verkligen ska du veta!

      Det stämmer nog, att det är lite färre "djupa" texter likt denna, men jag har för avsikt att skriva & publicera lite mer av den varan igen. Den enkla förklaringen heter tid, brist på tid. Men jag saknar det, och vet att många med dig gillar när jag skriver, så jag ska absolut försöka "få till" mer inlägg likt detta.

      Kramar!

    Lämna en kommentar