Browsing Tag

tankar om ting

Tankar om ting Vad vi borde prata om Vardagsuppdatering

Att resa med ångest, del 2

När jag var i Schweiz tidigare i sommar skrev jag ett inlägg på instagram om att resa med ångest. Den resan gick över förväntan, ångesten fanns där, som ett muller i bakgrunden, men den tog aldrig över. Att det gick så bra beror på många faktorer, inte minst att jag var med min familj som idag är medvetna om hur mina diagnoser ibland kan spela spratt och stå ivägen för en simpel vardag. Jag får ett lugn i att OM jag mår dåligt så visst, jag mår dåligt och det är illa nog, men jag blir inte på det också skuldbelagd av min omgivning. Genom åren har jag insett att just det är det mest och bäst förebyggande i sådana här situationer; att ha en förstående omgivning.

Hur som helst. Jag är nu i Spanien, och under denna resa är omständigheterna på många sätt lite annorlunda. Vi flög ner i söndags och de två första timmarna av flygresan var en mardröm, panikångesten slog till utan dess like för första gången på månader. Jag satt och grät hysteriskt och fick inte luft, när planet började rulla ville jag bara stanna det och springa av. Springa hem till min trygga zon. Men det går ju inte, och därefter följde alltså några timmar som var bland de värsta jag upplevt, och att då sitta fast på ett flygplan gjorde det inte lättare.

När vi efter en lång resa ankom till Nerja, som vi ska bo i resten av veckan, var jag helt slut. En sen middag och sedan stupade jag i säng. Igår blev det en heldag, som egentligen var i värsta laget för mig och kanske lite mer än vad jag har energi för just nu. Det är det här jag har svårast att acceptera med min nuvarande ”sjukdomsstatus”; att en helt normal aktivitetsmängd är mer än vad jag orkar. Jag vill ju så gärna orka. Jag får dåligt samvete och känner mig ”tråkig”. Och i vissa sällskap känner jag mig även extremt missförstådd.

Men, jag tog mig igenom gårdagen, och efter omständigheterna gick det ändå bra. Ingen ny panikångestattack även om jag var trött, och efter tio timmars sömn inatt mår jag nu helt okej. Idag ska jag och Jocke ut på egna äventyr i bergen och det ser jag fram emot. Det blir lite mental återhämtning för mig.

Med det sagt en sista påminnelse; det finns mycket som pågår bakom och runt om de där vackra bilderna vi ser i våra flöden. Glöm inte det. Jag har ett fantastiskt liv, men på flyget till ett semesterparadis sitter jag och hulkar i panikångest för att jag inte får stanna hemma i min lägenhet. Saker är inte alltid svarta eller vita och de är oftast betydligt mer komplexa än vad en bild i instagramflödet någonsin kan visa.

Okategorierat Resan Tankar om ting Vad vi borde prata om Vardagsuppdatering

Nej, du behöver faktiskt inte håna människors nyårslöften.

Vet ni vad jag tycker börjar bli tjatigt? Att år efter år höra och läsa redan ”träningsfrälsta” människor sucka och håna människor som vid årsskiftet sätter mål inför det nya året. Så kallade nyårslöften, alltså. Nej, nyår är ingen ”magisk gräns” då en förändring av något slag blir lättare. Ja, det stämmer att varje dag oavsett tidpunkt på året är en möjlig dag att ”börja på nytt”. Vi vet det, allihopa. Det vet även de som väljer att göra någon typ av förändring vid just årsskiftet, hör och häpna!

Att se instagramflödet fyllas med hånfulla pikar i stil med ”new year, new me – bullshit!” är så tröttsamt. Vad är det för märklig, och högst osympatisk, attityd egentligen? Varför skulle det vara legitimt att håna och få människor som nu bevisligen valt att låta årsskiftet bli startskottet för en positiv förändring, att må dåligt över sitt beslut? Känna sig dumma när de köper gymkort, eller kanske investerar i ett par bra löparskor?

Jag tror liksom inte att de behöver mer negativ press och attityd från omgivningen, från oss som redan är ”frälsta”. För vi är ju redan där – vi behöver inte ett nytt år för att fatta beslut som innefattar träning. Men om nu årsskiftet är vad som får någon att påbörja den resa vi alla någon gång själva påbörjat – ska vi då inte uppmuntra den förändringen? Istället för att härja i sociala medier som om vi minsann har ”it all figured out” och antyda att alla som avlagt nyårslöften är fåniga?

Jag bara undrar, alltså. För jag tycker det börjar bli rätt tjatigt.

nyarslofte

Inspiration och pepp Okategorierat Tankar om ting Vardagsuppdatering

Två tankar/tips inför det nya året (det där med nyårslöften, ni vet)

  1. För snart ett år sedan skrev jag inlägget ”Det är inte målet – det är en förutsättning” och jag tror att det tåls att läsas igen, inte minst nu när det börjar snackas nyårslöften och storslagna livsförändringar. Hua.
  2. För att citera Isabel Bolenstern, som är en av mina favoritmänniskor just nu och helt fantastisk på cirka alla sätt som går; ”Man vill göra sitt liv bättre – inte stressigare”. Nedan kan du se en video från hennes youtube-kanal, och när du sett klart den föreslår jag att du kollar på resten av hennes videos också (börja med den här vetja; 50 saker man inte ska säga till stressad/utbränd person)
healthstories Okategorierat Tankar om ting Träning Vad vi borde prata om Vardagsuppdatering

Varför får någon ”med en kropp som min” modella löparkläder? (svar på läsarfråga)

När jag visade bilderna från plåtningen jag gjorde för Sportamore och den nya löparkollektion från BLACC, fick jag en kommentar som gav mig blandade känslor. Jag svarade kort i kommentarsfältet men eftersom jag har tänkt en hel del på det här sedan dess ville jag skriva några rader till om ämnet, i ett eget inlägg. Såhär löd kommentaren;

Hej, av ren nyfikenhet, varför får du stå (snarare springa) som modell till löparkläder när du ej är löpare? Eller får och får, menar mer har du någon koll på hur resonemanget går hos fotograf/hen som planerar fotograferingen? Menar – du som styrketränar har ju en väldigt muskulös kropp (förlåt för att jag tar mig frihet till att kommentera din kropp!) , som man inte riktigt får vid löpning (ifall man inte kompletterar med styrketräning då…) och ger inte det en konstig bild? Endast en tanke bara!
Du är superbra!

Okej. Såhär tänker jag. Jag tycker att det är både bra och framför allt ansvarsfullt av ett klädmärke att välja att visa upp sina kläder med olika människor med olika kroppsformer. Jag är så himla trött på att det ska vara EN typ av människa som är ”rätt form”, det rätta i sammanhanget är väl variationen?! Det tycker jag personligen är att ge en korrekt, sund och bra bild av vad träning är. För träning är liksom inte något bara en liten utvald grupp får ägna sig åt, träning är för alla.

Att säga att en ”inte har en kropp som min” om en löptränar tycker jag ärligt talat mest är en rätt stor tankevurpa. Jag kan löpa, jag bara gör det inte så ofta då det inte är en träningsform jag (just nu) tycker är värst rolig. Precis som alla andra har jag inte obegränsat med tid utan måste prioritera, och just nu prioriterar jag bevisligen annan träning då det är vad jag, just nu, gillar att ägna mig åt. Med det sagt så känner jag många riktigt muskulösa människor som löptränar, så nä… det blir liksom helgalet att säga att det finns ett visst ”sätt en ser ut på, om en löper”.

Låt oss uppmuntra företag och klädmärkens ”användande” av modeller i varierande form, färg, kön och ålder. Varierande allting, helt enkelt. Låt oss lämna det där trista med ramar och ideal och förbestämda ramar och mått för oss att passa in i, och istället visa hur olika kroppar kan bära upp- och känna sig bekväma i alla typer av kläder.

Så tycker jag, i alla fall. Slutligen, vill jag också säga att jag hade jätteroligt den där onsdagen i juni när jag plåtades i BLACC’s löparkläder. Jag blev väldigt glad över att bli tillfrågad från första början, och uppmuntrar som sagt Sportamore’s initiativ att anlita modeller i varierande storlek och form.

_DS_6026Fotograf: Pavel Maira [ pavelmaira.se // Steaksandwich.se ] för Sportamore.se

#throwbackthursday Inspiration och pepp inspirationstories Okategorierat Resan Tankar om ting topslide Vad vi borde prata om Vardagsuppdatering

Igen: jag äter inte choklad för att vara hälsosam – jag äter det för att det är gott.

En dag förra hösten postade jag en bild på instagram, en bild med choklad. Olika choklad; allt från chokladdoppade superbär till marabou med kolafyllning. Direkt avföljde en hel drös människor. Är inte det märkligt?

Jag äter choklad, varje dag. Jag tränar, inte riktigt varje dag men de flesta. Jag äter även grönsaker, jag äter så kallad ”superfood”, jag äter kött och ibland blir middagen vegetarisk. Vissa dagar vill jag inte prata med någon när jag tränar utan mest ”försvinna in i min bubbla” och bara låta kroppen jobba, medan jag andra dagar ägnar den där timmen på gymmet främst åt att just snicksnacka med en god vän. Det är livet liksom – lite av allt. Det ser olika ut olika dagar, och herregud det är ju precis det jag uppskattar; att ha lite olika!

Hälsa, är för mig att fylla livet, vardagen och själen med saker man tycker om. Saker som värmer, ger glädje och iver inför framtiden. Hälsa för mig är inte att utesluta. Jag ogillar starkt ordet ”nyttigt”, och likaså ”onyttigt”, för jag tycker liksom inte att de behövs. De fyller ingen funktion. Vi behöver inte definiera precis allt.

Allvarligt talat. Jag äter inte choklad för att vara hälsosam – jag äter det för att det är gott.

Det är tråkigt tycker jag, att ordet hälsa för många direkt blir någon form av mall att pressa ner sig i. Som ett par osköna jeans som varken är för stora eller små – bara fel passform. Jag vet inte hur det är för er, men jag har lika svårt varje gång att formulera mig när någon frågar på vilket sätt jag äter eller tränar. För jag har inget ”sätt”?! Jag bara äter liksom. Jag bara tränar. Det verkar ju dessutom funka rätt bra, så som jag gör. Så jag tänker lite att tja, jag fortsätter. För saken är den, att jag gillar både choklad och träning. Jag vill inte, tänker inte och behöver verkligen inte välja.

För mig, är hälsa hur det vi gör, får oss att må. Det är de sakerna vi ska fylla våra liv med, för att må bra och följaktligen vara hälsosamma. Oavsett vilket format det för dagen kommer i; oavsett om du just idag behöver lite extra choklad eller en tyst timme för dig själv på gymmet eller i löpspåret. Eller något annat för den delen. Ibland räcker ett fånigt klipp i Facebook-flödet för att jag ska fnittra och uppskatta livet lite extra.

Moral of the story: choklad ingår i allra högsta grad i min ”hälsosamma livsstil”. Sådetså.

icaecochocsalthemmakvallgodis1nutrichokladiherbmars2osterlenchokladsvkakao3st2sn.favs.16-4

inspirationstories Tankar om ting Vad vi borde prata om

Tankar om ångestpodden, och stora varma tack till er som gör skillnad, på riktigt.

För några veckor sedan hittade jag Ångestpodden. Ida Höckerstrand och Sofie Hallberg driver podden som på 8 månader gick från helt okänd till att ha hundratusentals lyssnare i månaden, och i augusti 2015 startade de ”Inget Filter”. Inget Filter fungerar som paraplyet under vilket de samlar sina olika sociala medier där de aktivt, varje dag arbetar för att bryta tabut kring psykisk ohälsa. De vill fungera som opinionsbildare och förändra samhällets syn på den psykisk ohälsan, och utöver podden har de en föreläsning som heter ”Förr eller senare känner du igen dig”.

Som alltid när jag hittar en ny podd börjar jag från början, och först att gästa podden var Sofia ”ptfia” Sjöström som pratade om sin utmattningsdepression i avsnitt nr3. Jag minns när Sofia skrev om det här första gången, och alla gånger hon talat- skrivit- och debatterat om ämnet sedan dess har jag tänkt att gud så viktigt det här är. Varje gång har jag tänkt att det är helt sjukt att det ska behövas, att det var och faktiskt fortfarande är något man måste förklara. Motivera. Känner att man i princip måste ursäkta sig för.

Ibland får jag kommentarer om att det räcker nu, ”sluta skyll på diagnoser och sjukdomar hit och dit”. Jo, det gör mig ledsen, och framför allt gör det mig uppgiven. För jo, det talas mer om psykisk ohälsa idag än för bara några år sedan, det gör det. Men uppenbarligen är vi långt ifrån den förståelse och den insikt alla vi, som på ett eller annat sätt kommit i direkt kontakt med psykisk ohälsa, önskar att samhället i stort hade. Alla vi som av ett eller annat skäl valt att trots kommentarer, pikar, förutfattade meningar och nonchalanta antydningar från olika håll, ändå fortsätta prata om det. Fortsätta prata om hur sjukt jäkla pissigt det är att leva med en sjukdom, eller i ett tillstånd, som gör att vi fortfarande inte riktigt har en socialt accepterad plats i dagens samhälle. 

fordetarviktigt

Det här är en väldigt viktig podd. Jag började som sagt från början men har emellanåt hoppat lite framåt i tiden för att några gäster eller ämnen lockat mig. Exempelvis det avsnitt som släpptes häromdagen, med Therese Lindgren, som har en av Sveriges mest besökta youtube-kanaler med över 300 000 prenumeranter. Therese publicerar videos om skönhet; allt från hud- och hårvård till smink-turtorials till mode – och så pratar hon ärligt och öppet om sin panikångest och klaustrofobi. Jag ska vara helt ärlig och säga att Therese var en helt ny ”bekantskap” för mig, och det sa faktiskt bara ’klick’ direkt. Vilken människa!

Ni som hängt med här i bloggen ett tag vet att jag skrivit en del om det här med psykisk ohälsa, inte minst min egen. Under fliken ”läsvärda inlägg” ovanför headern har jag samlat ett par inlägg, för den som vill läsa igen eller kanske missat något. Eller skicka länken till någon som kanske skulle behöva påminnas. Exempelvis skrev jag för dryga halvåret sedan inlägget För det är väldigt väldigt ensamt, att leva med en tumör jag inte kan rå för att jag har, men ändå konstant blir bortdömd för och i början av 2016 skrev jag det där med att känna två saker samtidigt, trots att de är totalt oförenliga med varandra

Tack Ida och Sofie, för allt ni gör. Tack för Ångestpodden, tack för Inget Filter och tack för att ni pratar. Tack underbara människor som Sofia och Therese, för allt ni gör och för att ni använder era kanaler där ni kan nå ut och göra skillnad på riktig.


LÄNKAR: Ångestpodden på itunes || Ångestpodden på instagram || Hemsidan Inget Filter

Inspiration och pepp inspirationstories Tankar om ting Uncategorized Vardagsuppdatering

Det är inte målet – det är en förutsättning.

Jag har vid det här laget flera gånger nämnt hur jag inte är överdrivet förtjust i mål. Det kan förvåna många, och kanske låter det lite motsägelsefullt, inte minst när något jag ägnar så stor tid åt just träning. För träning = att öva, och jo visst, öva gör man för att bli bättre. För progression och framsteg. Men måste man verkligen ha värsta superkonkreta målet? Måste man bestämma sig för exakt varför man tränar, måste man ha ett spikat datum då man ska springa X eller väga Y? Måste man alltid alltid ha ett mål som indirekt säger en att man ännu inte är där?

Att acceptera och älska sin kropp är för många ett mål. Någonstans dit man ska, och väl där blir saker bra. kan man bli lycklig. Personligen tror jag det här är ett typiskt exempel på hur vi fått det hela om bakfoten och liksom ”vänt på ordningen”. Föreställningen att det inte finns någon kropp att acceptera och älska redan nu sätter mer käppar i hjulet än vad det motiverar. Tror jag.

För saken är den, att du har den redan. Du har redan din kropp, och vet du? Du inte bara kan acceptera och älska den redan nu, utan jag tror verkligen att det är en direkt nödvändighet. En förutsättning. Notera dock att detta inte på något vis är oförenligt med att samtidigt ha ett mål eller önskan att utvecklas ännu mer – utan jag tror att det är en direkt förutsättning för att göra det.

Att se, acceptera och vara tacksam. Istället för att måla upp det som ett mål och liksom vända på ordningen – acceptera och älska din kropp nu. För du har den ju redan. Din kropp. Precis som du har så mycket annat att se, acceptera och älska.

Mål kan vara bra, så länge man inte glömmer att snabbaste sättet att ta sig framåt är att ha en stadig grund att ta avstamp från. Att acceptera och älska nu, är inte målet i sig – det är faktiskt bara början. Det är en förutsättning.

lifestories Resan Tankar om ting topslide Vad vi borde prata om Vardagsuppdatering

Det är att känna två saker samtidigt, trots att de är totalt oförenliga med varandra.

Du vet känslan som rusar genom bröstet när du är på väg att missa ett trappsteg, och för ett ögonblick tror att du kommer falla? Eller när du får sladd på bilen och utan kontroll glider ut mot vägrenen och hinner tänka att nu dör jag. Den känslan, men konstant, det är det som är ångest.

Det är att vara rädd och trött på samma gång. Det är att vara rädd för misslyckas, men samtidigt sakna ork att försöka. Det är att vilja vara själv, men samtidigt avsky ensamheten. Det är att bry sig om allt lite för mycket, men samtidigt inte bry sig alls. Det är att känna allting på en och samma gång, men samtidigt vara paralyserande likgiltig.

Det är helt enkelt att känna två saker samtidigt, trots att de är totalt oförenliga med varandra. Det är att inte känna eller vilja en utav av dem mer än den andra, och det är att inte kunna sluta känna någon utav dem. Det är konstant. Det är tröttsamt, det är ologiskt och det är frustrerande.

Men lider man av ångest är det realitet, och det är vardag. Ibland är det överväldigande, och att tänka sig ett helt liv med alla dessa känslor är vad som är svårast av allt att hantera och acceptera. För hur ska man orka?!


Den senaste tiden har jag tänkt mycket på vilken bild jag förmedlar, här i bloggen och i andra sociala medier. Av mig och av mitt liv. Jag har haft ett märkligt 2015, där jag erfarit, upplevt och lärt mig oerhört mycket. Jag önskar jag hann få ner i ord, allt det jag tänker och känner, att jag kunde dela med mig av allt. Men det är helt omöjligt att hinna med, och jag hänger ju ärligt talat inte med själv. Jag hänger inte med i svängarna, i topparna och dalarna, i känslostormarna där jag ena sekunden vill allt, för att nästa sekund tvivla och bli rädd. Det är svårt att beskriva och förklara, det närmsta jag kommer är att jag känner mig jagad. Jagad av mig själv, en värld och ett samhälle som snurrar allt för snabbt – samtidigt som så långt före, som om jag lever på en annan planet och inte ens talar samma språk som människorna omkring mig. Ibland vet jag inte hur jag ska kommunicera, trots att just kommunikation och dialog alltid varit det jag kan så bra.

Det är inte bara två oförenliga känslor och tankar samtidigt, det är väl snarare tusen. Jag har inte riktigt vetat hur jag ska formulera mig här, eller någon annanstans, och jag inser att jag som lite glidit ifrån det som från början var kärnan i allt jag gör, inte minst här i bloggen. Det är ju sådant här jag vill prata om. Behöver prata om. För jag är så mycket olika på en och samma gång, och det här en del av den jag är. Så det tänkte jag hitta tillbaka till nu.

healthstories Myter Resan Tankar om ting topslide Vad vi borde prata om

EN LITEN FUSKLAPP – för dig som älskar någon som mår lite extra dåligt ibland (DEL 2)

Totalt är det en lista på 11 punkter, jag har lagt till lite egna tankar kring varje punkt och delat upp punkterna i 3 inlägg. Det här är del 2 av 3 (del 1 hittar du här)

fusklapp2

5: En person med ångest kan berätta hur den känner (och du behöver bara lyssna)
Att ha ångest betyder inte att man inte kan uttrycka sig eller kommunicera (om man inte har panik, för då kan man förmodligen inte det. Inte läge att pressa!). Även med ångest vill man fortfarande prata, föra sin egen talan och berätta vad man känner. Ofta tror folk att någon med ångest inte kan eller vill kommunicera, men det kan man – man väljer att avstå, vanligtvis för att den andra parten var avvisande förra gången man öppnade sig. Nästa gång du tror att någon med ångest inte kan föra sin egen talan, håll tyst och ge dem chansen att faktiskt prata. Ta sedan chansen att på riktigt lyssna.

6: En person med ångest behöver inte höra någon konstant fråga “är du okej” när den har panik
När du ser någon med panik som du vet har ångest, måste du verkligen fråga om de är okej? Nej. Du vet redan svaret. En person med ångest’s hjärta slår en miljon slag i timmen, händerna är spända, bröstkorgen är åtstramad, lemmarna vibrerar av allt adrenalin och hjärnan har inträtt i kroppens ”fly eller fäkta”-funktion. Helt ärligt, ibland kan personen tro att den håller på att dö. Så istället för att fråga ”är du okej”, försök med något mer hjälpsamt och konstruktivt. Bra exempel är:

“Kom ihåg att andas”
”Kom ihåg ”
”Vill du att jag ska hjälpa dig någonstans tystare/tryggare/lugnare?”
”Jag finns här om du behöver mig.” (lämna personen ifred – såvida hen inte ber dig att stanna)
”Du har panik, det kommer att gå över. Du har tagit dig igenom detta förut, och du kommer göra det igen”.

Men nyckeln till allt detta: om personen ber dig lämna hen ifred – lämna hen ifred!

7: En person med ångest uppskattar att du finns där
Ångest är jobbigt för alla inblandade, dig också. Det förstår även den som lider av ångest, och hen är inte blind för vad som krävs för att stötta. Om det finns en sak som alla med ångest har gemensamt är det att de tänker för mycket – de tänker väldigt mycket. En del av detta tänkande berör alltid personerna som stått bredvid dem. Ditt stöd förbises inte – oavsett hur litet du tror att det varit.

8: Det kan vara svårt att släppa taget
En del av ångest är det ständiga tänkandet, men för att verkligen förstå det behöver vi förstå vad det bottnar i. När någon upplever något traumatiskt, vilket folk med ångest gjort mer än nog, kan minnet (om det inte hanteras korrekt) lagras i den del av det limbiska systemet som minnet använder för att avgöra om vi är i kris.

Minnet lagras på ett helt annat sätt och i en annan del av hjärnan, jämfört med ett vardagsminne som snabbt lagras. Det får hjärnan att reagera annorlunda på minnet. Hjärnan försöker aktivt hitta ett samband mellan det traumatiska minnet och den nuvarande situationen (vilket delvis gör att personen är på helspänn).

När hjärnan fastnar i denna cykel kan det vara svårt att släppa taget om saker. När hjärnan tränas att stanna i denna cykel genom förlängd ångest kan det vara väldigt svårt att släppa taget om något alls. Människor med ångest kan inte bara ”släppa taget” – för deras hjärna tillåter det inte. Så tjata inte på dem om det.

fusklapp21

healthstories Inspiration och pepp Myter Resan Tankar om ting topslide Vad vi borde prata om Vardagsuppdatering

EN LITEN FUSKLAPP – för dig som älskar någon som mår lite extra dåligt ibland (DEL 1)

Som de flesta av er vet sedan tidigare, så tycker jag att det är väldigt viktigt att prata om psykisk ohälsa och vad det egentligen innebär. Inte ”trots” att det här är en blogg om hälsa – utan just för att det är det.

Det finns olika grader av psykiskt dåligt mående, och alla har vi erfarenhet av någon eller flera av dem. Men det finns också en stor grupp människor som lider lite extra, kämpar lite extra – en grupp som på vardaglig basis stigmatiseras. Det handlar om utbildning och grundförståelse, och därför har jag flera gånger tidigare och kommer många gånger framöver, belysa ämnet. För det som hjälper allra mest är kunskap och förståelse. Punkt.

Ångest kan vara ett rent helvete. Inte bara för den som lider av det, utan även för de som finns omkring personen, och det kan vara svårt att förstå en människa med ångest. Det är helt okej att inte förstå, och det är helt okej att det är riktigt jäkla kämpigt ibland. Jag får ganska ofta mail från anhöriga som undrar hur de kan hjälpa, eller hur man bäst bara finns där, när den man älskar mår dåligt. Det här är en liten fusklapp till er.

Totalt är det en lista på 11 punkter, jag har lagt till lite egna tankar kring varje punkt och delat upp punkterna i 3 inlägg. Det här är del 1 av 3.

fusklapp1

1: En människa med ångest är just med precis det – en människa som HAR ångest. Ingen ÄR sin ångest.
Ingen gillar att definieras av en enda sak. Om du verkligen vill stötta någon med ångest, påminn dem att du uppskattar individen bakom ångesten. Inse att de är mer än sin ångest. Det låter som, och borde egentligen vara, sunt förnuft. Men människor har en tendens att blindas av problem med mental hälsa. De är fortfarande människor, lika komplexa som alla andra. Snälla, kom ihåg detta.

2: En människa med ångest kan bli trött lätt, väldigt lätt
Ångest är uttröttande. Det verkar som att de enda som förstår hur uttröttande det verkligen kan vara är andra som lider av ångest. Ångest gör att folk lever på helspänn. De är alltid på alerten, har oroliga sinnen, och deras kroppar är alltid redo att fly eller fäkta. Med helspänningen kommer trötthet. Situationer som människor utan ångest kan segla igenom är mer uttröttande för den med ångest.

Har du någonsin haft en stressig vecka på jobbet, där du varje dag vaknar och tänker ”wow, hoppas det lugnar ner sig snart”? Så lever en person med ångest varje dag – och det är utmattade. Kom ihåg det nästa gång du pressar någon med ångest till att bli mer ”produktiv”.

3: En människa med ångest blir lätt överväldigad
Deras sätt att vara på helspänn gör också att de överväldigas lätt. De är medvetna om allt som sker i och omkring dem. Varje ljud, handling, lukt, ljus, varje människa, varje föremål. För någon som ständigt är så alert kan en situation som inte verkar så överväldigande (t.ex. tanken på att flera personer pratar i ett rum) leda till att deras huvud snurrar runt.

När du försöker uppmuntra någon med ångest att gå någonstans, kom ihåg att det du njuter av kan vara överväldigande för någon med ångest. Försök inte låsa fast dem. Försäkra dem om att de kan gå därifrån när som helst.

4: En människa med ångest är VÄL MEDVETEN om att ångesten ofta är ”ologisk”
Att vara medveten om det ologiska hindrar inte tankarna från att löpa amok. Det hindrar dem inte från att tänka på hundratals katastrofscenarion. Om det vore så enkelt som att säga ”okej, det är ologiskt – det finns ingen mening med att oroa sig” skulle de flesta med ångest inte lida av det längre.

fusklapp12

Del 2 av fusklistan publiceras i dagarna.