Ny vecka på ingång, och jag försöker starta alla veckor på samma sätt: med stor medvetenhet väljer jag att göra just denna vecka till en bra vecka. Ingenting här i livet händer oss, vi skapar och drar till oss allting (yes, även brutna ben, krossade hjärtan och alla omständigheter).
Idag ringde klockan 6 och sedan dess har jag druckit några koppar kaffe och läst ikapp lite på bloggar som jag inte hunnit läsa i helgen. Nu för tiden har jag en fantastiskt bra dygnsrytm och sover mina 7-8 timmar varje natt, i princip. Annat var det förr, när jag knappt sov alls och såg natten som min tid.
Nu i efterhand har jag förstått lite mer varför jag så gärna var uppe om natten då för 1-2 år sedan. Eller gärna och gärna, jag kunde ju inte sova på grund av ångesten, men det var något mer. Jag tror att det var känslan av att komma ikapp. Då, levde jag ju inte. Jag existerade. Och det instängd i mitt rum, utan vidare kontakt med omvärlden och de där som levde livet utanför min dörr. De gick i skolan, jobbade, hade familj, vänner och partners. De hade drömmar, mål och saker de gjorde på fritiden. De ville leva, och gjorde det också. Där i mitt sovrum, stod tiden still. Jag spenderade dagarna i sängen, såg på dåliga amerikanske komedier och skrev A4 efter A4 om min syn på livet och döden och allt däremellan. För mig var det svårt att skilja på då- och nutid, jag svävade i någon tidlös dröm där jag förskönade mitt tidigare liv och fördömde allt vad framtid hette. Jag såg mig själv och mitt liv som förstört, trasigt och hopplöst.
Men på natten, när alla andra sov, var jag vaken. Det var som om jag kom ikapp lite. Jag kände mig så efter, jag missade allt mina vänner gjorde, gled ifrån verkligheten mer och mer för varje dag. På natten kände jag mig i alla fall lite lugnare, för jag var vaken när alla andra sov, jag var vaken när alla andras tid stod still.
Jag lever fortfarande lite i min egna värld, men inte för att jag är instängd. Inte för att jag skäms, har konstant ångest eller är rädd för att bli dömd, avvisad och sårad av precis allt och alla. Utan för att jag är skör. Jag vet inte exakt vem jag är, vart jag vill eller hur jag ska bete mig för att komma dit. Jag har några starka pelare i mitt liv som bär upp mig, som får mig att hålla mig ovanför ytan just nu. Jag väljer att fokusera på det som håller mig här, varför ska jag riskera något? Jag har lyckats ta mig hit, med hjälp av envishet, disciplin och en enorm beslutsamhet. Ingenting har ”bara hänt” mig, för precis som jag satte mig i skiten för några år sedan (även om det givetvis inte var meningen, det är väl inga olyckor?) så var det jag som tog mig ur den. Jag bara vägrar riskera något, för skillnaden mellan då och nu, är att jag inser mitt eget värde. Och det är den insikten, den skillnaden, som gör att jag inte kommer hamna där igen. Jag vill leva om dagen, varje dag, och sova gott och drömma om natten. Framför allt, så vill jag leva, inte bara existera instängd någonstans med en ångest mer överväldigande än all sorg livet som levande kan utsätta mig för.
28 Kommentarer
Sigrid
12 november, 2012 at 10:02Oj vilket bra inlägg. Känner verkligen igen mig. Komma ikapp och vara vaken på natten då alla andras tid står still. Underbart hur du har lyckats vända. Tack för inspirationen!
Sigrid
12 november, 2012 at 10:02Oj vilket bra inlägg. Känner verkligen igen mig. Komma ikapp och vara vaken på natten då alla andras tid står still. Underbart hur du har lyckats vända. Tack för inspirationen!
Sara
12 november, 2012 at 14:16Tack för att du sätter ord på så mycket som jag har så svårt att förstå och tack för inspiration. Du är otroligt stark och klok. Du ger mig en gnutta hopp. Jag önskar att jag skulle kunna vända det onda, ångesten, självdestruktiviteten precis så som du har gjort. Vart fann du motivation att fortsätta kämpa när det kändes som mörkast? Vad var det som lyckades få dig att våga ta stegen ut i det levande livet, gå emot allt som gör ont, våga kämpa påriktigt? Vad fick dig att orka?
Sara
12 november, 2012 at 14:16Tack för att du sätter ord på så mycket som jag har så svårt att förstå och tack för inspiration. Du är otroligt stark och klok. Du ger mig en gnutta hopp. Jag önskar att jag skulle kunna vända det onda, ångesten, självdestruktiviteten precis så som du har gjort. Vart fann du motivation att fortsätta kämpa när det kändes som mörkast? Vad var det som lyckades få dig att våga ta stegen ut i det levande livet, gå emot allt som gör ont, våga kämpa påriktigt? Vad fick dig att orka?
Anna
12 november, 2012 at 14:52Hej! Superhärlig, personlig och inspirerande blogg!
Men undrar lite, vad är dina mål? Pluggar du? Arbetar du? Vad vill du göra i framtiden? Är nyfiken!!:)
Anna
12 november, 2012 at 14:52Hej! Superhärlig, personlig och inspirerande blogg!
Men undrar lite, vad är dina mål? Pluggar du? Arbetar du? Vad vill du göra i framtiden? Är nyfiken!!:)
Anonym
12 november, 2012 at 16:19Underbart inlägg fanny. Som så många gånger förr.
Jag är där du var då.
Jag vet att det går att komma härifrån.. Men jag vet bara inte hur jag ska lära mig att leva och orka stå ut hela livet, vilket gör att jag inte orkar rycka upp mig.
Skjuter upp saker… lite till… och lite till… imorgon. Nästa vecka..
Det är helt sjukt hur länge man kan skjuta upp livet.
Den jobbiga sanningen är ju också att man måste göra det själv, ingen annan kan göra det här åt mig. Jag hoppas att jag också ska klara av att framkalla min kraft snart, och sluta med dom här dumheterna som gör att jag kan ”tillåta” mig själv att stanna kvar i det här, lite, lite till.
Du får mig att hoppas och du ger näring åt mitt lilla, lilla hopp och livslust som försöker hoppa fram då och då.
Anonym
12 november, 2012 at 16:19Underbart inlägg fanny. Som så många gånger förr.
Jag är där du var då.
Jag vet att det går att komma härifrån.. Men jag vet bara inte hur jag ska lära mig att leva och orka stå ut hela livet, vilket gör att jag inte orkar rycka upp mig.
Skjuter upp saker… lite till… och lite till… imorgon. Nästa vecka..
Det är helt sjukt hur länge man kan skjuta upp livet.
Den jobbiga sanningen är ju också att man måste göra det själv, ingen annan kan göra det här åt mig. Jag hoppas att jag också ska klara av att framkalla min kraft snart, och sluta med dom här dumheterna som gör att jag kan ”tillåta” mig själv att stanna kvar i det här, lite, lite till.
Du får mig att hoppas och du ger näring åt mitt lilla, lilla hopp och livslust som försöker hoppa fram då och då.
Emma
12 november, 2012 at 18:10Du är verkligen sjukt inspirerande!
Känner tyvärr igen mig väldigt mycket.. Men du visar att det går att ta sig ur det även om det känns helt hopplöst. You go girl!
roethlisberger
12 november, 2012 at 20:02Tack, vad fint att kunna ge hopp 🙂 Kämpa!
Emma
12 november, 2012 at 18:10Du är verkligen sjukt inspirerande!
Känner tyvärr igen mig väldigt mycket.. Men du visar att det går att ta sig ur det även om det känns helt hopplöst. You go girl!
roethlisberger
12 november, 2012 at 20:02Tack, vad fint att kunna ge hopp 🙂 Kämpa!
Alexandra
12 november, 2012 at 19:19Jeg har akkurat funnet fram til bloggen din, noe jeg er uendelig glad for! Har slitt med spiseforstyrrelser selv, både det med for lite mat og for mye mat. Nå prøver jeg å spise sunt og trene, og du gir meg så utrolig mye inspirasjon! Takk 🙂
roethlisberger
12 november, 2012 at 20:02Tack för din fina kommentar, och vad roligt att du hittat hit! Önskar dig stort lycka till med balansen nu då, det klarar du! Kram och keep it up! 😀
Alexandra
12 november, 2012 at 19:19Jeg har akkurat funnet fram til bloggen din, noe jeg er uendelig glad for! Har slitt med spiseforstyrrelser selv, både det med for lite mat og for mye mat. Nå prøver jeg å spise sunt og trene, og du gir meg så utrolig mye inspirasjon! Takk 🙂
roethlisberger
12 november, 2012 at 20:02Tack för din fina kommentar, och vad roligt att du hittat hit! Önskar dig stort lycka till med balansen nu då, det klarar du! Kram och keep it up! 😀
hanna
12 november, 2012 at 20:37jättefint inlägg! jag minns att du en gång skrev att du hade för lite melatonin, sömnhormon, och att allt blev mycket bättre när du kunde ta det som en slags medicin. hur upptäcktes det? kan man vända sig till läkare? jag funderar på ifall jag har samma slags problem. somnar aldrig.
roethlisberger
13 november, 2012 at 07:36ja det upptäcktes ju för att jag sov så dåligt och ingen av alla andra mediciner de proppade i mig funkade. jag ställde till slut kravet att slippa all skit, och sa att jag bara tar ”rena” grejer, då fick jag melatoninet. VÅGA STÄLL KRAV, vården vänder man sig till för att få HJÄLP!
hanna
12 november, 2012 at 20:37jättefint inlägg! jag minns att du en gång skrev att du hade för lite melatonin, sömnhormon, och att allt blev mycket bättre när du kunde ta det som en slags medicin. hur upptäcktes det? kan man vända sig till läkare? jag funderar på ifall jag har samma slags problem. somnar aldrig.
roethlisberger
13 november, 2012 at 07:36ja det upptäcktes ju för att jag sov så dåligt och ingen av alla andra mediciner de proppade i mig funkade. jag ställde till slut kravet att slippa all skit, och sa att jag bara tar ”rena” grejer, då fick jag melatoninet. VÅGA STÄLL KRAV, vården vänder man sig till för att få HJÄLP!
isabell
13 november, 2012 at 01:04min fina fanny! fy fan vad glad jag blir när du skriver sånt här, och stolt över dig. du är så jävla bra. kärlek!
roethlisberger
13 november, 2012 at 07:36saknar dig så himla mycket. och tack förresten <3
isabell
13 november, 2012 at 01:04min fina fanny! fy fan vad glad jag blir när du skriver sånt här, och stolt över dig. du är så jävla bra. kärlek!
roethlisberger
13 november, 2012 at 07:36saknar dig så himla mycket. och tack förresten <3
Sanna (dontstop.myshowroom.se)
15 november, 2012 at 08:14Hej tjejen, måste bara säga att du kommit väldigt långt. Jag läste din blogg för några år sedan när jag också var sjuk. Sedan hittade jag tillbaka till din blogg för inte så långt tid sen och jag hoppas du förstår vilket inflytande du har på folk! Och visst fasen är det skönt att få njuta av livet? vi lever bara en gång och måste ta tillvara på vårt liv. Massa positiv energi & kramar till dig.
Sanna (dontstop.myshowroom.se)
15 november, 2012 at 08:14Hej tjejen, måste bara säga att du kommit väldigt långt. Jag läste din blogg för några år sedan när jag också var sjuk. Sedan hittade jag tillbaka till din blogg för inte så långt tid sen och jag hoppas du förstår vilket inflytande du har på folk! Och visst fasen är det skönt att få njuta av livet? vi lever bara en gång och måste ta tillvara på vårt liv. Massa positiv energi & kramar till dig.
Anna
11 december, 2012 at 05:54Hej!
Hittade din blogg via träningsglädje igår. Supertrevligt med alla recept och lite träningsinspiration!
Och idag vill jag tacka för ett väldigt fint inlägg! Jag brukar få en depp-dipp här i december, då kraven i jobbet ökar iom julhandeln och det var längesen jag såg dagsljus. Även om jag är lyckligt lottad och inte sjunker så djupt, så är det ju djupt för att vara mig och mig själv är ju närmast att jämföra med. Tack igen, det gav inspiration att göra det bästa av dagen och livet!
Kramar!
Anna
11 december, 2012 at 05:54Hej!
Hittade din blogg via träningsglädje igår. Supertrevligt med alla recept och lite träningsinspiration!
Och idag vill jag tacka för ett väldigt fint inlägg! Jag brukar få en depp-dipp här i december, då kraven i jobbet ökar iom julhandeln och det var längesen jag såg dagsljus. Även om jag är lyckligt lottad och inte sjunker så djupt, så är det ju djupt för att vara mig och mig själv är ju närmast att jämföra med. Tack igen, det gav inspiration att göra det bästa av dagen och livet!
Kramar!