Heiido Österlen..

Ett dygn var nog. Har inte ens hunnit ner till havet men väskan står packad och biljett hem bokad inatt. Flyger hem sent ikväll och det ska bli så himla skönt. Även om det känns lite sorgligt att situationen är såhär, att jag känner att jag måste härifrån, så känns det på ett annat vis bra att jag lärt mig något av alla jobbiga år. Det är inte värt det. Jag vill inte ”stå ut” nio dagar för att komma hem helt utmattad och med tomma batterier. Jag vill ju må bra! Vem är huvudperson i mitt liv? Jo jag! Och om inte jag mår bra, tar hand om mig själv – så kan jag ändå aldrig vara den medmänniska jag önskar för alla jag bryr mig om och älskar. De senaste åren har jag offrat så mycket, försökt vara alla tillags och bli någon jag kanske inte riktigt är. Äntligen har jag lärt mig att jag faktiskt är rätt himla bra precis som jag är, och de människorna som ser och uppskattar det är också de människor som ger mig energi tillbaka. Det är de människorna man ska umgås med, de människorna man ska lägga energi på själv och absolut ingen annan. Det här är vad mental och psykisk hälsa handlar om för mig.

Under mitt dygn på Österlen har jag hunnit äta goda pwo-måltider i form av kesokvarg, banan, torkade fikon och jordnötssmör, jag har hunnit träna två tuunga pass på källargymmet i Simrishamn med två härliga grabbar, och jag har som sagt framför allt insett mitt eget värde och att det får vara slut på uppoffringar och desperata försök att vara tillags. Yey för mig och yey för att jag snart är på väg härifrån…