Nu ska Ida få svar på sina fråger hon skrev under frågestunden, det var väl på tiden va!? Hehe, men det var alltså massa frågor i en, och jag ville svara ordentligt. Så, här kommer det, och jag har kortat ner frågan lite. Eller, rättare sagt har jag tagit bort det som inte var frågor, både för Ida’s skull (nu när jag gör ett eget inlägg för hennes frågor måste ju inte en del ”privat” stå med, tänkte jag), och för att det hela skulle bli lite mer lättläst. Längst ner står några mycket viktiga meningar, som jag ber er läsa om ni planerar att ha åsikter som detta inlägg 😉
Hej Fanny!
Får börja med att skriva att du är otroligt stark som har lyckats komma så långt och vågar stå på dig och skriva om det som du tror på trots folks ogillande.
Jag undrar nu om du skulle kunna skriva om din tid då du låg inne på BUP- akuten. Vad dina upplevelser och åsikter är om den vård du fick och (iinte fick?) när du var sjukast i din anorexia.
Jag gick i dagvård på ätstörningsenheten, dvs mellan 8-15 vardagar. När jag efter ett år inte var friskare utan vägde ytterligare tio kilo mindre bara flyttade de mig till BUP-akuten (som ligger vägg-i-vägg). Jag visste inte om det när jag åkte in på morgonen. Personalen på akuten håller inte på med ätstörningar, utan det handlade då mest om att jag skulle ”förvaras” någonstans. Varken där eller på ätstöningsenheten ingår samtal, man ska bara äta och gå upp i vikt, sedan ut och vara ”frisk”. Dvs hela systemet suger. Jag fick en plats på ett riktigt anorexicenter som ansåg att jag var i behov av 24/7-vård, min familj kontaktade detta center ”i smyg”. Mina läkare vägrade skicka remiss, trots att de själva inte erbjöd någon vård, utan stängde in mig bland svårt sjuka med en personal som inte kan något om ÄS. Vad jag tycker om ”vården” jag fick? Jag fick ingen. De gjorde mig sjukare, olyckligare och förlängden vägen hit jag är idag något oerhört.
Hur kom det sig att du blev inlagd? Var det pga din ätstörning eller fanns det andra orsaker med?
Min mamma ville inte ha mig hemma. Jag gick inte upp i vikt som alla ville och det var någon form av ”straff”, jag antar att jag skulle motiveras.
Hur såg dagarna ut, vad fick du göra och inte göra?
Frukost, vila, mellis, spela kort, lunch, vila, spela kort, mellis, spela kort, middag, vila, tv eller sällskapsspel, kvällsmål, sova. Repeat. Vila skulle jag göra i sängen en timme efter frukost, lunch och middag. Bara ligga rakt upp och ned. Fantastiskt kul. Ibland såg vi på tv på kvällen, men oftast valde nattpersonalen något tråkigt och ”vi ungdomar” spelade sällskapsspel istället. Det hände absolut ingenting. Jag fick inte gå ut, det fanns inga datorer, under dagarna var det tv-förbud, de flesta tidningar fick jag inte läsa (media-påverkan blabla, fråga mig inte ens..).
Hur var kontakten med psykolog/vårdare/läkare/sjukgymnasten m.m?
Obefintlig. Tills Åsa (dåvarande terapeut på Ätis) i princip tjatade sig till att få prata med mig. Hon tjatade alltså på övrig personal/läkare/översta hönsen, inte mig, jag hade ju bett om samtalsterapi jag vet inte hur länge..
Läkare hade jag flera, de kastade runt mig rätt bra och ett tag visste inte ens personalen på akuten vem jag ”hörde till”. Det var bara förvaring, som sagt.
Jag har förstått från tidigare inlägg att du är väldigt kritisk mot vården du fick när du var inlagd. Vad är orsakerna för detta? Någon speciell händelse/händelser?
Har det framgått i mina ovanstående svar kanske? 🙂
Hur var kontakten med din familj under tiden, fick du ta emot besök eller fick hempermisioner?
Jag fick hempermitioner efter någon månad. Då bara någon timme. Typ hem efter lunchvilan, äta mellis hemma, sedan tillbaka till middagen. Besök fick jag ta emot, men vad fan gör man med kompisarna inne på BUP-akuten? Några vänner kom regelbundet, fina fina vänner! Min familj hälsade sällan på.
Fick du någon specifik hjälp mot din ätstörning. Var det hårda regler med låsta dörrar vid toalettbesök, nätter osv?
Nej, de glömde ofta ge mig mellanmål eller näringsdryck, och jag kunde träna i smyg. Gömma potatisar. Spy upp mackor. Jag tror de kollade oss under natten, men jag sov ju så märkte aldrig något. Under ett tag hade de 24/7 bevakning på mig, dvs jag tvingades ha öppen dörr vid toabesök och dusch. Jag kunde ändå spy utan att de märkte något. De som hade andra problem märkte väl mer av de hårda reglerna. Exempelvis de som skadade sig, alla saxar, knivar, tändare etc var ju inlåst.
Jag läser även Ludmillad blogg, Linneas mamma. Gör du det med? Har läst vad jag tror var din förra blogg att ni låg inne samtidigt. Hur var din relation till henne, har du några specielle minnen av henne som du kommer ihåg extra starkt? Hur tog och fuck du reda på hennes tragiska bortgång? Var du tillfrågad eller tillåten att närvara vid hennes begravning? Läste att du besökte hennes hem och rum. Var det du eller Ludmilla som tog kontakt?
Linnea var den jag kom närmast under min tid på akuten. Hon var väldigt klar i skallen, även om hon mådde dåligt. Duktig och smart, en sådan där tjej man är avundsjuk på för att hon charmar alla och är bra på allt hon gör. Vi brukade spela kubb när det blev vår, och hon försökte förgäves lära mig spela gitarr.. haha. Jag minns mycket med Linnea, vi hade rätt kul ändå.
Jag läser inte Ludmillas blogg regelbundet, men kikar in då och då. Ibland gör det för ont. Ludmilla är en fantastisk människa, som gör något så bra av något så hemskt. Det behövs fler som hon!
Jag var på samma konsert som Linnea kvällen hon tog sitt liv. Morgonen efter ringde en gemensam bekant som gick i Linneas skola, där de berättat om vad som hänt. Jag kunde inte fatta att flickan jag såg dagen innan, som jag kommenterade ”såg så glad ut” var borta. På något sätt (det kanske låter hemskt men) kände jag en lättnad å hennes vägnar. Hon var ju så trött och olycklig. Nu slapp hon i alla fall det..
Jag var hemma hos familjen ett år efter, då jag skrev ett reportage om psykvården och följde upp vad Akademiska Sjukhuset gjort sedan självmordet. Det var ju massa anmälningar och så..
Vad är dina åsikter om psykofarmaka? Antidepressiva, åbgestdämpande, sömntabletter osv. Vilka mediciner har du själv testat, under hur lång tid och hur påverkade de dig?
Jag tror att man kan ha brister, och med hjälp av en medicin må mycket bättre. Själv hade jag för lite av kroppens naturliga sömnhormon, så när jag tillsatte mer av den löste det sig. Så enkelt, och ändå hade de först gett mig massa skit fullproppat av benzo tidigare.. jag har fått så mycket konstigt, minns inte namnet på hälften. Allt från antidepp, ångestdämpande, smärtstillande, sömntabletter osv osv.. jag kan inte uttala mig mer än att jag valde aldrig själv att ta dessa tabletter. Och då funkar det garanterat inte. Huvudet måste vara med, ni vet…
Jag fick en sömntablett som hette Stilnoct, den fick jag en psykos av, möblerade om hela mitt rum (och ställde sedan tillbaka allt) klockan fyra på natten. En annan, ångestdämpande tror jag, gav mig utslag och jag fick åka till akuten då min läkare visst ”glömt” varna om att den medicinen tydligen kunde göra så jag tappade allt hår och hud..
Sover du idag bra, är relativt ångestfri och saknar självskadetendenser?
Ja! Jag sover jättebra, är i princip ångestfri (den ”ångest” jag i viss mån har nu är helt ”annan” och mer ”normal”, if that makes any sense?) och har inte skadat mig på flera år 🙂
När skar du dig sist har du någon gång behövt sy/tejpa/limma sår och hur kom du ur ditt destruktiva beteende?
Det var som sagt flera år sedan, jag minns inte ens när… men nej, lite småtejp men ingen allvarlig lagning.
Jag vill sist men inte minst poäntera att det här var förr. Det känns som ett annat liv för mig idag, jag kan inte för mitt liv förstå rädslan för mat, och sorgen jag upplevde då. Jag är ett levande bevis på att anorexi är en sjukdom man har, inte något man är.
