rörlighet och teknik, Olso-tripp och planering vs impulsivitet

God morgon måndag!

Här startade dagen med ett tidigt cardio-pass på gymmet, pw (hastighet 8km/h, lutning 4) i dryga 30 minuter, följt av 1 km löpning (16.3, lutning 4). Sedan körde jag lite rörlighets- och teknikträning, något jag -tyvärr- är fruktansvärt dålig på att få in mellan styrkepassen och konditionsträningen. Men den behövs! Att få in en halvtimme efter konditionspassen är ju egentligen helt perfekt, kroppen är varm och rörlig. Mer sådant, Fanny!

Idag ska jag faktiskt för första gången i mitt liv (?!) besöka Oslo. Ska på ett event och pressfrukost imorgonbitti, riktigt kul! Så flyger över i eftermiddag, spenderar kvällen med en fin vän som sedan länge är bosatt i grannlandet, och imorgon går hela dagen i träningen och hälsans tecken. Det ska finnas internet på hotellet så jag räknar med att blogga lite updates 🙂

Det här med ny vecka. Måndag. Nya tag. Bla bla. Jag tycker inte om måndag (fast just den här måndagen känns rätt lovande faktiskt), jag blir stressad av alla dagar och tillfällen då man förväntas ta tag i sig själv och sitt liv. Förväntas ha en strukturerad vardag och framför allt en planerad vardag. Jag har ett behov av att planera, för att jag vill ha koll. Men faller en bit i planeringen bort av något skäl – faller resten också. Jag har otroligt svårt för att bara köra på om något förändras och jag tvingas frångå min plan. Däremot, kan jag få för mig att göra ändringar själv, jag kan vara väldigt impulsiv. Boka en biljett och dra två timmar senare. Kliva upp ur soffan iklädd pyjamas mitt i natten och köra in till krogen. Hänga på en främmande människa och fika på stan. Jag får för mig saker och då har jag inga problem med att bara göra, men det för att jag bestämmer det. Jag kan avvika från planen för att det är jag som ändrat den.

Men om jag till exempel går till gymmet med planen att köra ett benpass (alla övningar givetvis i en viss ordning), och första maskinen är upptagen, då blir jag helt ställd. Självklart gör jag något annat, ändrar ordningen och genomför ändå passet, men jag kommer aldrig riktigt in i det. Det känns konstigt och fel, jag får inte kontakten jag önskar och kan inte riktigt ta ut mig som jag vill. För mig handlar det om väldigt små (för andra människor säkert obetydliga) saker som avgör helt. Vissa övningar måste jag ha musik i öronen till, och då ett visst stycke. Jag kan inte utföra en övning om linnet korvat upp sig, eller ena skon sitter lösare än den andra.

Knäppt. Men jag har liksom inte riktigt reflekterat över detta förrän nu de senaste dagarna. Jag har ju alltid varit såhär. Jag vet inget annat. Hur som helst, har jag nu planerat min dag idag till punkt och pricka. Nu är det tid för dusch och sista packningen. Det kommer bli en bra (och lång) dag, det känner jag på mig! Man får hitta sitt eget sätt, vi är alla olika, vissa vill planera, måste planera, andra kör hellre en go-with-the-flow-stil och det är givetvis också bra, om det funkar för en själv. Det viktigaste är att vad vi än gör, så gör vi det för att vi vet att det är vad som funkar bäst för oss. Inte enligt normen, enligt din omgivning eller enligt någon bok du läst om framgång, lycka och hälsa. Jag är alldeles övertygad om att känns det inte bra, då är det inte bra – känns det bra, ja då är det bra.Update : jag vill bara betona att detta ”tänk och beteende” inte alls har med träning att göra. Gymmet var bara ett exempel lätt att beskriva. Jag är likadan när det gäller städning, resande, ”slapphäng” och ja, allting egentligen.