att tillåta sig vara stolt

Ibland får jag en chock när jag kollar mig i spegeln.

De senaste åren har jag vägt allt mellan 40 och 90 kilo. Jag har varit benig och undernärd, för att några år senare vara tjock och svag. Jag har varit inlåst på sjukhus på grund av min rädsla för ätande, min rädsla för livet. Jag har varit instängd i mitt rum på grund av min rädsla för verkligheten, min rädsla för att leva.

Så ibland ser jag mig själv, och känner inte igen tjejen som tittar tillbaka. Det är inte den klena, rädda 14-åringen med utstickande nyckelben och ihåliga kinder. Inte heller är det den överviktiga, livströtta 18-åringen med uppsvällt ansikte och rödgråtna ögon. Det är plötsligt en väldigt levande, frisk 20-åring med stark vilja och välmående kropp. Inga vassa kanter, inga valkar runt magen, inga tomma ögon och ingen tillbakadragen personlighet.

Det är svårt. Att veta vem man är och vart man är på väg. Men man behöver inte riktigt veta, man behöver inte kunna sätta fingret på vart man är på väg eller hur man ska bära sig åt. Jag vet en sak, och det är hur jag vill må. Jag vill må bra. Jag vill vara glad, lugn och lycklig. Och det blir jag av att träna, av att laga mat, av att skriva, av att skratta, av att älska.

Så tjejen som ser mig i ögonen, tjejen som jag ibland glömmer faktiskt är jag, fokuserar på att göra just dessa saker. För när jag mår bra, kan jag bidra med så mycket mer. När jag mår bra, kan jag vara den vän, dotter, syster och medmänniska jag vill vara. Och jag är stolt. Man kan inte säga det för många gånger, man måste våga -och tillåta sig- att vara stolt. För det är inte förrän jag älskar mig själv, inifrån och ut, som jag kan låta andra göra det. Det är inte förrän jag inser mitt hårda slit och känner mig värd belöningen, som andra unnar mig den. Tjejen i spegeln är grym, och jag är fruktansvärt stolt över att vara just precis hon!